Jag har gjort 2 njuröntgen tidigare genom åren. På den tiden det begav sig (det låter som 100 år sedan, men det är ca 10 sedan sist) så fastade jag i några dagar, åt laxertabletter plus utförde ett vattenlavemang på mig själv. Väl på lasarettet med flera liter sparad urin i blåsan som sig borde blev jag sedan rejält ihopklämd mellan två plattor av två sadistiska??? sköterskor på röntgen. Allt fläsk trycktes ut på alla sidor och man kippade efter andan, ingen vacker syn... alls.

Numera ska det vara en "piece of cake" att kolla njurarna. Man lägger sig i en datortornografi-apparat och vips ser de om man har nåt litet korn på lut i urinvägarna. Tyvärr uppstod ett annat problem, ett krångligt pinsamt dilemma, värre än lavemangsprocedurer och skit-tabletter, faktiskt.

Man ska ta av sig sina smycken innan man placeras i denna apparat. Har nåt med magnetism att göra, tror till och med att vissa tatueringar med metall i färgen kan orsaka problem. Smycken... men mina ringar satt fast. Jag slog ut förlovningsringen då vi gifte oss till samma storlek som vigselringen, och sedan har dessa två sakta men säkert växt fast på mitt allt fetare finger. Är det inte liiite romantiskt att jag inte får av dem? Inte? Okey, jag vet tycker det är lite äckligt själv faktiskt och min dröm har varit att lyckas gå ner så pass att de går hala av utan någon större procedur. Men nu var det panik, läste kallelsen först då vi kom hem från Rhodos, och efter ett "all-inclusive-frosseri" så var jag ju inte MINDRE direkt, och fixa bort 15 kilo plus moms på 2 dagar kändes hopplöst. Fram med is, olja och hålla handen högt. Och jo, vigselringen fick jag slutligen av med relativt låg smärta men med en hel del våld med hjälp av matolja, men det kan man inte säga om förlovningsringen. Efter första "förlossningen" så svullnade fingret och huden blev öm, röd och lite skavd. Mer is, handviftande, olja och även diskmedel men det hjölpte inte, nu började skinnet verkligen lossna... aaaaj. Så jag intalade mig att det nog inte var SÅ farligt med lite metall i den där apparaten, det är ju inte som en micro som börjar blixtra och spraka? Väl???

 

Väl på parkeringen försökte jag räkna ut hur lång tid det skulle ta att fota mig i skikt, jag menar jag är ju inte direkt papperstunn, så jag slantade upp för dryga 3 timmar för säkerhets skull. På röntgen undrade sköterskan om jag hade metallhyskor i min BH, de kunde störa när vi skulle röntga. Shit?! Medan jag tog av den visade jag skamset mitt ringfinger. Hur ska det gå, blir jag elektrifierad och magnietiserad???  Ingen fara du ska ligga med båda händerna rakt upp och vi ska bara röntga mellangärdet, svarade sköterskan småskattande. Hon verkade tycka att mitt ömmande jättefinger var riktigt kul? Hmmm... anar verkligen sadistiska tendenser inom röntgenpersonalen.

 

Så likt Superman... eller jag menar Superwomen låg jag på mage med armarna rakt fram och liksom flög framåt och bakåt genom en surrande och blinkande science fiction-apparat, inte i timmar utan högst i 3-4 minuter... tämligen odramatiskt alltså.

 

 

Insåg igår fördelarna med att sonen valt bageri som tillvalsämne, men också nackdelarna, om jag inte uppvisar en aning karaktär och självkontroll kommer det dröja lääääänge innan förlovningsringen självmant trillar lös...

 

Ja, så öde är det ju inte på Rhodos, men en "utan snus i trettio dagar, försmäktar vi på denna ö"-känsla hotade, men i mitt fall kanske mer "utan telefon och internet på Rhodos i en vecka, hur kommer det att gå?" Och NEJ jag försmäktade inte, det gick alldeles utomordentligt. Och JA jag vet att man kan koppla upp sig på hotellets Wifi, och att telefoner fungerar ypperligt att kolla sms och samtal i andra länder. Men jag lämnade telefonen hemma in Sweden, glömde den inte utan det var ett aktivt val. Och det var riktigt skönt slippa den. De övriga låste in sina telefoner i en safety-box och kollade i princip endast sms några gånger plus fotade en del på hela veckan. Helt underbart då inte alla sitter upptagna och vända mot en liten elektonisk pryl framför näsan, i kontakt med alla andra utom dem de sitter bredvid.

