Tack ni som tittat in här på min blogg. Jag önskar alla ett riktigt Gott Nytt År




Åt bara en halv morot igår på jobbet, det gjorde verkligen under med min figur, måste jag säga. Och efter några glas champagne blir gubben min ganska lik nån skådis...jag kan bara inte sätta fingret på vem?

Det kanske inte är riktigt rätt att avslöja sin makes tillkortakommanden i en blogg? Men han kan ju alltid starta en egen blogg där han räknar upp alla sina fantastiska egenskaper och tilllångakommanden?

Det är ju inte det att han inte har några fördelar. Han har faktiskt massor!
Vi är ju snart på vårt 22:a år som par, vilket ju är en bedrift i sig,  då jag faktiskt bara är 29?! 
 

Anledningen till att jag återigen tar upp hans kroniska tillstånd med det latinska namnet "Totalus Nullo Focus" är att det uppstått nya följdproblem. Min son hittar inte sina glasögon. Aha, tänker ni, ärvd förvirring i rakt nedstigande led!

Nej det är absolut inte så, just denne son är så otroligt ordentlig. Han kan memorera datum, kommer ihåg gymnastikkläder och bäddar sängen till den grad att vi faktiskt är osäkra vilken genpool han är plockad ifrån?
Bortbytt på BB? Den berömde brevbäraren? Sotaren?

Nej, anledningen till att sonen inte finner sina glasögon är en följd av att makens glasögon alltid är försvunna. De behövs vid TV-tittande och bilkörning, och kan ibland hittas på de mest ologiska ställen. Det har orsakat missade första tio minuterna på mången film eller att avfärder blivit försenade på grund av allt letande.

Upptäckten att de två har liknande styrka, betyder att numera lånas det friskt och naturligtvis är också sonens brillor borta. Jag hittade dem återigen för en stund sedan och gav dem till rättmätlig ägare men får i samma veva syn på en allt för välbekant telefon.

Där ligger den bärbara arbetstelefonen som mannen och meningen i mitt liv släpat hem av misstag för hundrade gången på ett skåp i sovrummet. Den har legat där och laddat ur hela julhelgen, men fick tydligen inte följa tillbaka på jobbet idag?

Jag anser inte att jag överdriver hans tillstånd av "T-N-F", och jag ska här ge ett av en rad exempel, från en händelse häromveckan.

Det ringde ett obekant nummer hem vid fyratiden, som visade sig vara älsklingsgubben. Han förstod efter mitt påpekande att han råkat byta telefon med någon kollega och gick över till de intilliggande lokalerna för att byta tillbaka. Där lägger han då ifrån sig jackan med bil och arbetsnycklar. Vid halvsjutiden får jag ett nytt telefonsamtal, han vill säga att han nog blir lite sen. För när det blev dags att fara hem för min lilla gubbe så hade alla andra låst och gått hem. Följden blev att när han gick från sitt kontor upp till den andra lokalen kom han sig inte in för att hämta jackan samt bil och jobbnycklarna. Utelåst utan ytterkläder fick han vänta på att en snäll person som antagligen hunnit påbörja sin middag kom förbi Hedensbyn och hjälpte honom i hans dilemma. Och jag kan kanske tack vare min egen svåra variant av”Virrus im Pannlobicus” som jag tidigare berättat om, tycka det är riktigt gulligt?
Knasigt, men kanske tur en sån här gång?

Vid den uppvärmda middagen vid halvåttatiden var han inte alls bekymrad eller upprörd över händelsen. ”Det som har hänt har ju hänt” är ett uttryck han ofta använder sig av i såna här situationer. Var tar denne lugne, frimodige person vägen så fort en hammare eller skruvdragare hamnar i hans hand?
Jag vet faktiskt inte, men jag kan intyga, vi har sällan tråkigt…

På julafton lekte vi den traditionella julklappsleken. Vi förlitade oss på min kära syster när det gällde reglerna och det visade sig att hon minns hur den var och tog tag i att leda den som den mest rutinerade lekledare i världen. Att hon däremot inte minns att man ska ha med sig en julklapp var, utan varit och köpt en julklapp per person hon räknade med skulle delta var ju inte direkt någon nackdel. Vi hade alla köpt några extra, men hon som är ensam och egentligen bara borde haft med en present kom med en hel kasse.

