Morsdagmorgon blev jag uppvaktad som brukligt är med fika och sång på säng. Vilken sång? Jo, den för de flesta rätt så okända morsdagsången som lyder som följer; "...Happy mothersday to yoou...Happy mothersday to yoou...Happy mothersday dear Heeleeena...Happy mothersday to yoou...♪♫♪" ...sen repeat på det 2-3 gånger, eller egentligen tills alla ledsnat och "the mother" har satt i sig halva frukosten. Jag har berättat förut om en viss persons förkärlek till att skapa egna varianter på sånger, och jag tror bestämt det här är en sådan.

Vad presenter anbelangar...till min stora "förvåning" så fick jag en ny kökslampa...precis en sådan som jag önskat mig. "FL/Y" heter den och är stor och gul men ser lite limegrön ut. Som grädde på moset fick jag Adeles skiva, och den fick mer än gärna gå på repeat "...You had my heart inside your hand, You're gonna wish you never had met me. And you played it to the beat, Tears are gonna fall, rolling in the deep...♪♫♪" Oh boy, vad den tjejen kan sjunga!

Sedan kan man ju inte ligga på en divan ätandes praliner och njuta av Adeles stämma en hel dag. Jag renbäddade sängar, målade stenfoten på huset och städade undan i den mån jag kunde i garaget, där det fanns mycket mystiska prylar som såg ut att höra till "slängas", men tydligen hörde till "sparas"?! 
Slutligen efter middagen kunde vi avnjuta en vacker och god morsdagstårta. Händer och armar var gråspräckliga på mor av färg och annat som inte gick bort i duschen. Man kan inte säga annat än att dagen blev perfekt, precis som alla mina "mooothersdaaays" brukar vara.

Nu när vi har en ny kökslampa betyder det att det finns en lampa över. Inte lamporna i köket som man skulle kunna bli lurad att tro, nej de ska sättas upp i vardagsrummet. Det är två runda vita rottinglampor som kommer att passa utmärkt ovanför rumsbordet...troooor jag.  Så det blir rumslampan som ska monteras ner och säljas. Har tänkt ta lite mindre än en fjärdedel av nypriset, alltså 300 kronor. Någon som är intresserad i närområdet, så gör vi affär.
Det här är alltså inte nya bildgåtor, ni gissarsugna,  utan bilder på våran treskärmade vardagsrumslampa och vår nya gula kökslampa;




Bildgåtan
Tja, vad säger man? Hysteriskt duktiga vinnare, det känns som om vissa nästan gissade rätt innan bilden ens var fotograferad?! Japp, det var alltså en pizzaskärare. Men nästa gång blir det inga ledtrådar om var, när eller hur. 
De stolta och högt aktade vinnarna som svarat alldeles rätt här eller på Facebook är den här gången;

Erika!
Wenche!
Nicke!
Carina!


  

Hittade den här enkla men fina dikten om ogräs. Man kan ju som jag, efter att ha läst den börja tycka lite synd om maskrosen som inte riktigt får den uppskattning den kanske är värd, och följaktligen sluta försöka utrota alla maskrosor från tomten. Eller så är det så enkelt att jag inte alls hyser överdriven empati för denna växt, utan att jag faktiskt för många år sedan gav upp hoppet om att kunna utrota dem. Det kommer flygandes "pytte-fallskärmar" med små anlag till nya maskrosor från lägdorna oavbrutet från juni till september, så det känns som "Mission Impossible" i ordets rätta mening att undgå dessa gula färgklickar i gräsmattan.

Man kan också man välja att tolka in en djupare innebörd i dikten, vilket jag tror författaren ville. Den kan också handla om utanförskap om man tänker efter. Att inte tillhöra, uteslutas, inte ingå i en gemenskap, inte duga och att inte vara "rätt". 
Nej, tack gode gud för att vi är olika, säger jag bara! Tänk vad världen vore tråkig om alla var och såg ut exakt som jag...eller exakt som du.

