Om man likt en självplågande fakir vill genomgå otrolig smärta, ska man vända sig till sina yngre arbetskamrater och få dem att gissa hur gammal de tror att man är. Aaauch..men herregud, vad vet de, tänker man indignerat när de lagt på 5-10 år, och dessutom hunnit jämföra dig med sina föräldrar…hm...ingen livserfarenhet…verkar bunta ihop alla över 30...Äh, inget bry sig om!
Samma sak med en 98- åring, man bör undvika ha dem till att gissa, om man inte är beredd på en rejäl käftsmäll. De tycker ju allt under 75 är rena ungdomen och gissar glatt på 63! Men herregud, vad vet hon, tänker man indignerat, denna bevisligen lite snurriga... halvblinda...men söta lilla tant kan omöjligt skilja mellan dig och en…eh… krukväxt....Äh, inget bry sig om!

Det är ibland svårt för att inte säga omöjligt att gissa rätt ålder på folk.
Ta en sån som filmkritikern Nils-Petter Sundgren, han har alltid sett ut som 68, jag skojar inte...hela livet. Trist då han var 18 kanske, men nu när han tydligen hunnit bli 81!!! så ser han ju otroligt ung och fräsch ut. Men snacka om att peaka sent i livet. Bland alla andra 81-åringar är han ju nu "smoking hot".
Själv hade jag min peak väldigt tidigt. Önskvärt vore väl mellan 15 till 25 nånting, men tyvärr. Det finns foton på en klarblåögd tjej med ljusa lockar, 3-4 år på sin höjd. Fantastiskt söt, men sen gick det obönhörligt spikrakt utför.

Idag stirrar jag förvånat och undrande över vem den stackars damen i spegeln är som jordens dragningskraft verkar varit allt för grym mot…för att sedan inse att det är… JAG?! Sådana gånger börjar jag spontant prata högt för mig själv; - "Näää, det kan ju inte…men...hur…när…va...näää, detta kan inte vara jag?!"

Jag tycker att alla de som gick i skola ungefär samtidigt som jag ser otroligt unga och fräscha ut, som de legat i frysbox under 10-15 år, medan jag tydligen råkade gå och lägga mig av misstag i värmeskåpet.
Därför kan jag säga att jag faktiskt inte har mycket gemensamt med Berit, men jag förstår hennes frustration ändå. Berits berättelse kom via mail till mig, och det kanske är fler än jag som fått ta del av hennes hemska upplevelse;

”...om man talar om ålder....har du någonsin sett en person i din egen ålder och tänkt:
- Jag är glad att jag inte ser så gammal ut!

Jag heter Berit. Jag satt i väntrummet hos min nya tandläkare och läste ett diplom på väggen och upptäckte hans namn. Plötsligt kom jag ihåg en lång, elegant mörkhårig kille med samma namn, som gick i samma klass som mig, för ungefär 30 år sedan.
Kan han vara samma kille som jag hade varit lite förälskad i på den tiden?
När jag sen fick se honom skakade jag snabbt av mig tanken.
Denna halvskalliga, grå man med rynkigt ansikte var alldeles för gammal för att ha varit min klasskamrat.
När han hade undersökt mina tänder tog nyfikenheten över och jag frågade om han hade gått på Enskede gymnasieskola.
- Ja, det gjorde jag, svarade han.
- När gick du ut då, frågade jag?
- Jag var i avgångsklassen 1978, sa han.
- Då gick du i min klass då, konstaterade jag och log.
Han såg närmare på mig.
Sen sade denna fula, gamla, halvskalliga, ohövliga, fete och elake man:
- VAD UNDERVISADE DU I DÅ?”


Liksom en egyptisk sfinx av kramsnö ligger denna kyliga kisse i vår trädgård. Det ska föreställa vår katt Ceasar som, enligt skulptören Gustav, tydligen har en rätt så stirrig blick, gigantisk kropp och en enorm svans. Mmm, ganska likt.

” Undrar om jag börjar komma i nån 40års kris eller nåt? Ångest över att jag inte har nåt liv. Jobbar eller sitter hemma. Och sen jobba igen för att sen skynda sig hem direkt efter jobbet igen... dag efter dag. Vet att livet är så för alla, MEN ÄR DET VERKLIGEN SÅ DET SKA VARA?
Känns som att det borde finnas nåt mer...? Har jag missat nåt?”

Det här är en del av ett inlägg ur Erikas blogg som jag brukar läsa regelbundet. Åtminstone har jag känt så här, precis som hon känner och skriver.

Det är inte fel att vi vill ha förändring, större utmaningar, något som är bättre och roligare. Det är ju en egenskap och en drivkraft vi människor har, tack vare den sitter vi inte fortfarande i grottor och tuggar på älgben.

