Oj vad jag känner mig eländig. Förlorade rösten för ett par dagar sedan, och jag har väsande och kraxande förklarat för alla som undrat att jag känner mig helt okey. Till och med en lättare förkylningar sätter sig gärna först och främst på mina stämband.
Idag känner jag att ordet "lättare" inte ens finns i mitt vokabulär, idag finns bara "tungt". Det kommer inte hoppas jämfota över små hus på några dagar så mycket kan jag avslöja. Det knastrar och ilar i lederna, dunkar under ögonlocken och jag fryser och svettas om vartannat. Förbaskat! Bara häromdagen så slog det mig att jag klarat mig förvånansvärt bra från min årliga dunderförkylning, den skippade mig 2012. 

Men så får man aldrig tänka, för då kommer bakterierna som ett brev på posten... eller för er yngre läsare...likt ett virus bifogat i ett mail.

Om några timmar ska jag vara och träffa en eventuell ny kund/brukare eftersom jag vill utöka min tid en aning. Har knaprat halstabletter och druckit honungste så att fragment av rösten ska komma tillbaka. Har testpratat i min ensamhet och kommit fram till att det inte verkat funka. Kommer nog att måsta ta en näve febernedsättande en stund innan jag sticker iväg också. Den stora utmaningen är att sminka över den rödlysande näsan och få de kärlsprängda och påsiga ögonen att glittra och glimma.

 

-"Men stanna hemma då din klagande febriga stolle, om det nu är SÅ synd om dig och du nu är SÅ eländig?!", Kanske du tänker? -"Dessutom smittar du säkert!!"

-"Hmm, ska tänka på saken, mötet kanske går flytta fram?" Sörplar sliskigt te och drar morgonrocken tätare om min stackars frossande lekamen -" För så mycket smink och alvedon finns nog inte i badrumskåpet att jag kan rusta upp denna luggslitna gumma"...

 

Tidigare inlägg om mina hesa förkylningar där dessa bevingade ord blev satta på pränt;

länk Här