Ogräs

"Lika grön som andra här vid vägens kant
men ingen håller av mig det är då visst och sant

jag kallas för ett ogräs visst kan det vara så
jag valde ej kostymen den kom till mig ändå

jag ville vara älskad som blomman vit och skär
där på den gröna ängen där de vackra är

jag vill känna lycka och älskas lika ömt
som blommorna de sköna om det jag alltid drömt

var söker man den gåta som sände mig till er
när ingen ville ha mig när blott besvär ni ser

överallt finns ogräs i gränder och i prång
som aldrig kunde välja de blev blott till en gång..."

                                         Arne Axel Dahlgren


Från det ena till det andra. Bildgåtan den här gången håller sig i kökets regioner. Kanske inte alla har en, och det är väl inte allt för ofta man faktiskt behöver den. Men då den väl kommer till användning är den riktigt fiffig.
Vad är det här?

Målet med min blogg var från början att kanske ha ett par besökare i snitt varje dag, och det hade jag uppnått.

Mina ambitioner växte med de om än blygsamma framgångarna, och jag fick för mig att försöka öka antalet besök varje dag. Anmälde mig och min blogg på alla möjliga och omöjliga ställen. Bloggtoppen, Nextblogg, Blogtoplist för att nämna bara några av dem. Men de har så försvinnande många medlemmar att jag inte ens orkade hitta åt mig själv bland alla, och följaktligen hittar ingen annan mig heller, antar jag.

Blogstart och Sidbyte lovade massor av nya besökare, men visade sig vara en besvikelse. Det verkade gå ut på att sitta och klicka sig fram genom flera hundra bloggar utan att läsa dem ordentligt, för att sedan andra genom slump ska få upp din sida, som de i sin tur inte orkar bemöda sig att läsa. Fattar inte vad det ger, vitsen är väl att bli läst? 
 

Men det gäller att försöka hitta glädjeämnen i det mesta, även på dessa mer eller mindre fungerande sidor! På ”Blogglista” finns en topplista för varje månad. Där ligger jag plötsligt ganska högt upp, under kategorin/filtreringen ”Personligt”. Anledningen tror jag beror på ikonen på min blogg länkad till deras sida som jag klickat på för att kolla min placering samt läsa de andras bloggar. Det skulle betyda att jag i princip själv klickat upp mig allt högre på listan?
He,he,he ...lite sjukt och hysteriskt kul!
Häromdagen upptäckte jag något nytt där. Jag hade fått fyra recensioner! Den första; -”9hcexH d zwtbztzyfax” var lite svårtolkad, liksom den fjärde som är ungefär likadan men längre. Den andra; ”IÂ’m not wrhtoy to be in the same forum. ROTF" är förutom annorlunda stavad nog inte så seriös den heller? Men den tredje recensionen; ”Blir glad=)” känns som om någon kan ha menat, och det gjorde i sin tur att jag blev glad. Precis som allt snällt och gulligt som skrivits både på Facebook och som kommentarer på min blogg gör mig glad. Jag försöker ta åt mig allt jag kan av alla uppmuntrande ord. 

Sedan har jag ju "Bloggportalen", där en av de 167 registrerade bloggarna i Skellefteåområdet är min. Numera finns Yttervik (1) som en liten pin på sidan ”Geografiskt” utplacerad i norra Sverige, känns faktiskt riktigt bra att kunna sätta Yttervik på kartan.

Betydande och uppmärksammad karta? -Nej.

Dock en karta ? -Ja.

Barnslig och fåfäng, jag? -Rätt så...

Och vad föreställer bilden i förra inlägget?
Jo, det är en SteelSeries World of Warcraft Cataclysm MMO Gaming Mouse, alltså en datamus för inbitna WoW-spelare. En svarade helt på pricken rätt (FB) och kan känna sig extra stolt! Men jag nöjer mig även med svaren ”mycket ovanlig datormus” och "en värstingsuperdupermus"(FB), för det är ju också rätta svar! Må ära och berömmelse kanta edra stigar, ni lycksaliga vinnare;

Lars-Erik!
Erika!
Nicke!