Detta bidrog till ett julklappsregn utan dess like. En hel del godis, snögubbar, isskrapor, rivjärn och tomtekrukor skulle få nya ägare. Jag hade sådan tur att jag i slutet satt med bland annat två förpackningar toalettpapper med text på. Den ena med den genialiska texten "Shit happens" och den andra som uppmanar till att fylla i en egen saga medan man sitter och mediterar på hemlighuset. Jag såg nog så bestämd ut och morrade lite lätt så fort det var dags för den som slagit en etta på tärningen att byta runt klappar, så ingen tordes röra dem! Min ene trötte son fick passande nog en väckarklocka som trots sin ministorlek har en rejält signal som förhoppningsvis väcker den mest morgonmedvetslöse tonåring.

Nu har dock ett problem dykt upp. Jag måste tydligen fortsättningsvis se lika bestämd ut och morra emellanåt för att få behålla mina kära dasspapper. Eftersom jag tycker att de är fina objekt att inreda med, så där lite ”interiör-designmässigt” så har jag placerat dem synliga i fönstret i båda badrummen.

Nu hotar den manliga delen av familjen att så fort det blir slut på den ordinarie rullen och ingen ny i reserv finns inom räck/syn-håll ska de börja använda mina rariteter. Detta är inte humor, och jag har allvarligt talat om för dem att de är absolut förbjudna att använda, inte ens i "nödfall"! Jag har nu lovat/hotat att gå till botten med eventuella stölder. Jag drar mig inte för att göra svärttestet om det verkar fattas något från någon rulle. För varningstexten på rullarna förklarade att det finns risk för att "viss färgfällning kan förekomma"...

Hjälp vad man har ätit! Och mellan rätterna trycker man dit lite godis, och kanske ett eller två glas vin. Sedan går man en snabb promenad på några kilometer i kylan och vips blev man sugen och känner sig värd att ta en kopp kaffe och en liten kaka. Problemet är att om man skulle promenera bort kalorierna man proppat i sig under dessa tre dagar är nog Haparanda den destination man borde knappa in i sin GPS/kaloriräknare. Synd att det skulle vara så frustrerande att promenera hem igen utan att kunna handla fullt ut det man verkligen vill men inte har behov av just nu...bara på grund av att det är så tungt att släpa fulla kassar de 27 milen efter E4:an.

Det har varit en riktigt bra jul trots lillebror med fru stockholmfirade för att sedan resa till savanner och giraffer, alla andra kära dök ju upp. Vi har sovit länge, umgåtts med släkt och familj, ätit god mat och bara varit lediga. Skönt! 

Men nu är det dags att rikta in sig på det nya året och nyårslöftena. Dem man inte bör avslöja ens för en enda liten vilsen själ, just på grund av att de ofta är svåra om inte nästan omöjliga att hålla.

I mitt fall har motion, vikt och hälsa ofta varit inblandade i mina planeringar inför nya år. Det har i och för sig lett till några insatser som på kort sikt gett hyfsat resultat men på lång sikt kanske rent ut varit av ondo?

Fnyser gärna åt plastikopererade ödleliknande damer som passerat de femtio men hoppas bli tagna för tjugofem. Konstaterar glatt att jag är en sylfid jämfört med en stackars amerikan som måste förflyttas med kran till operationsbordet där kirurger gnuggar händerna och bara blir rikare och rikare.
Men tänk så lätt och smidigt det skulle vara? Att suga bort 3 kilo från mitt ansikte, 5 från hakorna, 15 från min mage, passa på och töm 3-4 kilo från varje lår...Aaah, snyggt! Lyft upp skinnet ovanför ögonlocken när jag lika så är sövd, så jag kan se fullt dagsljus igen och rensa vaderna från urskog med laser.

