Oj vad jag känner mig eländig. Förlorade rösten för ett par dagar sedan, och jag har väsande och kraxande förklarat för alla som undrat att jag känner mig helt okey. Till och med en lättare förkylningar sätter sig gärna först och främst på mina stämband.
Idag känner jag att ordet "lättare" inte ens finns i mitt vokabulär, idag finns bara "tungt". Det kommer inte hoppas jämfota över små hus på några dagar så mycket kan jag avslöja. Det knastrar och ilar i lederna, dunkar under ögonlocken och jag fryser och svettas om vartannat. Förbaskat! Bara häromdagen så slog det mig att jag klarat mig förvånansvärt bra från min årliga dunderförkylning, den skippade mig 2012. 

Men så får man aldrig tänka, för då kommer bakterierna som ett brev på posten... eller för er yngre läsare...likt ett virus bifogat i ett mail.

Om några timmar ska jag vara och träffa en eventuell ny kund/brukare eftersom jag vill utöka min tid en aning. Har knaprat halstabletter och druckit honungste så att fragment av rösten ska komma tillbaka. Har testpratat i min ensamhet och kommit fram till att det inte verkat funka. Kommer nog att måsta ta en näve febernedsättande en stund innan jag sticker iväg också. Den stora utmaningen är att sminka över den rödlysande näsan och få de kärlsprängda och påsiga ögonen att glittra och glimma.

 

-"Men stanna hemma då din klagande febriga stolle, om det nu är SÅ synd om dig och du nu är SÅ eländig?!", Kanske du tänker? -"Dessutom smittar du säkert!!"

-"Hmm, ska tänka på saken, mötet kanske går flytta fram?" Sörplar sliskigt te och drar morgonrocken tätare om min stackars frossande lekamen -" För så mycket smink och alvedon finns nog inte i badrumskåpet att jag kan rusta upp denna luggslitna gumma"...

 

Tidigare inlägg om mina hesa förkylningar där dessa bevingade ord blev satta på pränt;

länk Här

Oj, vi är redan två dagar in på en ny vecka? Herregud vad dagarna flyyyger iväg. Tycker nästan de "grå vardagarna" är nog så kvicka? Absolut så går en julhelg, en skön semestervecka i ett varmt land för att inte tala om sommar-semestern då man ska ladda batterierna inför en lång höst på TOK för fort. Men jag blir ändå mer överraskad över hur arbetsveckor, vanliga ledighelger men även arbetshelger liksom bara rinner mellan fingrarna.

 

Man håller på att närma sig mitten av sitt liv, underförstått att man nu får ha hälsan och kan hålla sig undan livsfarliga olyckor. Och tiden verkar gå fortare och fortare ju äldre man blir. Det kan få en att fundera, har man hunnit det man ska och uppnått det man borde med tanke på var man är i livet. Har man vuxit ifrån sina barnsliga nojjor, kan man acceptera den man är?

 

Följdfrågan blir vad ska man hinna? Resa överallt, rädda regnskogar och pandor, ha en framgångsrik karrär och tjäna massor med pengar, stå för förändringar värda en rad i historieböckerna? Tja, med de kriterierna för ett lyckat, icke förspillt liv då vore jag verkligen misslyckad hitintills. Men jag kan avslöja att jag faktiskt inte känner någon sådan stress, tror faktisk inte att livet är en tävling där man ska ha hunnit och uppnått så mycket som möjligt. Har ingen 100-saker-att-hinna-innan-jag-dör-lista att bocka av. 

 

Nä, mitt tidspressade medelålders-dilemma är nog mer att jag inte ännu blivit så gammal och klok att jag kan vara mer förlåtande mot mig själv. Kommer jag en dag att kunna tolerera min egen person med alla mina tillkortakommanden, de jag inte verkar kunna ändra? Tveksamt... kanske... om jag får fylla 100.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland funderar jag på hur man framstår på Facebook? Nu ska man inte grubbla för mycket, man ska väl kunna delge små bitar av sitt liv utan att analysera och rätta till hela tiden. Fast undermedvetet utelämnar och mixtrar man nog en del ändå?