 

En veckas all inclusive på Esperides Beach hotell, tredje gången på Rhodos andra i just Faliraki. Vi och en familj till, dessa härliga människor och på en underbar plats, lat semester i en vecka, kan faktiskt inte bli bättre.

Vi åt bra och god mat och blev übermätta. Vi hade ett osannorlikt fint väder, så fint att det NÄSTAN var übervarmt. Blev en del solade och framförallt badande, för ligga i skuggan och släpa sig ner till vattnet var det ända raka då termometern passerar 40 grader i skuggan. Men lite vattenskoter, båtturer och sånt blev det. Och som vanligt går maken över från brun till überbrun sådana här gånger, likt en grek som varit här i 7 veckor som en av resepolarna sa. (En grek BOR ju i grekland så man kan ju ifrågasätta uttrycket, men jag förstår vad han menade) Och varför jag überanvänder ordet über? Ja det var ju mest ryssar på hotellet men en hel del tyskar var det ju också... Härligt ord; üüüüüberrr, rullar så fint på tungan.

 

Tog ingen kamera med mig heller. Som sagt fotade de övriga en del med telefonerna, och de två herrarna och damen (jag är ju oskyldig då jag inte ens hade med mig eländet) som passerat de 40 råkade spela in filmsnuttar då de inte kunde hantera kamerafunktionen. En av de dråpligaste filmerna är 43 sekunder av svärande, gormande och närbilder av fotografen plus hans inte allt för kunnige men "hjälpande" kumpan. Uppmuntrade dem att se till att den hamnar på Youtube, för den är HELT underbar.

 

Kanske undrar du vad detta är för typ av färgkarta?

 

 

Det är färgprover på min hy, just nu ligger jag på strax innan "Crackle". Synd att man bara befinner sig på "Pretty Tanned" några futtiga dagar.

När man har barn så blir man mer säkerhets och katastrof-tänkande, det går liksom hand i hand. Oavsett ålder på ungarna är bilar något som gör föräldrar en aning hispiga. Det kan ju gå så illa. Därför monterar vi upp skyltar som säger att det finns lekande barn i närheten, placerar ut blomkrukor så man måste köra sick-sack, försöker få sänkt hastighet förbi där vi bor, vi gör våra små motåtgärder .

Jag jobbar på ett litet boende mitt i ett idylliskt bostadsområde. När vi avlöser varandra kan det ju bli en del trafik, mer än om det varit ett vanligt hushåll (även om många cyklar och går till jobbet) För något år sedan stod en av grannarna som hade två småkillar och vakade en dag då jag skulle hem. Jag sa att jag förstod att det var oroande med backande bilar när man har två små som cyklar trehjuling och bär sandhinkar. Jo, sa han, det är knepigt, man trodde man skulle kunna slappna av då man bor så här. I bilen hem började jag fundera, när kan man som förälder slappna av? Kan man hitta en plats utan faror? Många inbillar sig kanske att om man bor som min familj på landet vid en smal grusväg, då är det nog rätt lugnt?
Men lugnt har det INTE varit, inte alls. Kom ihåg att de flesta byavägar är 70-sträckor, och trots att det är krokigt och man knappt ryms att mötas kör många lastbilar och bilar det de får. Då killarna var riktigt små hade vi dessutom två företag mitt i byn, plus en lastbilsfirma som hade sin parkering där. Lastbilarna körde skytteltrafik fram och tillbaka, man tordes inte släppa pojkarna på framsidan av kåken trots vi hade staket och barnvagnen fylldes av vägdamm då den stod ute på gården.

 

Idag är gossarna stora och trafiken en bråkdel av vad den var då. En annan väg är fixad för lastbilar som måste fram, men alla väljer tyvärr inte den. Vi bor i en levande by, andra har småbarn nu. En del kommer dånande och pratar i mobil körandes full syra, de får tvärnita om det dyker upp katter, hundar, cyklister, promenerande och barn. Så onödigt, de vinner ju bara någon minut?