Varken jag eller min man har förmågan att hitta på underfundiga presenter, väl uttänkta som passar som hand i handske när det är dax ge något till den andre, det ska gudarna veta.  Därför har vi till exempel helt skippat utbyte av julklappar till varandra,  vi kanske köper något kul tillsammans i samband med helgen...eller så inte. I samband med födelsedagar och farsdagar har det blivit en och annan kalsong, slips, sockar i 5-pack eller deo och dusch i presentförpackning. Men ibland något exlusivare som till exempel laserpass, elkontaktkontollmätare och andra obegripliga men fiffiga saker, inte särskilt roliga eller fantasifulla, jag vet. Själv har jag fått parasoll, när det gamla blåste sönder, Stereo/CD-spelare när den gamla slutade fungera... Underförstått att det vid mor och farsdag alltid varit från POJKARNA. När jag tänker efter får jag väl vara glad att bytet av spindelleden på Saaben var klar i förra veckan, annars hade jag nog fått ett rätt långt och tungt paket nu på söndagsmorgon... 

 

Men jag har väl bara mig själv att skylla med tanke på min förmåga att tala i gåtor, säga saker med dubbla meningar och ibland använda mig av underförstådda budskap, som jag beskrivit i ett tidigare inlägg. 
Någon gång i ett obevakat ögonblick har jag, för många herrans år sedan, tydligen snusförnuftigt hasplat ur mig att jag önskar mig bara NYTTIGA SAKER. Det är säkert så, jag brukar ibland säga sådant jag inte menar för att framstå som mycket präktigare och klokare än vad jag egentligen är. 

En morsdag kändes det som måttet var rågat. Förvånad stod jag med en gräddsprits i handen...av plast...köpt på Åhléns…för 49.90?!
 -"Jamen gumman,du älskar ju att spritsa."  What? Gör jag?! Ja, ja, jag vet, det är tanken som räknas. Men kan någon se mig nynnandes nöjt för mig själv i köket i ett rutigt förkläde, rosiga kinder, med mjöl på nästippen och med finess spritsa bakverk av olika slag?! Va? Nej, precis, men det kan tydligen min man
…i sina drömmar.
Till farsdag samma år fick han en jättesnygg hushållsrullhållare med medföljande hushållsrulle. Såg på minen och blicken att han besviket tänkte; Va…varför ger hon mig det här...det är ju en köksattiralj?
 -"Jamen vännen, du älskar ju att snyta dig."
Ja, vad månde det bliva i år? Jag vet att det finns planer på att beställa ett gruslast till infarten i vår. Det blir ju en rolig utmaning att slå in? 
De behöver inte anstränga sig egentligen, varken pojkarna eller gubben min, jag älskar dem ju precis som de är ♥

Bildgåtan!
Det här är något som finns i väldigt många hem, kanske de flestas. Inte en exakt likadan, men en liknande, antagligen en lite enklare, oftast enfärgad modell...Vad är det?

Vi är väldigt sällan ovänner, jag och min man. Eller om sanningen ska fram går jag väl omkring och är lite "o" ibland, men maken är ju mestadels "vän", så det blir inte mycket till gräl. Egentligen finns det bara en situation som jag på rak arm kan komma på då jag viker mig, går undan, skäms och väntar på förbarmande. Det är när jag gjort något...låt oss kalla det olycksaligt med någon av våra bilar. 
Kommer just ihåg en gång då jag lyckades backa rakt in i en tall på Lycksele camping. Vem fasen hade placerat en gigantisk tall 2 meter bakom bilen?! Sprang ut och kollade hur stor katastrofen var. Inte så farligt. En spricka i stötfångaren kladdade jag över med lite lera (det var en regnig vecka under den där semestertrippen vill jag minnas), sedan satte jag tillbaka barkbitarna som lossnat från trädet och vips hade jag kamouflerat incidenten som ingenting hade hänt. Semestern var räddad! Om sanningen ska fram vet faktiskt inte min käre make om det här, så läser han detta så blir han nu varse, om han nu ens minns sprickan? Den borde ju blivit synlig vid första bästa biltvätt? Är inte direkt orolig, eftersom det gamla öket (bilen, inte maken) är såld för nån tusenlapp för massor av år sedan och antagligen numera vilar på en bilkyrkogård någonstans i Norrbotten. Brottet måste ju vara preskriberat, eller hur? Jag har även varit den skyldige till både omlackering och skärmbyte, samt ett dörrbyte, där staket och parkeringskyltar varit felplacerade.