Usch, vilken hemsk, egoistisk människa jag framställs vara. Beskriven av ingen annan än mig själv, faktiskt.
En usel liten (tja, inte värst liten) person som fantiserar om mat, godis, IKEA-shoppande, pengar och plastikkirurgi (yta och åter yta)
Känner att det nya året bör starta med andra ledord. Att försöka bli en lite bättre, snällare och tålmodigare person skulle ju inte vara så dumt? Kanske drista mig till att bli nåt kilo mindre i omfång utan skalpeller och kirurger?
Samt att omge mig med människor som får mig att må bra, och försöka undvika och ignorera dem som inte får mig att göra det.
Nyårslöfte? Nej, absolut inte! Det har ni absolut inte fått från mig! Inga löften, bara en stilla tanke inför 2011.

Har en ganska tillbakalutad och avslappnad inställning till julen. Den blir faktiskt bara värre med åren, bristen på stress alltså....och latare tycker jag mig bli också...*suck*

Jag vet inte varför. Kanske beror det på att vi aldrig haft julafton hemma hos oss? Vi åker till mor  där hon och min moster fixa allt det grundläggande, och vi barn kanske tillför något litet, sen äter vi...

Kanske det beror på att vi vuxna inte delat julklappar på flera, flera år.
För nåt år sedan införde bror och svägerska däremot en lek där en äggklocka, tärningar och en massa små billiga julklappar är inblandade, riktigt roligt faktiskt. I år dyker de uppfinningsrika tu inte upp för de ska byta Övre-Bäcks snödrivor till Afrikas savanner. Hoppas syrran minns reglerna till den där leken för det gör då inte jag. Har kommit hem med grötris, pannlampa, godis, fotkräm och mjukost för att nämna några saker som man kan hitta i paketen…

Jag brukar bjuda på middag på juldagen istället, då är vi mellan 11 till 13 vuxna personer till bordet. Då hjälps jag och gubben åt att fixa till något som helst inte har nåt med julen att göra, på sin höjd får efterätten ha lite saffran i sig, men inte mer.

Kan min loja inställning bero på att jag aldrig känt att jag måste baka massor och har aldrig gjort en egen pepparkaksdeg i hela mitt liv, hm... ja kanske? Däremot har pojkarna fått var sin köpesdeg. Vi har hjälpts åt att med kniv skära till Batman och Batmobilen, dinosaurier, brandbilar, hästar… ja allt sånt som varit deras specialintresse just det året. Sedan har de fått garnera med knallröd, grön och gul kristyr.  

När de blev äldre började vi med julgodis istället. I år bad jag dem välja ut något roligt recept från internet, men de ”hann inte” det på en hel kväll. Ja, de har tydligen fullt upp även om jag inte alls kan se eller ana vad som gör dem så upptagna.

Dagen efter handlade jag i alla fall en massa ingredienser och skrek ner dem från WOW (där man i level 85 vandrar omkring i Twilight Highlands) och från festförberedelser (som först och främst innebär hanterandet av het plattång). Först var den vanliga fördröjningen (tonåringen är lite tungstartad, särskilt vid uppmanande tillrop) men till slut kom de släntrande in i köket (tonåringen kan upplevas lite seg, trött och oengagerad) men efter en stund kan man faktiskt få igång de "små" liven, och kinderna börjar lysa röda och ögonen börjar glittra och glimra (liiite får en mor överdriva, eller?)
Den äldre som gjort Leilas Rocky Road året tidigare ville gärna göra det igen och som tur var (eller var det skicklighet) fanns det grejer till det. Den yngre gjorde ischoklad och sedan gjorde vi lite annat smått och gott, klart på nån timme. Det behöver inte vara märkvärdigare än så, huvudsaken vi gör det ihop (även om lite milt tvång är inblandat i starten).