Men hur finner man det man tror sig ha missat? Ja, man kan ju alltid plöja igenom massor med böcker, skrivna av hur kloka människor som helst. De talar om hur man blir mer lycklig, framgångsrik, målmedveten, kunna stärka sin självkänsla och lära sig att uppskatta det man har. Oftast känns det otroligt bra just när man lägger ifrån sig boken på sängbordet. Här ska det minsann förändras, tänkas mer positivt, sättas upp nya mål och fokuseras. Det håller i bästa fall i någon vecka sen rinner även de bästa av föresatser ut i sanden.

Men av alla tips jag läst har jag snappat upp en grej som fungerar bra för mig, och jag använder den närhelst jag känner för det. Det är inte sagt att det fungerar för någon annan, men för mig.

Grejen är…att göra medvetna val.

Man har faktiskt alltid valmöjligheter, och att inte göra ett val är också ett val. Jag har alltid ett val, men är jag beredd att ta konsekvenserna? Det är en annan sak, kanske inte, men då är det i sin tur ett val jag också gör.

Låt säga att jag vill gå en kurs i Photoshop. Tio kurstillfällen, torsdagar klockan 21:00, och det kostar 1200 kronor. För dyr? För ofta? Fel dag? För trött? Om jag inte går kursen fanns en anledning som var starkare än mitt sug att lära mig retuschera, jag gjorde ett medvetet val och kan känna mig nöjd. Jag kanske tänker; Jamen jag har faktiskt inte pengarna. Jodå, nudlar i en månad, sluta röka, bojkotta systemet några helger, strunta i extrakanalerna på TV:n. Vad är jag beredd att försaka, det är det som är frågan? 

Man kan välja att lägga ide'n på is. Sen kan ju nya möjligheter dyka upp, andra förutsättningar som att barnen är större, ekonomin är bättre, man är piggare… och vips börjar man kursen, och plötsligt kan man förbättra sitt utseende eller till och med sudda bort sig själv helt från ett foto. Mycket användbart, jag lovar.

Jag har gjort val som kan verka helt tokiga, men jag ångrar ingenting. Just nu har jag ett lågavlönat jobb samtidigt som jag betalar av mina studieskulder efter flera år av utbildning. Jag räknar aldrig ut hypotenusor eller en andragradsekvationer till vardags, inte designar jag hemsidor heller, minns faktiskt inte ens hur man gör. Tur att jag hela tiden haft en supporter i min man, lite fusk faktiskt, för då är det ju naturligtvis mycket enklare.

Jag är alltså inte en som drabbas av saker, jag väljer dem själv…
Oj, det lät väl ganska korkat som livsfilosofi?


Tisdags- egentligen torsdags-middagen enligt ICA:s billiga veckan;
Asiatisk kycklingsoppa, god...tog nudlar istället för ris.
Här är en skitbild tagen utan blixt i skymning av en skitkamera. Slet i färg, kontrast och ljus-balansen i photoshop så fingrarna blödde.
Från orangegul till limegrön....suck...vill ha en bättre kamera, pronto!!!

Min lågstadielärare sa; -” Du kommer att bli en berömd konstnär. Jag sparar dina teckningar, en dag kan de vara värda en förmögenhet.” Min svenskalärare i högstadiet spådde mig ett yrke som författare, och gav mig alltid högsta betyg. Min idrottslärare sa åt mig när jag i protest sniglat mig igenom hans lektioner i två terminer; -” En dag kommer du att ångra dig, Helena” på sin karaktäristiska "norrifrån-typ-ovanför-Malmberget"-dialekt.

Själv drömde jag om att bli en framgångsrik smyckesmed, gifta mig med Sting i The Police och bosätta mig i ett gigantiskt hus jag suttit och gjort avancerade arkitektritningar på. Lite som Efva Attling lyckades med cirka 20 år senare, bli smyckesmed och gifta sig med en sångerska, alltså. Däremot tror jag inte hon byggt sig och frugan ett hus i min och Stings klass. Jag vill minnas att det var stora pooler, rymlig relaxavdelning, orangerier fyllda av fantastiska växter och på infarten en rad lyxbilar som jag tecknat ner på separata ark. För en femtonårig tjej var detta drömmen, massor med rikedom, lycka och framgång.

Så fel vi alla hade, för några stora framgångar vare sig som författare eller konstnär kan man ju inte skryta med. Sting gick och gifte sig med Trudie. Okey, den enda som kanske fick rätt var min gympalärare. För det är klart, Nils-Gunnar Nilsson, att om jag hade ansträngt mig mer på dina lektioner, och det i sin tur gett mig en fantastisk kropp nu… så, javisst i så fall ångrar jag mig.