För folk skriver ju oftast om sådant som man tycker är roligt, viktigt eller sånt man är stolt över, inte så mycket om det som är tråkigt ( jodå det finns de som visst brukar beklaga sig). Det vi ser och läser är nog sant men mer en utvald del av sanningen för det kan ibland kännas lite ensidigt.

 

Godkänn att man lätt kan få för sig att vissa personer verkar träna OAVBRUTET, andra äta HELA TIDEN, en del städar STÄNDIGT & JÄMT, några är väldigt insiktsfulla för de delger oss kloka ord och citat i PARTI & MINUT för att inte tala om alla de som bakar i MASSOR eller MYSER med de "bästaste" KONSTANT?

 

Samma sak kan man ju fundera om en blogg. Hur framstår man där?  Där anses det ju till och med fiffigt att hålla sig till ett tema, även om man inte bör vara för enkelspårig.

Flera bloggar handlar mest om yta, smink och kläder. En del är provocerande och elaka, medan andra är otroligt präktiga och duktiga. Många har den som en dagbok för att dela med sig av sin vardag, en del mer för att skriva av sig ilska och ledsamheter. Inget sätt är fel, men vissa är mer framgångsrika än andra.

 

Jag vill att min blogg ska utmana mig att  fundera och sedan formulera mig i text. 

Leta synonymer för att inte upprepa mig allt för mycket, ibland medför det att jag lärt mig ett nytt ord. Att vända och vrida på funderingar och åsikter kan innebära att jag ser saker tydligare eller på ett annat sätt. Det är SÅ roligt.

Jag vill lägga upp foton och illustrationer, för då ser jag en anledning att öppna upp photoshop som jag ju också tycker är kul, men ibland glömmer bort. 

När sedan någon besöker min blogg (tex mamma?) så får mitt bekräftelsebehov sitt, jag ser ju att någon kikat in, för att inte tala om när någon kommenterar. Under perioder har jag dåligt med tid att uppdatera, och ibland hittar jag ingen inspiration alls. Den blir faktiskt som en... den ÄR nog en hobby när jag tänker efter?!

 

Hur sann är den då min blogg? Jo, jag kan verka väldigt självutlämnande, men jag berättar inte allt. Jag har hemligheter och problem som nog måste bearbetas, helst kommas över innan jag skulle skriva om dem här. Alla mina foton är beskurna och retusherade på ett eller annat sätt. Jag kan ibland framstå som klok och förståndig, men jag lever inte alltid som jag lär. Jag kanske inte är 100 % ärlig, men rätt nära...

Tredje och sista bilden... jag lovar för vid det här laget blev jag tokless.

Nytt decenium, nytt mode... för vissa i alla fall. Lite mer 2000-tal tror jag;

 

Apropå min nya statestikräknare, det tolfte landet blev Polen, två besök från skilda städer. Så två polacker har alltså suttit och kliat sig i huvudet och funderat eller de kanske körde google-översättning och tänkte; - "Ta kobieta nigdy nie napisać czegoś sensownego?" Håller det inte för otroligt....

Och ni som med spänning väntar på den sista bilden  i trilogin "Bratz"-liknande photoshop-teckningar, ni får hålla er till tåls. Imorgon onsdag så kommer den med all sannorlikhet läggas upp. Eller blir det kanske en fryppolgi?! Att ytterligare en illustration dyker upp? Man vet aldrig! Ooooh spännande va?
Äh, nu var jag ironisk igen, det som jag redan konstaterat gör sig sisådär i text.

Ja nu refererar INTE rubriken till mina foton. De är bara ett försök att visa det krispiga vita, gnistrande landskapet som med hjälp av rejäl kyla skapats under natten. Det är alltså Kung Bores mästerverk jag menar, som är fantastiskt att se och uppleva, kylan som nyper i kinderna, solreflexer i snökristaller glittrar och glimrar, den höga klara luften, allt är så himla blått och så kritarns vitt. Men det är omöjligt att fånga på bild...