 

Häromveckan körde gubbas hem från jobbet via byavägen, (från ena hållet blir det några hundra meter, men från andra några kilometer, så jag pratar långa vägen = byavägen) snabbt blev han uppkörd av en irriterad lastbilschaufför som la sig kloss vid baklyktorna. Funkar sisådär på en stingslig gubbe med låg blodsockerhalt, tydligen har ingen tidigare kört så sakta genom byn och den seeega långsamma svängen in på gårdsplanen slog tydligen alla rekord. Man må ju få protestera på sitt eget lilla vis?!

 

Tips klicka på dem...

 

Och fråga mig inte varför en fjäril som heter Vinbärsfuks INTE har just vinbär som värdväxt??? Obegripligt, informationen är hämtad här.

Jag har några bloggar jag kikar in på. Ett antal av dem har jag länkat till här på min blogg. Även om det nu är ett tag sedan det hände något på vissa av dem (så knäpp byxorna, gör fler armband och berätta hur första arbetsveckan var, ni som känner er träffade) så skulle jag påstå att jag kollar jag in på några nästan varje dag, andra mer sporadiskt. En del känner jag personligen andra inte alls, som hon i Dormsjö, Angelica med ödlorna eller hon som har border-fucking-line, dem tycker jag mig ändå känna lite då jag halvt om halvt regelbundet får veta om saker som händer i deras vardag och vad de funderar på.

Häromveckan så var jag in på Bloggtrafik, en sida där man klickar sig fram genom bloggar för att få (garanterad) trafik tillbaka till sin blogg. Hade hunnit glömma varför jag inte varit in dit på säkert ett år, men efter en stund minns jag. Dels sitter jag bara och dum-klickar utan att ta del av vad någon skrivit och sedan är alla väldigt unga och plötsligt... är alla norskar? Det här betyder ju naturligtvis att de som i sin tur klickar förbi min blogg eventuellt läser rubriken på senaste inlägget inget mer.

Värdelöst, eller hur?
Men efter några tryckningar (hade tänkt få ihop 10 garanterade besök bara för att, men kom till 7) så får jag syn på en rubrik som fångar mitt intresse och jag börjar läsa. Kul, Bloggtrafik fungerade...  EN gång i alla fall. Här är det någon ny jag kommer att titta in till ibland. Hon skriver bra, är rolig och eftertänksam plus att hon är bara snäppet yngre än mig. Whoopsiedaisie skriver enligt henne själv om funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

(länk här)

Har skrivit om det förut jag vet, men det här är något som påverkar min vardag en hel del, så jag nämner det igen. Jag har så stora problem med siffror! Minns faktiskt i princip inga?! Jamen vad spelar det för roll då, kanske du undrar? Jaaadu, dels de uppenbara krångligheterna som jag skrivit om tidigare såsom minnas telefonummer, koder till kort och dörrar, anställningsnummer som ska klickas in vid tidrapporter. Det inlägget finns här och heter just "Sifferkoder och lösenord".

 

Det är ena sidan av problemet, men sedan har vi till exempel de siffror man väver in i samtal. Kostader till exempel. Vi kan diskutera bilar och jag kan säga att vi fick bilen för ett bra pris, men så minns jag inte vad den kostade? Är säker på att jag vetat det... men... borta?! Berättar om ett par som köpte hus och när de flyttat in var det massor med dyra överraskande saker som behövde fixas, så priset för huset blev ett hutlöst överpris, men jag kommer plötsligt inte ihåg vad de gav... snopet. Nu ska man ju inte diskutera löner till höger och vänster, men OM jag skulle gör det så vips minns jag inte vad min lön ligger på... visst är det konstigt? Jag kan förvånas över våra låga elkostnader efter att vi borrade bergvärme, men kan inte berätta vad summan ligger på... inte ens nära. Måste alltid vara lite svävande och lägga till "tror jag" eller "om jag inte svamlar nu" som en brasklapp för jag kan inte lita på mig själv.

 

Ett annat exempel, bara häromdagen så pratade jag om vad dyra insatserna på bostadsrätter blivit här i stan. Jag berättade om en etta på Torsgatan, och så minns jag inte vad priset var. Så jag drog till med en summa som kändes ganska rätt men visade sig vara helt fel , så dessutom så måste ju folk tro jag över och underdriver eller kanske ljuger. Det gör jag inte medvetet, men i paniken hugger jag tag i en siffra, annars finns risken att om jag sittandes tyst mitt i alltihop med ett ansiktsuttryck som en "nolla", vilket kanske egentligen vore bättre när jag tänker efter?