När det är dags att hugga granen far vi alla fyra hem till min mors skogar. I år liksom ifjol innebar det att plumsa i en rad genom en meter snö. Sist gick den yngre sonen med yxan beredd att försvara sig mot rådjur, möss under snön och annat knytt han gick och mumlade om (lätt skadad av dataspelandet?).
Hittade till slut en gran som liksom alla andra snöbetäckta granar såg fantastisk ut, men som gav hopp om att fortsätta vara vacker när snön smält bort.

När vi sedan kvällen innan julafton (fast i år jobbar jag till 23.00 då, så det blir nog danföredan) klär granen hjälps vi åt alla fyra. Åren fram till vad som känns som alldeles nyligen var granen fulltbelamrad av tömda sneda smällkarameller, bokmärken och utklippta papptomtar. Stolt hängde sönerna upp sina skolalster längst fram för alla att kunna se och… hrm… njuta av.

Numera skickas pärlband, glitter och julgransljus skickligt runt i en väldig fart och sen är det dax att sätta dit spiran. Eller blir det stjärnan? Nääää, spiran…den diskussionen har vi varje år. Vi får de vad det blir.

Inför julen tror jag man måste bena ut vad som verkligen är riktiga måsten och sådana man faktiskt kan skippa. Det kommer att bli jul i alla fall även om man släpper efter lite. Man bör främst prioritera det man tycker är roligt. Tycker man att det är fantastiskt kul att göra 10 sorters kakor och 20 sorter av julgodis så är det helt okey, men om man istället köper en Alladinask och mumsar i sig den framför Kalle klockan tre är det också lika okey.

Huvudsaken är väl att man kan vara tillsammans?
Provocerande "Walt Disney-sensmoral- äckligt", men ändå inte mindre sant.

Fick idag ett tips om en bok som heter ” "Armlös, benlös men inte hopplös" skriven av Stefan Andersson. Har inte hunnit köpa den ännu men jag ska. Eftersom jag blev lite nyfiken vem denne arm och benlöse person var så gick jag min vana trogen in på Google. Första träffen var hans hemsida och där finns även hans blogg. Tycker mig känna igen honom, men det är nog inte konstigt, han är ju rätt så aktiv.

Mikael föddes utan ben och armar, och läkarna tyckte att han borde växa upp på institution. Men hans föräldrar valde att ta hem sin son, tack och lov. Idag är han en egen företagare, trebarns far med hus, fru och körkort sedan dryga 25 år. Han har nått många av de drömmar och mål han hade som ung, och lever ett självständigt och rikt liv.

På Youtube kan man hitta en dokumentär om honom ” Armless Legless Peerless”, tyvärr lyckades jag bara se 4 av 6 avsnitt, 2 var blockerade. Men herregud vilken kille!  Så stark, modig och vilken utstrålning sen.
Bara att se honom vika ihop ett papper, stoppa det i ett kuvert, skriva på adressen och sen klistra dit frimärket. Gissa hur man gör det med en axel, kinden och munnen?

Ja det skadar aldrig att få lite perspektiv på de problem man själv har i vardagen. Han möter en trilskande försäkringskassa, fördomar samt fysiska och självskapade begränsningar, men han har ett eget sätt att angripa problem och verkar övervinna nästan allt...

Ett av citaten han använder under sina föredrag;

"Framgång är inte slutgiltig,

 misslyckande är inte livshotande;

det är modet att fortsätta som räknas"
Winston Churchill

Lider helt klart av en typ av svår tankspriddhet med det medicinska namnet; ”Virrus im Pannlobicus” och har egentligen gjort det sen tidig 20-årsålder.
Kanske böjade det tidigare än så?