Jag har idag hunnit ändra lite på mina värderingar. Och tur är väl det, för om jag behållit dem från mina tidiga tonår hade det varit läge att köpa en spade på Jula, för att sedan gräva ett stort hål som rymt hela min misslyckade lekamen. Där hade det uppstått ett problem, för vem skulle velat gräva igen när jag väl skamset krupit ner? Inte min man som av någon outgrundlig anledning tydligen älskar mig och inte mina söner som också verkar hysa känslor för mig på ett sätt som bara tonåringar kan. Knappast mina syskon, min mor, vänner eller mina arbetskamrater heller, för de verkar också till min stora glädje tycka om och uppskatta mig?
Ja, kanske någon kollega eller annan förargad stackars människa i min omgivning, som jag genom åren råkat trampa på tårna i min iver att vara rak och ärlig, hade kastat ner några spadar jord i mitt hår?

Men jag är ju inte femton år längre, jag behöver ingen spade, för ibland känner jag mig faktiskt, på mitt eget sätt, rätt så framgångsrik…lite småförmögen… och lycklig... inte hela tiden men lite då och då…  


Vardagslycka! Alla tillsammans äter frukost i en stuga som min bror och svägerskan hyrt under några sommarveckor.
Björkåsen, Lövånger, sommaren 2010.

Förr i världen sydde man trevliga korstygnstavlor med små kloka visdomsord. Vem har inte sett ”Hem ljuva hem”, ”Borta bra men hemma bäst”, ”Kaffetåren den bästa är” eller ”Gud som haver barnen kär” broderat med små söta blommor och krusiduller som ram?

Men numera ska det vara väggord. De kan vara sirliga, enkla, långa, korta, på svenska, latin eller engelska.

Man kan klistra upp Ernst Kirshteiger citat; "Någon har sagt att hörn är problem men jag håller inte riktigt med" som man placerar i…he he he...just det, ett hörn.

Eller varför inte de här Ernst-klassikerna;
-"Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst."
-”Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.”
-“Har det hänt någon gång att du nästan blivit förälskad i en sten?”
Kom inte och säg att karln inte är ett geni…

Ja, det här med heminredning...vad är snyggt och inte, och vem har rätt att bestämma det? Tycke och smak är ju så olika, så egentligen kan ju ingenting vara rätt eller fel bara man tycker om det själv och får det att fungera.
I just vårt hem föredrar jag att inte folk går omkring och läser sig igenom husets alla rum. Så jag har liksom satt ner hälarna och hindrat mig själv från att frossa i väggord, detta gäller även fondväggar, eftersom jag inte vill missbruka något av dem.

Men ibland är det svårt att värja sig, trots goda föresatser. Två fondväggar kan man finna i vårt hem, kanske tre om man räknar kakelväggen på gästtoan. Och angående väggord…tja, hitintills kan man läsa ”Välkommen” i hallen, vilket ju är helt okey. I köket står det ”Carpe Diem”, fånga dagen men till mitt försvar täckte detta latinska korta ordspråk ett par borrhål perfekt. På toaletten nere står det skrivet på ett vitmålat trähjärta ”Njut av livet” och på den vita liggande panelen i vardagsrummet står det ”Live, Love, Laugh” .

Känner att det räcker nu, absolut!

Men nu går jag i alla fall och funderar om man kanske bör upplysa sig själv och andra att det finns "AQUA" alltså vatten i badrummet, med stora silverblanka bokstäver? Och när jag sprang in på Mio för att hämta det efterlängtade tidningsstället, fann jag vita, fina bokstäver i två storlekar, och jag blev så otroligt sugen att köpa bokstäverna "K" och "Ö" och "K" . Dem skulle jag vilja placera i…jaaa, gissa vilket rum? Tänkte om man trots ugn, spis och diskho undrar vart i huset man befinner sig.
Nej, stopp och belägg, har man principer bör man hålla fast vid dem…det blir inga mer väggord eller bokstäver i vårt hem! Eeeeh…tror jag…
 

Mina kära syskon är två underbara, begåvade och kreativa människor. Min bror fotograferar en hel del och tar fantastiska bilder. Min syster gick silversmide-kurs till min lycka, eftersom jag fick både en ring och ett halsband.

Tyckte att en uppföljning på det faktum att ”Helena ska sy under sitt nattpass”, var på sin plats. Uppgiften var egentligen inte helt oöverstiglig. Det som skulle fållas upp var ena sidan av 2 dukar vars bredd var 35 centimeter.