Härom aftonen kändes det rätt skönt att få fara och jobba natt.

Bilen skulle upp på ….eeh...tja, nån typ av ramp? Jag skulle köra upp den och maken skulle dirigera.

Framför mig har jag plötsligt en flygledare som vinkar mig framåt med ett bestämt ansiktsuttryck Framåt...framåt...det går trögt så jag tar sats, det gungar till... STOPP!!! Plötsligt ser han mer förskräckt ut än bestämd, han står med ögonen vidöppna och armarna i uppåt sträck! Sedan sänker han händerna och håller sig för  ansiktet, samtidigt som han liksom krymper ihop ett par decimeter. Herregud vad har jag gjort?! Jo, jag har kvaddat spoilern fram. Om det berodde på felaktig konstruktion av ramp, spoiler eller chaufför, eller kanske att sommardäcken har sån där snygg låg profil vet jag inte riktigt, valde liksom däcken att hålla låg profil och inte fråga så mycket. Tog mitt pick och pack och for på jobbet. Där berättade jag om den eländiga situation jag försatt mig och bilen i. Min colombianska kollega berättade att i hennes hemland finns det ett ordspråk där kontentan är "män älskar sin bil mer än sin fru".
Hm, ett globalt problem alltså?


Och hur gick tävlingen?
Jo, mycket utmärkt för vissa.
Lite besviken på en uppenbart korkad familj, däremot. Hade först en mycket svårare närbild, men enligt dem så var det helt OMÖJLIG att gissa, så jag gjorde den lättare, och vips blev den gränsfall för lätt. Räddningen är en person som gissade fel, skänker en tacksam tanke till dig, utan dig hade detta blivit en kapital besvikelse för undertecknad.
Det var en sjöstjärna, inköpt på Rhodos vill jag minnas, och bakom liggande vitmålad träpanel. Och den finns på vår gästtoalett. I nästa inlägg kommer en ny bildgåta, bra mycket svårare än den här, det kan jag lova!
De som lyckades, som skrev rätt svar här eller på Facebook, gjorde succé, nådde ofantlig framgång och egentligen är värda sång och fanfarer är;    

Erika J
Anonym
Viktoria B
Maria B
och min käre bror...fast gills svaret - "Jag vet vad bilden föreställer"?

Nu har jag likt professor Baltazhar  gått runt  här hemma och funderat och funderat. Endast skägget och kostymen fattades, och jag har nu en djup stig på köksgolvet av allt vankande. Nytt köksgolv till hösten är med andra ord ett måste. Vad är det då jag funderat över? Jo, det känns som jag behöver ändra formatet på min blogg, åtminstone en aningens aning.

Har tittat igenom gamla inlägg och kommit fram till att det är alldeles för långa utläggningar om än det ena än det andra under "Funderingar". Tre ynka inlägg, dock inte så tokiga om jag får säga det själv, under "Djur". "Bäst 2010-11" fick epitetet på grund av mycket och bra feedback främst på Facebook, plus att jag själv lyckats skratta lite åt nåt min egen text...pinsamt, va? Under "Hem &Inredning" har jag följt byggnationer samtidigt som jag hängt ut maken som en mix mellan Arga snickaren, Timell och Piff & Puff...inte alls en felaktig beskrivning när jag tänker efter. Sedan allför många tjatiga närbilder, oftast blommor på längden och tvären, trist!
Nä, nu krävs det skärpning!

 

Ska främst tänka på att försöka att korta ner texterna, orkar ju knappt läsa igenom dem själv, så jag kan ju inte förvänta mig att andra ska göra det.
Och ja, jag vet att jag använder PÅ TOK för många kommatecken, i på TOK för långa meningar! Ska fundera över det med.