Man kan ju inte skylla på stress och för mycket göra i den åldern. Jo, man kan men man vet inte vad man talar om. Man har inte provat på nåt förrän man skaffat hus och barn med all tvätt, städning, handling, matlagning sömnbrist, skjutsningar, utvecklingsamtal, träningstider, dagislämningar och hämntningar, vårdcentalstider, fika till utflykter, evigt dåliga samvetet, öroninflammationer…plus alla de övriga kraven. Då har man rätt att vara lite förvirrad faktiskt, utan att det för den skull behöva skylla på ett kroniskt tillstånd.

Min ungdom till trots, men på grund av min diagnos så lyckades jag glömma saker hela tiden. Scheman, lönerapporter, att kliva upp, fara hem, att gå i säng…you name it. Har varit allmänt omtalad på mina arbetsplatser. Vissa historier är sanna andra blev till slut nästan skrönor som jag varken kan eller vill kännas vid…eller minnas (hrmhm)

Ja det är sant att jag körde omkring med en grillad kyckling i baksätet på min Amazon i flera veckor, det var mitt i vintern och den hade frusit, men tinade heller aldrig upp under mina korta körsträckor i en kall volvo...den åkte slutligen i sophinken när jag, eller om det var min kära kollega Anita som hittade den.

Ja, jag handlade på ICA Moröhallen och släpade hem tunga kassar (bodde på Myntgatan 67 några hundra meter från affären i uppförbacke) nästa morgon fann jag ingen bil på min parkering men väl på ICA:s där den stått snällt under hela natten.

Trodde mig också fått bilen stulen en tidig morgon (men vem skulle vilja röra ”gamm-zunken” med tång?) Minns att jag alldeles skakig och kall om hjärtat vände om till lägenheten för att ringa polisen (detta var innan mobilens tidevarv). På väg tillbaka inser jag att när jag sneddat gästparkeringen, målmedvetet på väg mot den punkt där min bil  borde stå, hade jag passerat min pärla med någon meter utan att se den?!

Mitt rykte var inte gott… och det var inga problem att leva upp till det. Och ingen förväntade sig något annat av mig heller.

Att jag sen förlovade och såsmoningom gifte mig med en lika förvirrad person, han lider nämligen av ”Totalus Nullo Focus”, gjorde ju inte saken bättre.

När vi så skulle skaffa hus och barn bestämde jag mig för att försöka fixa en ordning i mitt kaos. Bli vuxen!

Så nu strukturerar det jag kan med Kom-ihåg-lappar, Things-to-do listor och märker lådor och kartonger i mina förråd. Det hjälper, men det behövs så lite för att balansen ska vara i gungning. Jag glömmer handlingslappen, minns inte logiken i mina märkta lådor och ibland måste jag låtsas att jag vet var saker är och var jag ställt bilen så det ser ut som jag har kontroll. Numera försöker jag alltså leva upp till mitt inbillade, egenskapade rykte om att jag har ordning och reda, vilket inte alls är lika lätt… 

- Så var fasen är de nya fina glögglasen från ifjol nerpackade? Inte i lådorna märkta porslin, glas eller julsaker. Har jag lagt dem längst ner i jättelådan ”Julgransgrejor”? -Shit, mitt system fallerar…

För ett antal år sedan var vi på husvisning i Bureå. Att vi tittade på olika hus och funderade på att flytta berodde bland annat på all körning. 

För mig var det stora huset min historielärare Ivarssons, men efter honom hade en inredningsintresserad familj lyckats få till ett härligt retrohus, verkligen fint och lockande. Det var främst tvåglasfönstren och behovet av dränering som drog ner lite på entusiasmen. Det såldes slutligen i Bureås mått mätt för en ganska dyr penning vill jag minnas.

Vi började räkna på antalet år vi faktiskt skulle köra söderut, äldre sonen hade bara något år kvar till gymnasiet i norr och om sen snart nog den yngre.

Vi bestämde oss för att sluta söka hus och ”uppgradera” vårat gamla istället.