Jag tog till de gamla traditionella sömnsätten kråksteg, bakåtstygn och ibland när andan föll på lite omlottsömnad. Nej, helt riktigt, jag vet verkligen inte vad jag talar om. Mest irriterad var jag på att jag inte ens klarar göra en sådan där fiffig rejäl knut i änden av tråden som ska fungera som ett stopp, utan det blir nya små knutar i en prydlig liten rad istället, det lutar mer mot makramé’!

Nålen var vass i bägge ändar så jag lånade en fingerborg ur ett syskrin. När jag satte den på fingret fick jag genast minnen av världens sötaste lilla mormor som aldrig hade långt till sin fingerborg, händig och flitig ända ut i fingerspetsarna. Minns att en gång när hon låg på lasarettet och hade hög feber trodde hon sig klippa mattrasor av täcket med fingrarna som ”sax”.
Frågan är vad man själv skulle hitta på under påverkan av feberdilerium?

Vika upp chokladasken någon lagt vid sjuksängen som en "Laptop" och kolla Facebook?  Stirra på doktorn och tro att man såg en dålig läkarserie fylld med B-skådisar, och försöka byta kanal med fjärrkontrollen till den höj och sänkbara sängen?  Knappast tro sig "tråckla" med droppnålen i högsta hugg iallafall?

Hursomhelst är dukarna klara och kroppsskadorna minimala. Ni kanske inte tror att det kan vara farligt att sy för hand, men där har ni fel. Jag kände en tjej för många år sedan som brukade sticka sig själv i pannan när hon sydde korstyngstavlor. Kanske hon var hon närsynt eller så använde hon för lång tråd? Minns att jag var rädd att hon glad i hågen och med tungan rätt i mun en dag skulle sticka sig rakt i ögat. Hade nog kunnat bli riktigt otäckt…så ofarligt är det verkligen inte. Hon flydde slutligen landet för snart tjugo år sedan med bägge ögonen i behåll, tack och lov, inte på grund av de lustiga sticksåren i ansiktet, utan för kärleken.

Duken på plats på skåpen i hallen. Önskar ibland att man kunde se sitt hem genom en kameralins. Ur synfält är alla de på tok för många skorna på hallgolvet och de halvöppna lådorna fyllda med omaka vantar. Man ser endast världen beskuren, en duk, några vaser… tyvärr skulle denna typ av sikt vara ödestiger på trafikerade vägar, så därför gav vår herre oss vidvinkelseendet ...

Vi började vara rätt less på att försöka få middagsinspiration springandes på ICA strax efter jobbet, hungriga och trötta. Motivationen att komma på nåt nytt och kul infinner sig tyvärr rätt sällan den tiden. Har tyckt att matscheman känns lite jobbiga men nu har jag slutligen övertalats av maken, han påstår att dessa problem är ur världen bara vi följer och handlar efter ”Billiga veckan” på ICA:s hemsida. Och det fungerar faktiskt lysande, så här efter två veckor. Vi kommer inte att följa den slaviskt, utan som idag har vi ätit fredagsmenyn, färs och böngryta med texmex-smak, blev riktigt gott.
På fredag blir det istället den grekiska pytt som min kollega frestade med på sin blogg, det var länge sedan vi åt den.

Däremot blev maken lite hänryckt av förra veckans kulinariska krumbukter (allt utom korv och makaroner eller köttfärsås med spagetti räknas till kategorin "kulinariska krumbukter") till den grad att han började leta efter nåt annorlunda att laga till i helgen som var. Slutligen kom han fram till denna meny;
Lördag, kryddpanerad schnitszel, rotfrukter i ugn med bla rödbetor och palsternacka samt fetaoströra med persilja. Söndag; nötfärs och zucchini-paprikagratäng med ris. Tyvärr jobbade jag kväll hela helgen, och dök upp först närmare halvelva-tiden, men jag får ju avsmaka det som matlådor i stället, och det blir ju spännande!

Till min egen, och den som läst om min textil-ångest här på min blogg, stora förvåning kommer jag förmodligen att sitta och fålla om två dukar för hand under mitt nattpass. Mot mitt bättre vetande lyckades min mor övertala mig att köpa dem trots att de var minst 15 centimeter för långa. Varför kan man undra, låter jag mig övertygas om att sy för hand är den enklaste sak i världen?
Ja, vad ska man säga, hon kan vara rätt så övertygande min mor;
–”Harrimin, he ger ju bara att fåll opp nager centimeter, no klar du väll he?”
–”Host, jooo, no klar I väll he...” svarar man lite lamt. I natt får jag stå mitt kast och ta itu med operation "dukförkortning". Bör nog undvika dra igång någon typ av hantverk mellan klockan 02.00 och 05:00 inatt dock. Den tiden klarar jag knappt av att byta kanal på TV:n,  läsa mer än två ord i en tidning och förstå innebörden, än mindre ta itu med någonting som innebär nål och tråd skulle jag tro. Vem vet, i värsta fall använder jag tejp.