Sen tänkte jag lägga in alla bilder i vissa storlekar, med en bestämd typ av ramar, så det känns mer som en helhet. Tror jag ska testa mig på nåt.

 

Var du verkligen tvungen spankulera i köket i flera timmar nötandes golvplankor för de där idéerna, kanske du tänker?

Nej inte bara…för dessutom kom jag på denna snillrika ide! Jag ska fota saker och sedan göra obegripliga närbilder och utmana mina läsare att gissa vad det är. Man får alltså sedan i nästkommande inlägg se den stora bilden som förhoppningsvis glasklart visar vad det föreställde. Det finns inget som säger att man lätt ska känna igen vad det är, eller ens sett något liknande. Det kan till exempel vara närbild på kamremsaxeln i en gammal Passat eller nackhåret på en av mina grannar, man vet aldrig.
Man kan naturligtvis skriva sin gissning i "kommentarer" och få fanfarer och beröm vid nästa inlägg, när det rätta svaret avslöjas. Underförstått att gissningen var rätt förståss…  Man kan också bara helt enkelt vänta otåligt på nästa inlägg för att se vad det föreställde. Ingen vinst alltså, men ändå så oooootroligt spännande, eller hur? Överdrivet euforisk? Jag? För många koppar kaffe, kanske?

 

Gissa vad detta är?

Lyssnar alldeles för lite på radio. Riktig radio menar jag, inte ”Radio Rix” och ”Mix Megapol” och inte heller ”Bandit” - makens val på torsdagsmorgnar, enda dagen på veckan vi samåker till jobbet. Omskakande resor.
Jag pratar om ett program som inte är fyllt med reklam, skvalmusik, hissar  och dissar eller Fylkings småäckliga försök i "En röst i natten". Ibland skulle det vara skönt att inte bara låta ljudet från radion passera in genom ena örat och ut genom det andra. Hitta något med lite mer mening och substans.

Så av en händelse hittade jag en radiointervju med Lotti Törnros på nätet.  Lotti har skrivit och turnerat med pjäsen "Mitt liv som tjock" runt om i landet, över 120 föreställningar blev det. Kände igen mig i väldigt mycket av det hon berättar om i intervjun, om mina egna fördomar, och hur jag hindrar och begränsar mig själv på grund av mina onödiga kilon. Grät till och med en skvätt. Om man går in på den här länken och scrollar ner en bit finner man ”Lyssna eller ladda ner hela programmet” Klicka in där om du är nyfiken, och har en stund över.

 

Får sedan syn på ett brev från Ulf Lundell på samma hemsida, han tackar för ett bra program där han tydligen lyssnat och gråtit till en väldigt speciell berättelse under en bilfärd…

Den handlar om Åsa Pehrsson som vid 17 års ålder blir intagen på en sluten psykiatrisk avdelning för ungdomar, bland annat på grund av sin självsvält. Det skulle ta åtta år innan hon kom ut igen. Och hon berättar så bra!

Här grät jag liksom Ulf Lundell, och mer än en skvätt.

Ta dig tid i 30 minuter, kanske dricker du en kopp kaffe i vårsolen... och  lyssnar!

 

Vilka ytterligheter, och ändå lika på nåt konstigt sätt. Alla försöker vi hitta en plats i tillvaron där vi kan vara oss själva, känna att vi duger. Där vi blir bemötta med respekt, förståelse och förlåtelse, av omvärlden men kanske framförallt av oss själva…

 

Tendens heter alltså programmet där dessa två program sändes, och här är länken till deras hela serie som heter "Svenska berättelser- lyssnarnas egna historier". En berättelse står i centrum - i trettio minuter, och är helt baserat på lyssnarnas egna texter. Rekommenderas!

 

Att jag länkar till radioprogram som dels handlar om anorexi och om att vara tjock för att sedan lägga in ett recept på en god cheesecake kan tyckas drypa av dubbelmoral och dålig smak, men det är helt naturligt och i sin ordning.