Planen var; Ny köksinredning, då den var nött, opraktisk och hade skraltiga lådor. Alla 18 fönster behövde kittas och målas om. Uppvärmningen behövde lösas för då min pappa dog blev ved krångligt och bergvärme verkade som en bra ide. Bristen på förråd skulle lösa sig om pannrummet slapp den skitiga vedpannan.  Badrummet nere kunde delas av till en mindre gästtoalett med golvvärme (golvet där var alltid isandes kallt) plus ett litet förråd och slutligen behövde badrummet uppe fräschas upp och bli mer praktiskt.

Nu har vi nått de mål vi satte upp på kvällen när vi kom hem från husvisningen, allt utom golvet i hall och kök som jag hoppas vi fixar till våren.  Nu har inglasad veranda på baksidan tillkommit i mina planer, men maken blir tillfälligt lomhörd varje gång det kommer på tal.

Vi har hela tiden valt mer enkla alternativ och material, gjort själva allt det vi kunnat för att slippa låna. Det har heller inte inhandlats många nya möbler utan vi har målat om. Till och med byggt om möbler med svärfars hjälp, som till exempel kökssoffan och rumsbordet.

När det gäller heminredningsbiten så försöker jag dra ner på saker och ytor som kan samla damm, tyvärr så plottrar det oftast ihop sig för mig ändå.

En väninna jag har verkar peta lite med sina späda fingrar över skålar, stenar och inredningsattiraljer och får till en vacker enkel kreation. Jag trycker dit mer och lite till för att sedan tycka att det ändå verkar fattas något.

Mot slutet av sommaren har hennes blomarrangemang ute klättrat fint längs en spröd torkad kvist eller rostiga nät, medan mina håller på att spränga varje överfyllda kruka med sina rötter. Hon kan helt klart inreda efter devisen ”less is more” jag verkar lätt hamna i ”more is more”.

Min favorit accentfärg är som man kan se grön. Jag vet åtminstone en som med all säkerhet får kalla kårar av denna kulör för hennes favoriter är rosa och turkos. Tycker om alla färger men just grön...cant help it!

Tagit lite bilder. Grönt, grönt och grönt. Men vad? Är det inte lite orange där? Jo, jag tvingade mig själv när vi köpte soffan att faktiskt INTE köpa gröna kuddar, även om det hade känts naturligast. Med all självbehärskning jag kunde uppbåda sträckte jag ut händerna, tog tag i, betalade och bar de orangea kuddarna till bilen och körde hem.

Ja, då var det dax att visa före och efter-bilderna från badrumsrenoveringen.
Största vinsten, förutom att det är nytt och fräscht, är att golvet lutar rätt mot golvbrunnen, vi har två tvättställ samt mer belysning och bättre förvaring med större överblick över sakerna.
Hittade en praktisk pall som man både kan sitta på och fylla med reserv-toapapper. Vi har också satt upp fyra sidoskåp som inte syns på någon av bilderna, men de sväljer en hel del, till exempel lite större flaskor som toa-rengöringsmedel.

Nackdelarna är att för tillfället läcker duschhörnan, men vi har kommit på en eventuell lösning, och att det finns väldigt mycket att putsa och torka. Spegelskåpen får smutsiga fingeravtryck och det svarta tvättstället behöver torkas regelbundet för att se blankt ut.

Risken finns att jag städar mig tokig, och männen med vita rockar kommer och hämtar mig. I journalen kommer det att stå; "Patienten vägrar släppa dammtrasan, håller den krampaktigt med båda händer. Patienten som tydligen har vanföreställningar om att hon är en brittisk städexpert vid namn Evelyn, mumlar med engelsk brytning städtips efter städtips. Rekomenderar lugn och ro i en miljö helt fri från speglar, blanka ytor och städutrustning"

Fick i morse tre tips på en utriven tidningssida bredvid kaffekoppen. Det var min yngre son som rivit ut ett hörn åt mig där ”Fokis” en ung söt tjej som tydligen vann "Årets blogg", "Årets nykomling" och "Årets mest originella blogg" 2009 hade skrivit hur man får till en trevlig, välläst sida;

Ha tålamod- förvänta dig inte att få läsare direkt

Håll bloggen uppdaterad- minst ett inlägg per dag

Skriv om sånt du själv gillar—det måste märkas att du gillar att blogga, annars blir det tråkigt att läsa.

