Läste häromdagen om en kvinna som berättade hur hon stigit ut ur bilen, låst och i sina högklackade skor med bestämda steg gått 30-40 meter för att plötsligt upptäcka att hon gått åt helt fel håll. Herregud, tänk om nån ser hur jag tvärvänder och går åt motsatt håll? För att dölja sin fadäs så stannar hon tvärt och börjar ”låtsasleta” efter något i fickorna och handväskan. Sedan går hon raskt tillbaka till bilen och börjar ”låtsasleta” vidare, både i fram och baksätet. Sedan ”låtsastriumferar” hon lite över att hon ”låtsasfunnit” den försvunna "låtsassaken", låser bilen för att med lika bestämda klicketiklackande steg gå, denna gång, åt rätt håll.
Jag skrattar och tänker att så tokigt funkar man ju. Minns när jag smällde in i låsta dörrar till systembolaget, och för att kamouflera mitt misstag stirrade jag förvånat på dörren och sa högt -”Systemet? Jag skulle ju in på Apoteket!” och slank in i dörren bredvid, gick en vända där och sen ut. Som om nån kollar? Oftast orkar jag inte bry mig. De som känner mig vet att jag är vimsig, och de andra...vem har tid att fokusera på mitt beteende då jag letar bil på parkering, vänder om hem flera gånger för att låsa upp och hämta allt det jag ska ha med mig? Och om så är fallet, om någon inte är fullt upptagen med sig själv och ser hur jag irrar... tja, då får jag bjuda på det. Kan väl vara kvinnan som inte bara gav tyngdlagen utan även förvirringen ett ansikte.

Men om jag trillar då, stiger snett, faller över en trottoarkant som en fura? Ja, då ställer jag mig upp illa kvickt, sopar bort all smuts och kollar så att ingen såg. Skulle någon sett och till och med fråga hur det gick så skulle jag säga att "det gick bara finfint", för att sedan hopbitet gå vidare utan att halta...(aj)... allt för mycket. Väl för mig själv skulle jag antagligen svära, grina illa och gnugga det onda…så där i efterhand. Men varför gör man så?

Eller om jag bestämt mig för lite sovmorgon. Kanske för att jag behöver ta igen sovtid efter vaknätter och kvällspass, eller helt enkelt för att det är så härligt att sova ut. Ringer då någon och väcker mig med frågan, - "Sov du?", så svarar jag, -"Sov? Låter jag så nyvaken? Harkel* Nä, jag har varit uppe ett bra tag""
Eller ännu värre är väl då jag svarar... -”Jo, du väckte mig, men det gör inget, jag skulle ju lika så vakna”. Vilket otroligt konstigt svar, eller hur? Alternativet till att inte vakna vore ju en planerad medvetslöshet, kanske som Törnrosa sova i 100 år, eller rentutav vandra till de sälla jaktmarkerna?

Så lustigt. Vore det så farligt att godkänna att; - ”Ja, det tog faktiskt oootroligt ont och jag kommer att få ett blåmärke likt Afrikas karta på knäet. Ja, jag sov trots klockan passerat nio."” Eller - ”Hej…jag vet faktiskt inte riktigt var jag ställde bilen, letar du också? Vi kan hjälpas åt, jag har en silverfärgad skitig Passat, vad har du? Aha, en röd Audi?"

Efter en hel del påtryckningar, önskemål och allmän påverkan har jag beslutat återuppta min bildgåta. Äh, jag skojar bara, men det är två som frågat om det, inte här på bloggen utan IRL (in real life) som vi bloggare brukar säga när vi möter våra läsare öga mot öga. Det kan vara med ett champagneglas i handen vid Blogawards minglandes med Kissie, Fokis eller Katrin Zytomierska. Det kan också vara som i mitt fall i omklädningsrummet på Edda eller utanför ICA där det enda drickbara jag hade i handen var mjölken i ena kassen... Jag blir i vilket fall otroligt glad, trots den låga glamourfaktorn! Jag förstår att uppskatta att någon faktiskt minns min genialiska ide, och dessutom önskar det som favorit i repris. 