Jag blev förtjust i ett mönster kallat ”Perssons kryddskåp” som bland annat finns som tryck på tyg, brickor och kökshanddukar. Jag snodde idéen och målade två små tavlor och placerade dem i min dubbelram på vägghyllan ovanför kökssoffan. Blev inte riktigt nöjd tyvärr, så det blir nog två nya. Jag tror det blir mer lyckat med en bättre typ av papper, och en tunnare tushpenna så man faktiskt kan se vad som står på etiketterna. Vi får väl se!  

Varför ska det vara så svårt att ta emot eller att ge sig själv lite beröm. Om man dristar sig till att påstå att man gjort något riktigt bra, tänker man i samma veva; "vad ska folk tro, de vet säkert någon som är bättre, duktigare eller smartare och här står jag och framhäver mig själv å de grövsta?"

Men det behöver ju inte vara en tävling, där man är bäst av alla på något, det räcker ju att man tycker att man själv är duktig, punkt.

Däremot är det ju inga problem att rada upp egenskaper man inte är så nöjd med, tio minst, utan att hinna blinka.
Jag är verkligen expert på att hitta fel på mig själv...ja nu skröt jag över att jag är duktig på att göra något negativt, men det räknas faktiskt inte. För då kan jag också vara bra på att göra misslyckad kladdig pannkaka eller formidabel på att få undertråden på symaskinen att forma små helvetiska trådhärvor. Det är ju inte direkt sådana saker man är stolt över.

Häromkvällen tänkte jag ut den geniala iden att utmana mig själv och dig som läser det här. Att räkna upp tio saker man är duktig på och är stolt över.
Suck, ja, det föll ju direkt på sin orimlighet…tio? Höll inte på att kunna somna den kvällen, för jag kom inte på mer än en bra sak och den ifrågasatte jag nästan innan jag tänkt tanken klart. Då väckte jag en halvsovande man som tyckte jag var grym som krävde en tio i topp lista på mig själv klockan halv ett på natten. Dessutom är det ju inte vad han eller någon annan tycker, även om det är enklare räkna upp något som flera gett en komplimanger för, utan det ska vara något jag själv tycker och är stolt över.

Eftersom jag själv kom på iden måste jag också få ändra reglerna, eller hur? Tio goda sidor går bort helt enkelt, det blir för svårt för mig.
Istället, eftersom det ligger för mig att hitta fel tillåter jag mig själv och dig att räkna upp endast en sak man inte är så nöjd med. Det är  inte heller så lätt, vilken ska man välja? Alltså;  Ett- 1 dålig egenskap. 

Sen finns det ju en hel del man vill bli bättre på, så man får räkna upp två saker som man vill förbättra eller jobba på. Målet kan ju se olika ut beroende på förutsättningarna, en lugn person kanske vill bli mer spontan och impulsiv, medan en impulsiv önskar sig mer eftertanke. Så uppgift; Två- vad vill jag förbättra hos mig själv inom 2 områden?

Slutligen blev det tre saker som man anser sig vara bra på, det kändes överkomligt. När man räknar upp de goda sidorna är alla ursäktande ord absolut förbjudna, som till exempel; ganska, anser mig vara, lite, kanske mm. Tre-räkna upp 3 goda egenskaper.

Här är min lista;

   Ett
♥ En sak som jag är riktigt dålig på är att släppa problem och gå vidare, vill gärna överanalysera, förstora och älta, vilket innebär att jag upplever mig själv som tjafsig och jobbig. Jag är säker på att omgivningen också upplever mig så.

   Två
♥ Jag behöver bli bättre på att bibehålla, sköta om och underhålla kontakten med vänner och bekanta. Det känns som att  jag tappar bort människor jag tyckt väldigt mycket om under årens lopp, sen dyker det upp nya underbara personer som även de försvinner allt eftersom.
♥ Jag hoppas bli duktigare på att ge människor i min omgivning, men även mig själv beröm. Ärligt beröm värmer i hjärtat och får en att växa, och det gäller både givaren och mottagaren.

  
   Tre
♥  Jag är bra på att dra igång och fullfölja projekt,  och lämnar inte en påbörjad ide bara för att starta på något nytt. Lovar jag något så håller jag det, och jag lovar inte sådant jag inte kan hålla...

♥  Jag är duktig på att teckna, rita och jag är kreativ, men ägnar alldeles för lite tid åt den fallenheten, tyvärr.

♥  Jag kan se på tillvaron med humor. Jag brukar ofta skratta och driva med mig själv och ibland även med omgivningen. Till deras stora glädje?

 
Prova du också!