Så har "Svensk Damtidning", "Hemmets Journal" och "Hänt i Veckan" gjort i alla tider, ytterligare ett bevis på några av livets motsatser och ytterligheter…

tastespotting.com/features/wp-content/uploads/blueberry-cheesecake-top.jpg
Bild stulen från nätet och omfixad i Photoshop av mig...

I helgen blev det väl inte tillräckligt gjort för att man ska känna sig riktigt helnöjd med sig själv. Fortfarande är endast fyra av våra arton fönster torkade, precis samma antal som när helgen startade. Faktum är att det är ett tag sedan jag tog de där fyra köksfönstren, så nu börjar de egentligen kräva en tvagning till, tillbaka på ruta ett med andra ord, i dubbel bemärkelse.

 

Vi tog oss faktiskt tid att stirra en stund på infarten som kräver en rejäl omgång med rensning av ogräs, ny kantsten och nytt grus. Ja, det gick så långt att maken tog några räfstag för att få bort en del kottar, sedan sinade krafterna och inspirationen. Skulle behöva gräva om alltihop, kanske med en BROKK-grävare, men någon sådan hade vi inte hemma. Garaget rensades lite halvhjärtat tills vi insåg att ett släp krävs för att fylla allt skrot på, och någon sådan hade vi inte heller hemma. Synd att man inte är mer effektiv än så här, att man inte förberett sig bättre för att kunna göra ett bra dagsverke.

 

Med det kritiska ögat kan man konstatera att det här huset skulle vara tämligen svårsålt i början av Maj. Tomten är ojämn och tofsig, buskarna spretar torra och ensliga. Staketet verkar inte kunna bestämma sig om det ska trilla in eller ut, så den gör lite både och. Det enda som riktigt frodas och vårspirar härligt vårgrönt är ogräset i alla blombänkar och kring jordgubbsplantorna.

 

Men om några veckor börjar jag se på gården med ett mer förlåtande öga. Då är tomten grön av mossa och gulprickig av maskrosor. De perenna växterna har börjat slåss om utrymmet i blombänken, och staketet verkar någon kotknackare fixat till ryggraden på.

Men till dess ska jag kisa med båda ögonen några veckor till, för att sedan öppna dem ungefär när syrenen börjar blomma. Strax före midsommar med andra ord, då är det riktigt fint och prunkande, till och med på vår tomt.

 

Idag, måndag kunde jag förresten bara kisa med ena ögat. Anledningen till undantaget är att min ena brukare var förbi på lunch och med sig hade hon två assistenter. Även min förre brukare dök upp även han med två assistenter. Menyn var tämligen enkel, det blev surströmming. Sedan prövade jag mig på en cheesecake med blåbär jag aldrig testat förut. Den funkade, så den törs jag nog göra igen. Fick en ljusrosa…vad heter den? Pinsamt… att måsta googla på det här. Vet ju att Lasse Anrell har samlat på sig flera hundra olika sorter.
Se där, jag letade på "Anrell" och "blomma" och fick upp Pelargon, en sån fick jag, en ljusrosa Pelargon i en jättesöt kruka.

Tror alla var mätta och belåtna när väl taxin dök upp vid kvart i tre.

Tack för blomman och besöket, det var så trevligt så!

Fick ett tips av en arbetskompis häromdagen att titta in på Isa Form, en hemsida med riktigt roliga och fina bilder om man gillar enkla grafiska och lite naivistiska motiv i 70-talsanda. Här är en tjej, Isabelle Norman Sällström från Piteå som har den rätta tågan. Kul med lite mer lokala förmågor. Jo Piteå räknas som lokalt trots att det är tio mil dit, det blir så när det är glest mellan städerna. Jag gläds åt henne och önskar henne massor av framgång.