 

Och ikväll målar han med en av sina finaste penslar. Norrskenet sprakade över stjärnhimlen under min kvällspromenad. När jag kom en bit från den belysta vägsträckan ställde jag mig still mitt i kläderna en stund bara för att få njuta av det fantastiska skådespelet.

 

Jo, jag vet att jag har barnasinnet kvar, en av mina bättre egenskaper enligt mig själv.

 

Var så glad när jag skaffat en räknare som visar statestiken över hur många som besöker min blogg, och var de sitter i sina hem. Jo, det är säkert, om någon är online via en dator kommer det upp en flagg och text som säger var denne bor, orten inte adressen, så var lugn. En jag känner har en likadan räknare på sin blogg och hon visade att hon hade haft 2000 besök spridda över ca 20 länder sedan hon startade den, inte så konstigt då hon är lite internationell av sig och säljer sina alster via bloggen. Lätt imponerad över hennes siffror kunde jag ju inte låta bli att skaffa en egen. Oooh så kul!

 

Började genast med förtjusning gå in med jämna mellanrum för att skåda den vackra jordgloben (hmmm, lite lätt barnsligt, va?) Förvånad såg jag att redan på andra dagen så var besökarna fördelade över FYRA länder? Och plötsligt när jag sitter där och dumstirrar dyker en flagg upp. Torslanda? Känner ingen där. Lite läskigt då jag föreställer mig att besökarna är mamma, andra enstaka släktingar och kanske någon kollega då och då. Man blir ju nyfiken på vad de övriga är för personer? Tillfälliga som hittar hit läser en rubrik och sedan klickar vidare eller finns det de som återkommer? Och vem är i så fall in och läser? Vilka är ni??? Hallå?!

 

Ytterligare några dagar senare är jag uppe i ELVA?! länder. Vem är det som bor i Kanada eller Aruba och tittar in här? Obegripligt! Råkar de googla på nåt sökord och förvirrar sig in hit, en stackars thailändare eller fransman som inte bergriper ett ord ?

Känner mig lite skeptisk, räknaren måste ju visa fel?! Eller är det någon typ teknisk grej, att det går via servrar runt om i världen på något sätt?

Tja, själva 3D-jordgloben är i alla fall tjusig medan den snurrar runt sin axel med sina lögnaktiga? gröna pluppar placerade över elva länder. Få se vilket land som blir det tolfte? Spännande! Kanske Nepal, Rwanda eller varför inte Uzbekistan?

 

 

Läste på Facebook att en av mina vänner där, en aningens vimsig tjej, hade målat vinröd läpp-penna kring ögonen istället för sin brunsvarta kajal. Fort gjort... eller? Ha, ha, antar hon gick omkring med en lite lätt rödgråten look?

Det fick mig att minnas då jag läste in några gymnasiekurser. Hade efter några veckor lärt känna några som läste samma ämnen. En av dem var en kvinna några år äldre än jag, alltid snyggt klädd, lite kappa, lite högklackat, lite fönad så där som en annan aldrig själv orkat fixa tidigt på morgonen. (som om jag någonsin kunnat gå i högklackat)

Vi stod i kön till morgonkaffet och småpratade. -"Äh, det känns lite sisådär idag", sa hon. -"Oj vad är det då", frågade jag förvånad. Så vänder hon sig helt om och tittar stint på mig, och då var det så tydligt att jag inte fattar hur jag kunnat missa det. -"Jag glömde sminka mitt ena öga imorse... känns sisådär".  Och mycket riktigt, ena ögat var så där tjusigt sminkat i nyanser, välfomat ögonbryn och långa svarta mascara-ögonfransar, men med det andra ögat tittade hon på mig med en trött och färglös blick. Plötsligt skrattade vi så hela kön började vända sig om lite lätt förskräckta.

 

Hon for inte hem och bättrade på "make-uppen", utan gick hela skoldagen "enögd" vilket visar att hon inte var så fåfäng som man kunnat tro. Och så fort våra blickar möttes gjorde hon ett lite missnöjt och ledset ansiktsuttryck och höjde på sina olikformade ögonbryn, och jag brast ut i frustande skratt varje gång.Tror aldrig jag skratttat så mycket under en dag... åtminstone inte en skoldag.