Fyndade på Lövångers Varuhus i onsdags. Köpte bland annat ett ljus som hamnade i fönstret på lilla toaletten nere. Här en bild på den och 2 av de 3 tre prickiga dukar jag inhandlade. Kattmat, en superbillig tunika och tuggummi fanns också i kassen när jag kom hem. Lyckad shopping gör en glad. ♥

Vad är det med mig och nål, tråd och tyg egentligen? Helt neurotiskt faktiskt. Känner lite lätt ångest bara av att skriva om det. För det första kan det bero på att min mor är en klippa vid symaskinen. Hon gick och lärde sig till sömmerska som det hette på den tiden. Hon har glatt sytt kappor, klänningar, blusar och gardiner till den som velat. Så jag har egentligen inte behövt eller klarat sy mer än nån meter. För det andra kan det vara otålighet och hett temperament som har ställt till det. Fort gick det, fel blev det och ursinnig var jag. Redan tidigt insåg min framtida make att dök symaskinen upp var det läge att fly hemmet, för det osade svordomar och bränd symaskinsmotor i hela lägenheten.

Så gissa vem som sytt mina gardiner i alla år? Samma person som för några år sedan sa att hon inte skulle leva för evigt och att jag nu måste lära mig hantera en maskin ämnad för sömnad. Min mor gick helt enkelt in i en välvillig strejk som tydligen ska gagna mig i slutändan? Egentligen har det nog inte alls fungerat som hon tänkt sig. Jag är numera uppe i 10, ibland 12 fönster utan gardiner. Istället finns det rullgardiner och persienner till sovrummen och såna där självhäftande klistergrejor till badrummen. Med grundläggande matematik kan man följdaktligen räkna ut att det krävs gardiner till de 9 eller ibland 7 kvarvarande fönstren. Jag säger bara, tack gode gud för färdigsytt!

Jag tror min mor svär lite diskret inombords över sin misslyckade kupp när hon upptäcker fliselin-banden som jag strukit upp de färdigsydda längderna med. En gång använde jag vanlig tejp, men då kunde hon inte vara tyst längre utan utropade på sin lövångers/skellefte-bonska;
-”Nämensi wo ha du gjort jernna, flecka?! Tejpe' gardinern? Ger du reint fra' de'?” Med reservation för stavningen.
Fritt översatt till rikssvenska;
-”Nej, men vad har du gjort här, min kära dotter? Har du tejpat upp gardinerna? Är du fullkomligt från vettet?” Sedan skrattade hon gott åt min primitiva lösning, men det bjuder jag så gärna på.

Ett exempel på min nervositet gällande textil skulle kunna vara när jag häromdagen sprang jag in på Åhlens för att leta ett nytt tyg till kökssoffan. Jag blev direkt osäker, kunde plötsligt inte bestämma mig, fick handsvett och minns knappt måtten på soffskrället? Varför så velig, det är ju inte en herrgård för 30 millioner jag ska bestämma mig för på stående fot, utan ett tygstycke för totalt knappt 300 spänn?! Slutligen slog jag till och köpte ett par meter av något grön-vitt-grått.

Har nu flyttat denna blommiga väv fram och tillbaka på sofflocket i flera dagar…tagit fram häftpistolen men inte kommit till ”skott” så att säga. Vad är det värsta som kan hända? Att jag spänner fast det snett, inte trivs med mönstret eller att jag skjuter mig i foten?
Herregud, så märkvärdigt är det ju inte...eller?
Mamma…hjälp!
 
 

Just idag har faktiskt dagens detalj en koppling till vad jag skrivit om, sofftyget.
Observera att häftpistolen är grön! Den inhandlades av maken som påstår sig inte ha ett dugg sinne för nyanser och matchning. Börjar tro att det inte bara är i Ernst Kirchsteigers bröst det bor en liten inspirerande och surrande humla? ♥

Familjen var på släktmiddag i fredags. Vi dukade för 25, egentligen var det 26, men lille Emre satt i en barnstol och krävde varken kniv, gaffel eller glas på fot. Två av mina svägerskor hade lagat all mat, det var helstekt fläskfilé, rotsaker i ugn, bröd, sallad, västerbottenspaj med mera. Hela kalset stod svärfar för och tårtorna hade hans  väninna/flickvän bakat (ja, vad kallas det då han är 85 och hon en bra bit över 70?).
Det var verkligen gott, de är för duktiga, så är det bara.