 

Så fort jag ska nämna en summa, ringa ett samtal eller fylla i en kod så känner jag rent fysiskt ett tomrum i huvudet där de hjärnceller som BORDE sköta denna information fattas. Jag hör verkligen ekot...får en aning panik, blir lite yr... Huvva, obehagligt!

 

Några grönsaker och blommande kryddor så här i augusti. Både gul och grön squash, två ynkliga krokiga gurkor, massor av Physalis och några av de få Sugersnapsen som inte rådjuren knaprat i sig. Förresten är Sugersnaps och Sockerbönor samma sak?

Är också rätt osäker på om man ska låta kryddor blomma? Ja Krondillen måste ju få det annars blir det ju inga "kronor" förstås. Men jag tror att de mår bäst av att man knipsar bort alla blommor men har inte hjärta göra det, då de är så skört vackra. Till och med Rucculan och Cirtonmelissen brukar hinna blomma innan hösten och kylan kommer.

 

 

...eller " The return of the Wasps" som rubriken förstås skulle ha varit om jag höll mig till det amerikanska film-temat jag försökte mig på ifjol (länk här)
Nu var det ju inte på långa vägar så knepigt som det var då. Då hade vi ju ett större antal getingar främst i vardagsrummet och funderade en hel del var de kom ifrån. Det hela slutade lyckligt... ja inte för getingarna då, men för oss andra.

 

Den här gången var det inte inomhus, bara det känns betryggande. Men då jag gick runt och fotade i vårt trädgårdsland så råkade jag stöta till lådkanten precis då jag skulle föreviga årets två ynkliga små gurkor. Bara centimetrar från mina ben börjar det plötsligt surra intensivt, ett helt gäng rätt så irriterade gul/svarta SAIK-anhängare kom ut och kollade läget. De blev förevigade på bild... och strax efter det Radar-utrotade.

 

...intresseföreningen noterar.

Efterdyningarna av njurstensanfallet.
Mår rätt bra, men har lite känningar på höger sida. Kroppsvärk främst i ryggen och höger ben, tack vare att man spänner sig helt otroligt mycket då man har så här ont.

Kissar fortfarande blod så här tredje dagens morgon. Nu jäklar ska här spädas med vatten, ska dricka som en KALV!!!

         

(Bildlänk här)

Nu ska jag beklaga mig lite. Tillbringade fredagkvällen på akuten, trevligare kan man ha det, även om Tv:n var igång i väntrummet och visade OS, det gick tydligen bra förhandbollsgrabbarna. Hade väl uppskattat det mer om jag känt mig mer i form.
Nu var det ju inget direkt dramatiskt som gjorde att jag styrt kosan mot Skellefteå lasarett, jag hade ett rejält njurstensanfall och då är det fiffigt få lite smärtlindring, inte värre än så. Visade sig att det var 10 år sedan sist enligt journalerna, och 17 år sedan då förra gången så nu hoppas jag på minst 13 år till nästa gång.

 

När man lite lagom handikappad svassar in på akuten tar man en nummerbricka, sedan möter man efter en stund mottagningssköterskan som sovrar och ser till att man inte kommer in i turordning utan helt riktigt i den ordning det är mest illa. Därför frågade hon hur jag mådde, på en skala mellan 1 och 10, där 10 är i princip döden. Oj DÖDEN?, tänkte jag, nä SÅ risig kände jag mig ju inte så jag drog till med fem. Känner i efterhand att den skalan är vansklig, hur tolkar man den?

 

Ont hade jag, en liten hint till de damer som prövat föda barn, så här har i alla fall jag det; Tänk er att en sammandragning mot slutet av förlossningen, tänk er att den inte går över... efter 30 minuter har man frossa, och är rätt svettig på överläppen, i hårbotten och ryggen. Ytterligare en timme senare kräks man, kissar blodblandat och ibland svimmar man. Så kanske man borde säga att smärtan ligger på 8-9? Men inte jag inte, nä oooh nej jag har ooooändligt hög smärttröskel (eller nä jag är nog bara korkad). Vad har du tagit för smärtstillande undrade hon. Jag hade tagit en Ipren och en överbliven Citodon sedan ögonoperationen, men det kräktes jag upp. Citodon? Du skulle nog hellre tagit en Diklofenak. Om jag varit mitt vanliga rappa jag (in my dreams) skulle jag frågat om hon inbillade sig att jag har ett privat apotek och kan välja och vraka mellan tabletter men jag bara glodde och nickade tyst. Det är cirka 4 timmars väntetid sa hon då, och just kön till kirurgen är extra lång... KIRURGEN? här hade jag önskat mig lite mer alert (as if ever) och frågat om hon verkligen trodde att jag skulle operera bort en njure bara sisådär en fredagkväll, men jag fortsatte glo dumt. Klarar du sitta i väntrummet tills det blir din tur? Om det blir värre trycker du på röda knappen vid receptionen, så kommer du in fortare. Förbaskat, behövde nog inte trycka, nu hade smärtan minskat lite också, kanske till en 4... eller 7?