Blir däremot så otroligt sur och besviken över min egen brist på fantasi och uppfinningsrikedom. Receptet till framgång i mitt fall hade nog varit;
5 liter uthållighet
3,5 liter drivkraft 
2 liter arbetsmoral
Två deciliter mer talang
Fyra matskedar ytterligare av kreativitet
Två kaffekoppar initiativförmåga
Ett uns mod (bör ej överdoseras, då det kan leda till övermod)
En säck självförtroende
Ett skålpund eller två av jävlar anamma
och slutligen;
12 kilo fantasi och uppfinningsrikedom

Om jag haft alla de där rätta ingredienserna, inhandlade efter en ganska annorlunda shoppinglista på en väldigt speciell affär, kanske jag drivit egen internetbutik? Då hade jag sålt bilder jag själv designat, och även jobbat som formgivare och illustratör. Hur kul lät inte det?

Jaha, återigen en vår iklädd denna missprydande fat-suit. Vafalls?! Är detta inte en dräkt sydd av hudfärgad latex fylld till brädden med skumgummi? Något som jag bara genom ett "zzzzziiip" med dragkedjan kan kränga av mig?

 

Har så svårt att tugga i mig (ordvits med tanke på ämnet) att det här är jag och har varit i cirka 15 år, alltsedan jag drog på mig en rejäl och onödig övervikt på cirka 35 kilo, under min andra graviditet. Mina fettceller sprängfylldes och gjorde sedan slag i saken, de multiplicerades och de nya fylldes upp de med. Bara att inse att man måste beskriva mig enligt synonymboken som rund, omfångsrik, kraftig, bastant, knubbig, rundlagd, rundnätt, fyllig, frodig, trind och mullig.

 

Mark Levengoods säkerligen seniga och magra gamla mormor lär ha sagt på sjungande finlandssvenska, angående bantningens vedermödor;
-”Heeere guuud, de’ är bara äta mindre och shiiita mer”.

Ja, kanske det är så enkelt? I så fall borde jag göra mig en drink a’la Cryptosporidium. Lite parasitvatten från Skellefteås vattentäkt är nog grejen, för ”shiiita” ordentligt verkar man ju få göra efter en slurk.

 

Att det är totalt tabu att anmärka på någon annans övervikt vet de flesta. Och alla vet väl att om man frågar –”När är det dags”? till någon som inte är gravid så är det nästintill belagt med dödsstraff? Man kan kanske slippa stupstocken men man bör be den skendräktiga om ursäkt resten av livet. De som verkar omedvetna om dessa oskrivna lagar är överviktiga män. De kan leverera små roliga skämt som bara är att tugga i sig (samma ordvits igen);

-”Placerade de stolarna längre ifrån varandra just här för att de visste du och jag skulle sitta här, Helena, he,he?”

Eller jämförandet av kostvanor;

-”Jamen det vet ju du Helena, hur svårt det är att gå ner i vikt? Jag menar trots att man inget äter nåt på hela dagen och sen äter man ett mål på kvällen så...”
Hallå, lille vän, du jobbar som lastbilschaffis, målet du äter är ett Megaskrovmål, och du väger cirka 120-130 kilo, har vi verkligen så mycket gemensamt ?! Hoppas inte det, tänker jag, men ler godmodigt...

Och nu är det som sagt vår, fat-suiten går inte kliva ur bara så där, och för mig fylls självföraktets nivåer så till den grad att det rinner över, självförtroendet sjunker, självförnekelsen slår till men självdisciplinen lyser med sin frånvaro.

Det kan då vara nyttigt att ta en sväng på handikappbadet. Inser då att vem är jag att gå omkring och klaga? Jag har friska armar och ben en stark rygg utan skolios, jag har en kropp som fungerar väl och som oftast är smärtfri.
Det är härligt att se glädjen i att kunna dyka ner i det klorerade varma vattnet, helt omedveten om alla fysiska skavanker. Att utföra de flesta övningar av vattengympan tämligen fel, men alltid med ett gott skratt mellan kallsuparna. Önskar jag kan komma till den punkt att jag kan dela den livsglädje som kommer av att man lever just här och just nu och att man skiter i celluliter, knotiga knän och valkar.

Man kanske ska glädjas så lagom åt de överflödiga kilona de kan omöjligt vara av godo, men däremot bör man känna tacksamhet över sin friska kropp, den är faktiskt inte alla förunnad.

Nobody is perfect!