Att sedan träffa alla är verkligen kul. Svägerskor och svågrar från när och fjärran…om man räknar Ursviken och Kåge som när, och Stockholm som fjärran vill säga. Och att även få träffa den lite yngre generationen, som verkar reproducera sig hela tiden är ju också väldigt trevligt. Kusinerna ligger i ett ålderspann från 37 ner till 20 sen kommer våra barn som är 18 och 15. Detta innebär alltså att det börjar finnas ett antal kusinbarn. Jag vet inte ens vad mitt släktskap gentemot dem kallas? Kanske gammelfaster? Huh..det låter som spindelnät-i-hatten-maläten-kappa-faster, något man plockar fram till halloween ur ett skåp och skrämmer barnen med. De tydligen totalt orädda, för ingen grät när de såg mig, små och vackra barnen växer så det knakar och de som ska till och födas om några månader…de verkar också växa så det knakar. 
-"Heerre Guuuud, vad tiden går fort"... jepp, det är sånt man upprepar med en pipig stämma med jämna mellanrum som dammig "gammelfaster".
 
Sedan satt vi efter kaffet och pratade om renoveringar och kom osökt in på min blogg. Jag berättade att jag har nästan dubbelt så många unika besökare när jag visar bilder. En mycket klok kusin till mina barn (måste han väl vara som snart studerat i hela sitt liv…Microbiologi? Forskning? Shit, vet faktiskt inte vad han gjort, pinsamt… slutligen verkar han iallafall bli läkare) sa att man får skriva hur kloka, små fyndigheter som helst, det är bilder folk vill se. Jag satte mig ner och funderade, vilken typ av bilder? Jag vet inte riktigt, men eftersom jag är gärna vill hålla mina besökare nöjda så ska jag nu införa något nytt. Det kommer alltid att finnas en bild i varje inlägg. Den kommer sannolikt inte ha något med det jag skrivit om att göra, men en bild kommer att tryckas dit oavsett, även om den inte är särskilt bra. Dagens detalj ska det heta och vi får se vad som kommer att fastna på linsen. Någon typ av bildtext ska jag också försöka plita ihop.
Så håll till godo, denna bloggs första "Dagens Detalj";



Det här är ett par får eller om det är getter som jag fick av min syster för säkert tjugo år sedan. Jag älskar deras lite korkade, men samtidigt undrande och medlidsamma uppsyn. Det känns som de frågar mig hur jag mår varje gång jag irrat mig in och ska vattna blommor eller dammtorka i datarummet där de står...hmm, träffar dem inte särskilt ofta med andra ord, som ni förstår...

Satt och bläddrade lite förstrött i en biltidning häromdagen. Okey då, om sanningen ska fram jag behövde nåt att läsa på toaletten och fann ” Vi Bilägare” som låg där på golvet nära till hands.

Hursomhelst så läste jag en insändare skriven av Sven L Hammar i Mölndal, där han beskriver hur han tycker sig  ha problem när han vill kommunicera med andra trafikanter.
”Ett stort ofog som otåliga bilister lagt sig till med”, skriver Sven L ”är att de lägger sig tätt bakom andra bilar i trafiken, vilket är grovt trafikfarligt och brottsligt”. Han tycker att medtrafikanterna borde förstå hans vink när han ”släpper lite på gasen och ger bromsen ett lätt tryck så bromljusen tänds ett ögonblick, och följaktligen borde bakomvarande bil förstå att han kör för nära och öka säkerhetsavståndet”.
Till Sven L:s stora besvikelse fungerar detta allt för sällan, men han tror sig ha kommit på en lösning; ”Tillbehörsmarknaden svämmas över med meningslösa och fantasifulla tillbehör, varför inte uppfinna något som skulle vara riktigt nyttig? En skylt som oaktiverad är genomskinlig för att inte störa bakåtsikten och automatiskt är kopplad till fart och avstånd. Plötsligt när någon ligger för nära, lyser texten...DU LIGGER FÖR NÄRA! upp bakrutan och meddelandet lyser allt skarpare ju närmare den bakomvarande ligger, kanske till och med ändras det till olika varnande färger?” 

Kul ide, Sven L, men tyvärr känns det som att det skulle reta en och annan bilist när bakrutan framför plötsligt snusförnuftigt upplyser en om något man nog redan egentligen vet. Snart nog finns det en svarsskylt, inhandlad på Teknikmagasinet eller Buttericks, som lyser upp när den stressade och irriterade bilisten slutligen gör sin omkörning, och den säger något i stil med...SKITER VÄL JAG I, GUBBJÄVEL!
Oj, så indignerad stackars Sven L Hammar från Mölndal skulle känna sig, hans tanke var ju bara att motverka brott och värna om alla i trafiken.

Men iden är kanske inte så tokig iallafall? Funderade snabbt ut några skyltar jag skulle köpa handlöst om de fanns ute på marknaden. Jag förstår ju att jag skulle behöva ett helt knappsystem att hantera på instrumentbrädan, samt att skyltarna bör monteras på taket istället för bakrutan för att kunna kommunisera åt alla håll.