Bland tanter med tennisbollstora bulor i pannan, och gallinflammationer satt jag och väntade på min tur. Tanten med gallproblemen fick min spypåse, hon behövde den mer än mig. Efter 3,5 timme var jag ordentligt provtagen, och stucken i rumpan med en smärtstillande spruta. Skönt, det gick ju fortare än sköterskan sagt. Njuren fick jag behålla, tack och lov, och jag hoppas det gick bra för tanterna med bulor och trilskande gallor och alla de andra med för den delen. När jag for hem var väntrummet fullt av människor i olika åldrar som väntade på sin tur och såg på OS... nästan lite mysigt faktiskt, men bara NÄSTAN...

Har skrivit om filmer tidigare (länk här). Då var det mest om hur jag önskar huvudrollsinnehavaren i katastrofilmer all världens väg. Klättrar han mödosamt i berg muttrar jag "Fall", sitter han i ett hav med hajar väser jag "ÄT för tusan"... till hajarna.

Jag ser gärna romantiska komedier, påkostade effektfilmer, Pixar eller Dreamworks produktioner. Jag gråter, skrattar och engagerar mig å de grövsta, så till den grad att jag ibland måste smyga ut rödsvullen ur en biograf. Jag är som jag tidigare skrivit verkligen ingen filmkritiker, jag är en välmående lättroad tant i mina bästa år.

 

Ibland kan jag ändå drabbas av lite äckelkänslor just vid kombination FÖR mycket känslosam och övertydlig amerikansk patriotism kombinerat med militärens gratisteklam... om den nu är gratis? Samtidigt är jag ju rätt gråtmild och det gör det hela komplicerat, det vill säga jag fällde tårar OCH muttrade och gormade omvartannat då jag såg filmer som typ "Indipendens Day", "Air force one" och "Armageddon".

Häromveckan slösåg vi en film med Nicolas Cage där han är vapenhandlaren Yuri som tar tillfället i akt vid Lenins fall att via korrupta generaler köpa upp vapen och pansarvagnar. Filmscen; I bakgrunden väldigt nära en nöjd Cage/Yuri sänks sakta ett stort "hammaren och skäran"-monument ner i linor... Mäh! Några minuter senare, filmscen; Cage/Yuri tittar igenom anteckningar lutad mot en stor nerfälld Lenin-staty och pansarvagnar tornar upp sig i bakgrunden, rad i rad. Vid det här laget blev jag sur och lämnade maken att se den mediokra filmen med den larvigt ÖVERTYDLIGA bildsymboliken, själv valde jag att läsa min enormt sega bok istället.

Varför så irriterad? Jo, jag blir det ibland när det känns som manusförfattare, ressigörer och bokförfattare skriver sitt budskap hårt i panna på mig med en bred permanent svart tuschpenna, då de verkar tro att jag som åskådare, läsare och publik är DUM I HUVET?! Vet att jag hört utrycket "underskatta ALDRIG din publiks/läsares intelligens", vet inte vem som myntade det, men jag kan bara hålla med.

 

Och håll med om att här känns som en mer realistiskt filmscen?             Kranföraren;

Bildlänk här

 

 

Så var semestern över för den här gången. Imorse for gubben iväg till jobbet drygt sju och ikväll går jag ut vaknatt.
Jaha, ska hon klaga på vädret nu, att ledigheten blev för kort, att de inte hann det som var planerat, kanske ni undrar?