 

Så här efterhand började jag fundera. Hur hon bar sig åt då hon sminkade sig, vem tar ett öga i taget? Kanske alla utom jag?

 

 

Allt är inte svart eller vitt med tydliga gränser, så när något är rätt är allt annat är fel.

Vore kanske okomplicerat... däremot så tråååkigt.

 

Nä, ta istället och titta dig omkring och upptäck oändligt många färgnyanser. 

Se olika alternativ, få perspektiv. Krångligare? Möjligen.

Men livet blir vackrare och mer kuuuul!

 

 

 

Ett problem då man inte utläser namn ordentligt uppstår då man knappt vet om man mött personerna förut eller om man besökt vissa ställen i en bok eftersom man inte läser ut det lika från ena gången till en annan, alltså måste jag backa och dubbelkolla. Ett exempel är den isländska bok som jag just läst ut. Ställen som heter Eskifjareskifjarðarheden och Þverarðalur, en väg heter Rauðarárstígurja och personer har namn som Dagbjartur eller Sigurður Óli. Ja, ni kan ju föreställa er vilka fantastiska namn det blir i mitt huvud, och i värsta fall inte lika mellan sidbladen...

 

Har i vinter läst ett flertal böcker och de tre översta i bokhögen på sängbordet är;

Att vara med henne - Alex Schulmann

Här är en person som tack vare främst sina tidigare rätt elaka krönikor och blogginlägg alltid måste starta varje ny bekantskap inte bara från noll utan från minus. Alla tycker sig veta vilken typ han är. Bitsk, kritisk, ironisk och hånfull, och sådan är han väl också men inte bara. Det finns en person bakom allt, en lättkränkt och osäker person som ibland tittar fram. Boken bygger på snuttar och inlägg under ett år där han separerar, möter ny kärlek och blir far. Det är uppbyggt lite som en dagbok och han är rätt självutlämnande, han erkänner pinsamma situationer och tankegångar som man själv helst skulle velat glömma eller hålla för sig själv. Skrattar faktiskt flera gånger och ibland tycker jag synd om denne man som går mellan högmod och fall på 2 sekunder. Han får en mycket stark trea;

Felicia försvann - Felicia Feldt

Boken avslöjar sådant som hänt bakom familjens väggar medan en fantastisk fasad visats upp i media. Det här händer nog i flera familjer men blir ju extra speciellt och känsligt då moder är Anna Wahlgren "Barnaboks"-författaren som påstår sig vara en fena på uppfostran, och gett "goda" råd i tid och otid 

Ruggig läsning och om så bara hälften är sant så har hela barnahögen blivit uppfostrade av en egenkär och självupptagen mamma med psykotiska drag som betett sig som en sektledare mer än en mor.

Man hoppar lite mellan årtalen, men det är inte svårt hänga med. Några av syskonen har tydligen bestämt förnekat det som står i boken, och det är ju inte konstigt då en av straffmetoderna varit/ är total utfrysning tills man godkänt att man gjort "fel"...

Frostnätter -Arnaldur Indriðason

Ja, bortsett från de självklara språkförbistringarna då det gäller ortnamn osv så är det här en bra deckare. Har läst några tidigare böcker av samma författare, men nu lär man känna den inneslutne polisen Erlandur Sveinsson lite närmare. Man förstår hur mycket händelser i barndomen kan påverka vem man blir både genom honom och det fall han försöker lösa. Och hur han i sin tur försöker närma sig sina egna numera vuxna barn, vilket inte alltid är enkelt då han aldrig fanns för dem under uppväxten.

Boken snurrar mycket kring funderingar om man någonsin kan släppa de man förlorat och måste man det? Varför har man som barn så lätt att lägga skulden på sig själv? Finns liv efter döden, och hur långt kan man gå i sökandet efter sanningen?

Den bästa hittills som jag läst av Indriðason;

 

I helgen som var så uppvaktades en svåger med hundspann och sedan middag hos oss (lagat av svägerskor). Inte helt fel att en sådan gång ha hundspannsföretaget och siberian huskie kenneln Rascal Huskies, runt husknuten här i Yttervik.