Tillmälena som till exempel "idiot" eller "åsna" kan läggas till med en extra knapptryckning, om man anser det befogat. Man borde även kunna uppgradera till mycket fulare svordomar om man känner sig på riktigt dåligt humör;

VARFÖR ANVÄNDER DU INTE BLINKERS, IDIOT?!

HÄR GÄLLER HÖGERREGELN, HÖRT TALAS OM DEN, ÅSNA?!

SNEDDAR DU I EN RONDELL BLIR DET TRÅNGT FÖR OSS ANDRA, TOK!

HAR DU KÖRT OM MIG BÖR DU ÖKA OCH FÖRSVINNA, DITT NÖT!

SETT DINA NYA DYRA EXTRALJUS, NUMERA SER JAG INGENTING, SKRYTMÅNS!

Jaha, så har jag blivit förkyld igen och vips så sätter det sig direkt på stämbanden. Det är precis ett år sedan jag hade en riktig praktförkylning sist, så jag ska verkligen inte klaga.

Det var faktiskt förra nyårshelgen den startade. Då hade jag jobbat i ett par veckor med en rejäl heshet, men på nyårsafton kom febern och rösten försvann helt. Nu kanske ni tänker; Oooh så skönt och tyst för familjen? Men nej, det brukar bli riktigt jobbigt för dem, de måste ju tyda mitt väsande och teckenspråk, eftersom jag hela tiden har något otroligt viktigt att framföra. Till slut piper jag liksom en hundvissla och det är nog egentligen bara grannarnas hundar som kan uppfatta vad jag försöker säga; ”Huh, vad säger hon?  Komma ner till middag? Har hon läst nåt i Norran? Behöver hon hjälp att leta alvedon? Morr…vad vill den där jobbiga människan oss egentligen? undrar de förvirrat.

Jag uppsökte till slut vårdcentralen en vecka in på 2010. Hade varit hemma med febertoppar, hosta och i princip ingen röst och tyckte mig behöva en förlängd sjukskrivning. Där satt en lång, ståtlig stafettläkare, som frågade;

”Jaha, vad kan du vilja då?”

”Jaa", kväkte jag fram så gott jag kunde, "som du hör kan jag knappt prata, men jag skulle behöva bli sjukskriven av en läkare.

Med ett nedlåtande flin svarar han; ” Tja, att man inte kan kommunicera är ju ingen anledning att inte gå till jobbet.”

Vad säger karln? Han har ju inte ens frågat vad jag jobbar med?
I växeln på taxi, på SOS-alarm, i informationen på Brinken eller som böneutropare så skulle det förmodligen vara ganska hopplöst? Eller?
Han hade heller inte, innan han kostade på sig det sneda leendet, hört sig för om andra problem, till exempel feber och hosta? Om han snabbkollat min journal hade han kunnat konstatera att jag mycket sällan går till läkare, men två av de gångerna har det varit lunginflammation.

Nej, han valde att försöka avfärda denna (visseligen mycket tystlåtna) kverulant och eventuella hypokondriker väldigt snabbt. Ilskan kom över mig som en het våg och den feber jag redan hade sköt i höjden ytterligare, gissningsvis uppemot 48 °, eller mer? När jag berättat om min sjukdomshistorik, senaste dagarnas jo-jo-feber och sömnlöshet, sved det smärtsamt i halsen och det smakade blod i munnen, för det är svårt att skälla när man knappt har tillstymmelse till röst. Så reste jag mig upp ur stolen och sa att det tydligen varit slöseri med tid, besökavgift och bilfärd, och nu skulle jag hem och försöka kurera mig, eftersom jag hade 20 timmars helgpass framför mig. Plötsligt såg han alldeles handfallen ut. ”Eeeh…vänta nu…hm…inte nämnt febern…harkel…hade ju ingen aning om lunginflammationerna.” 

Nej, kanske bedömningen kom lite väl snabbt? Det slutade med att jag blev sjukskriven en vecka, fick en hel del mediciner till mitt förfogande och jag behövde bara ringa in för en eventuell fortsatt sjukskrivning om jag inte kände mig bättre när veckan var slut. Tror jag det, mig ville han nog inte möta igen. Glödgande rödrosig, skitförbannad kärring är inte att leka med, att hon dessutom väser som en orm när hon skäller ut en gör ju inte det hela särskilt mycket trevligare.

Hoppas han lärde sig något av detta som att;
”Små febriga tanter icke är att förakta” 

”Ett försmädligt leende kan sluta med förskräckelse” eller

”Hellre en fågel i skogen än en hes skata i mottagningsrummet”.