Jag återupprepar här grundidén och hur jag beskrev den från starten av tävlingen "bildgåtan" som pågick under våren;
 
"Fotar saker och gör sedan obegripliga närbilder för att sedan utmana mina läsare att gissa vad det är. Man får alltså sedan i nästkommande inlägg se helheten av bilden som förhoppningsvis glasklart visar vad det föreställer. Det finns inget som säger att man lätt ska känna igen vad det är, eller ens sett något liknande. Det kan till exempel vara närbild på kamremsaxeln i en gammal Passat eller nackhåret på en av mina grannar, man vet aldrig.
Man kan om man vill skriva sin gissning i "kommentarer" och få fanfarer och beröm vid nästa inlägg, när det rätta svaret avslöjas. Underförstått att gissningen var rätt förståss..."  

Mjukstart...frågan är alltså vad är detta?

 

Läste ett inlägg på Tallsally's blogg häromdagen. Hon hade återigen haft förlossning i tvättstugan. Alltså lirkat ut en tvättklump för stor för lucköppningen, då allt i maskinen ätits upp av ett av påslakanen. Känner igen mig, exakt så är det ju! Ett annat känt problem i samband med tvätt är de berömda sockarna. Minst en sock försvinner ju vid varje tvätt, det vet alla. Ena stunden finns den där, plötsligt ...inte??? Hur, var, vad händer??? 
Man kan lätt få för sig att döda ting medvetet kan retas med en, men så är det ju inte och jag har en fullkomligt logisk förklaring till allt!

Det är vättarna! Det kryllar helt enkelt av små grå elaka, missunnsamma rackare som endast lever för att ställa till det för oss. Folk trodde ju fullt och fast på ondsinta vättar/tomtar förr i tiden. Ena stunden stod mjölkspannen där, plötsligt hade den vält. Kor och getter gick vilse, smöret skar sig och oljan i lampan tog slut exakt när man läste den mest spännande delen i Katekesen.
Tänk om det är så att de fortfarande härjar på, de små liven? Jag vill påstå att det är så, det skulle förklara en hel del vardagskrångel i våra moderna hem.

Dagens vättar snurrar till och knyter knutar på plattångssladden, förlängningssladden och som i Tallsallys/ Erikas fall strykjärnsladden.
En irriterande specialitet är att flytta omkring och gömma läsglasögon för folk. Många har tiotal utplacerade par hemma, utan för den skull kunna finna ett när de ska trä en nål eller läsa en bruksanvisning.
De allt mer tekniska vättarna spelar spel hela natten på din mobil, så den är utan ström då du ska plocka med dig den på väg till jobbet...”Vafasen, kollade den ju igår kväll…eller gjorde jag?”
I köket flyttas husets saxar till ställen du aldrig kommer ihåg att leta på, decilitermåttet är alltid puts väck när du behöver det och det ställs tillbaka tomma förpackningar i kyl och frys.
De älskar att med jämna mellanrum flytta tumstocken och hammaren, för att sedan fnissande kika på då du svärande lägger mer tid på att leta rätt på grejerna än att ägna dig åt själva snickrandet.
När ingen är hemma torkar de ut dina blommor med hårtorken, så du förvånat kan konstatera när du kommer hem att på bara några timmar har samtliga på morgonen så prunkande växterna nu lagt sig flåsande över krukkanterna, och naturligtvis knöt den rackaren sladden till fönen full med råbandknopar innan han la tillbaka den i lådan. Ser du inte mönstret? Allt stämmer!
Och vem tror du annars drar bort de sista två varven på toalettrullen, så då du nöjd och klar är beredd att ta dig an den nya dagen, istället besviket blir tvungen att lösa dagens första I-landsproblem?

Jag har också länge misstänkt att de omsorgsfullt klistrar igen alla oöppnade förpackningar ett extra varv, speciellt där de läser sig till "öppnas här" så att det absolut INTE går att öppnas där, man börjar desperat leta efter en sax för att klippa upp eländet...men...Åååååh! Just det! Saxen ligger ju naturligtvis inte där den ska!!! En liten skadeglad vätte gnider sina händer och skrattar i mjugg då han ser din ansiktsfärg gå mot röd-lila och den där lilla ådran vid tinningen börjar växa och pulsera medan du BITER upp förpackningen.
Om du inte känner igen fenomenet har du väl hållit dig väl med de små liven. Grattis! Själv har jag tydligen skitit i det blå skåpet för all evinnerlig tid.

Foto.
Gick omkring och fotade huset, då fanns minneskortet kvar i kameran, några timmar senare på min "fota-vackra-svampar"-promenad var det inte på plats...