Som fotograf misslyckades jag å det grövsta, inte en bild med fokus... eller rättare sagt ingen med fokus på rätt ställe. Nog för att hundarna rörde sig hela tiden och jag var väl inte helt still men HERREGUD?! Vad höll jag på med?

Hursomhelst och nog om detta med bildkvaliteten å sånt... 

Satte ihop ett kollage av färden som startade med att träffa hundarna. Börjar känna det är dax sluta kokettera med min hundrädsla, den är nog inte så farlig utan mest larvig, och jag hade kanske till och med kunnat stå innanför stängslet...eeeh kanske.

 

Bilderna;

Plasmas blå/bruna blick som säger "Får jag hänga med snäääälla?

Svägerskan som tog ordet "närbild" en aning för bokstavligt.

Ett gäng ivriga och tokglada hundar som selas på.

Dryga 30 minuters naturupplevelse av snö, kyla och samarbete hund och förare.

En varm kåta väntar, där man kan ta med eget fika, eller beställa en kopp kaffe. 

Födelsedagsbarnet behövde efter färden en jäger, en öl, lite korv och varm glöd vid fotsulorna, och det fick han.

 

Ibland så är jag lite pysslig trots att jag oftast är motsatsen. Inget överdrivet eller nåt att förhäva sig över. Tror inte jag är ensam om att ta en färgklutt och kladda det på något och så voila´så har man något annorlunda, något man förnyat, förhoppningsvis finare och användbarare, något man kommer använda.

I julas fick maken en julklapp, ett par snapsglas och de låg i en träask. Jag letade upp några gamla färgtuber (varav de flesta visade sig var torra) och en överbliven skvätt naturvit ur en enliters-burk ur förrådet. Blandade till en rätt ärtigt grönfärg, målade sedan om asken och skrev "TE" på den. Inte särskilt kostnärligt eller avancerat, men nu har vi en användbar te-ask till lägenheten. Och ingen har exakt en likadan.

 

 

En del tycker nyårslöften är larvigt och att det inte är troligare att lyckas med en förändring bara för att man passerar från ett datum till ett annat. Vissa blir provocerade av nyårslöften, troligtvis för att de flesta löften är så himla präktiga. Jag fattar att det inte finns något magiskt med tolvslaget på nyårsnatten, men åtminstone jag måste ha ett avstamp, ett mål, en ide. Så lika mycket som måndagar är "börja-tänka-på-vikten"-dagen, så är den 1/1 dagen på året då jag vill börja förändra de bitar jag inte är nöjd med hos mig själv. Dessa planer pajar oftast redan efter några dygn, ibland timmar, jag vet. Men när man misslyckats med att äta nyttig, hålla sig från ciggarna, läsa fler böcker, dricka eller svära mindre, motionera mera eller vad man nu lovat så måste man ju inte vänta till nästa nyår. Det måste ju få spricka, men så kan man komma igen? Inte ska man gå och vara besviken på sig själv utan ta nya tag, eller så VAR det ett skitlöfte och då skippar man det, svårare än så är det väl inte?

 

I mitt fall handlar det om att "vara snällare mot andra och mig själv", samma löfte som 2012 alltså. Det innebär inte att jag ska ta skit, niga och alltid svara "ja" med gullig och pipig prinsessröst. Nej, det betyder att jag ska försöka välja mina strider, de som jag fakiskt inte kan vinna eller behöver ta bör jag strunta i. Jag vill bli bättre på att släppa och gå vidare, inte älta det som av olika anledningar inte går reda ut, ändra eller förstå.

Jag vill lyssna mer på, berömma och uppmuntra mina vänner, familj och arbetskompisar i större utstäckning mot vad jag gör idag. Och slutligen börja viska vänligare saker till mig själv om mig själv, eller åtminstone inte mumla elaka....

Har insett att ju bättre jag själv mår desto trevligare är jag mot min omgivning.

 

Vara snäll?! Ja, för vissa är det ju inte.... SÅ lätt....