Men näää det ska jag inte! Tycker faktiskt att det varit en bra semester. Med väldigt få saker inplanerade kunde vi ta dagarna som de kom. Vi hann det lilla vi pratat om att hinna, umgås med hemvändande släkt och även stationär släkt, sola de stunder det var sol, läsa ett antal böcker. Vi har också varit på två mini-tripper där vi sov på hotell, shoppade och mådde gott både med och utan barn.

 

Tja, barn och barn de är ju i princip vuxna nu. Vet inte ens vad jag ska kalla dem längre? Jo, jag minns ju deras namn, SÅ gaggig är jag ju inte ÄN, men det börjar kännas fel kalla dem kidsen, ungarna... pojkarna... kanske killarna? Kan avslöja att det kändes bra konstigt första semesterveckan då de båda steg upp och for på jobb medan jag och gubben sov länge och åt frukosten flera timmar efter dem. Den yngre fortsatte jobba ända fram till i fredags. Känner att vi går in i en ny period som föräldrar där våra gamla roller inte fungerar längre och saknad, stolthet, oro och lite vilsenhet blandas i en enda röra. Fattar ju att det är så här det ska vara men... detta kan bli underlag för ett blogginlägg att skriva någon annan gång.

 

Hursomhelst känns det inte helt fel att börja jobba igen, kanske det beror på att det vankas en Rhodos-resa några veckor bort. Det finns alltså lite mer sol och ledighet kvar att krama ur den här sommaren för den här familjen.

Och är det så att ni har för vana att länsa hus för utlandsresenärer som avslöjat via Facebook och bloggar att det är fritt fram, GÖR ER ICKE BESVÄR, vi har världens bästa neighbour-watch här. Då menar jag inte "nyfikna" grannar, utan att vi faktiskt slänger ett vakande öga på varandras gårdar då någon är bortrest. Grymt skönt!

 

 

Bildlänk här

... del 2. Ännu fler bilder tagna av min bror. De är fotade i  trädgården och köksfönstret, Norra Yttervik och vid broräcket vid stugan i Björkåsen, Lövånger.

Foto Lars-Erik Johansson Juli 2012, klicka på dem blir de större;

 

 

 

Tycker de här bilderna som jag knyckt från Lars-Eriks album på Flikr.com visar på lite olika typer av bilder och motiv men som ändå binds samman av hans stil och färgskala.

 

 

Vill du se de här och fler foton i större format tagna i bla. Stockholm, Björkåsen/ Lövånger, Frankrike och Italien länk här

... som vi nästan alltid glömmer. Kanske det beror på vårt "fuskbröllop", då vi överraskade släkten med att ha vigt oss i smyg. Ingen brudklänning, ingen kyrka, ingen stor fest, dock en brudbukett och ett foto, kanske det är därför vi har en tendens att glömma den här dagen?

-"Jaha, vad gjorde ni för speciellt igår då"? brukar min syster fråga mig den andra augusti. -"Eeeeh, vadå"?  -"Ja visst hade ni något att fira"? Kanske det är för att hon var den enda som visste, som höll ordning på småtjommarna, satte ihop buketten och var vittne till den lilla tilldragelsen som gör att HON minns?

- "Har vi vifft oss nu"? frågade 3-årige Gustav förvånat flera gånger i hissen ner från den supersnabba ceremonin. Och vi försäkrade honom om och om igen att nu var vi alla viffta. Minns hur en nyckelpiga glatt promenerade omkring i buketten, den hade väl råkat hänga med då blommorna plockades ur mina rabatter, ett gott tecken trodde vigselförättaren, och det trodde vi med. 

Nåja, den här gången minns jag vad det är för dag idag, inte för att det är jämna siffror eller nåt utan jag bara vet att idag den 1:a augusti firar herrskapet Bystedt 16-årig bröllopsdag. Och frågar syrran vad vi gjorde så kanske jag kan redogöra för en fika på stan, eller ett glas rött till middagen mitt i veckan, vi får se. Inget märkvärdigt firande alls, att gifta sig var egentligen inte så speciellt. Det stora steget var redan taget, att skaffa barn, snacka om att livet förändras. Det märkvärdiga och speciella är sedan att få äktenskapet att funka efter alla år, att faktiskt längta tills den andre kommer hem, att skratta gott åt samma saker... i alla fall ibland, att vara ense om att man kan vara oense, minnas vad man föll för och se den andre som attraktiv och spännande trots tidens skoningslösa framfart...

Ha, ha, INTE lätt alla dagar, det ska gudarna veta...