Först mina fördomar trogen tänker jag…Jaha hon har den väl fylld med reklam, visar dagens outfit och skriver ytligt och mest om vilka märkesprylar hon inhandlat. Ja, naturligtvis fanns det bilder på kläder, flickebarnet är ju tydligen modell. Och ja, det finns reklam på sidan, hon blir ju läst av många främst unga tjejer kan jag ana. Sidan är rosa, men snygg och sockersöt precis som Anchisa som hon egentligen heter. Hon skriver faktiskt en positiv, småpersonlig och trevlig blogg (för en lite yngre kategori tejer än mig visserligen). Upptäcker att hon har vissa dagar skriver 3-5 inlägg och ibland får upp till 350 kommentarer per gång!.

Ja vad ska man säga. Mitt mål är ju naturligtvis att min blogg är trevlig, men välläst? Jag har aldrig förväntat mig att få så väldigt många läsare. Jag nöjd om statistiken ger mig indikationer på att brorsan och ett par till varit in och kollat. När det bara blir en, vilket är jag själv är det nog dax lägga av? 

Men minst ett inlägg om dagen?  Det kan bli knepigt, men jag kan ju prova små korta inlägg någon gång emellanåt, då kan det ju åtminstone bli lite oftare ???

Skriva om sånt jag gillar?…Oj? Jag tror jag hittills mest skrivit om sånt jag inte gillar typ julpyssel, skrytsamma personer och spindlar.
Hmm…isåfall är jag alltså helt fel ute?

Det är kanske där utmaningen ligger? Helena goes positive? Nä, det skulle ju aldrig funka. Vi får säga så här att; jag gillar att skriva om sånt jag inte gillar. Tja då kom jag väl undan på den punkten också?

Jippiii…Bloggawards 2011, Here I come.

Nä det kommer ju inte att hända, men det skulle vara roligt att hålla den vid liv tillräckligt länge för att ha material till en tidning. Fick tipset från en annan bloggare om Weblogstore. Kul ide tycker jag.

Här har Fokis blivit avporträtterad av den talangfulla konstnären; 
Maria Björnbom-Öberg på Bokkei.se.

Jag dödar faktiskt inte medvetet insekter. Ja, mygg och bromsar slår jag ihjäl men de går till attack och då är det ju självförsvar. Jag bär glatt omkring på ödlor, räddar grodor och larver från vägen och tycker möss är söta. Spindlar som däremot är riktigt obehagliga bär jag ut under omständiga former med hjälp av plastbyttor, tallrikar och hushållspapper (helst iklädd full skyddsmundering a’la kärnkraftverk om jag haft nåt sånt tillgängligt).

Sen finns det större djur än spindlar som jag upplever lite skrämmande.

Jag blev som liten upprepade gånger jagad av grannens förrymda flåsande hund så jag arbetade tidigt upp en hyfsad rädsla för människans bäste vän. Har försökt dölja det när jag mött hundar och deras ägare, sett så där lagom kaxig ut, med ett påklistrat nonchalant leende, ingen lätt match samtidigt som kallsvetten rinner längs ryggen. Jag har provat äta många middagar med stora hundar som sprungit skällande, stökande och svansviftande runt för att slutligen lägga sig till ro under bordet. Att sedan äta resten av måltiden med en flämtande, varmfuktig andedräkt mot fötterna…inte så mysigt i min värld…alls.

Det finns ett annat djur jag också har överdriven respekt för, hästen. Har tyckt att det måste krävas ett ofantligt mod innan man sätter sig på ett gigantiskt flyktdjur med ögon som pekar åt var sitt håll, alldeles för hög fall… eeh…mankhöjd, rejäla tänder framtill och hovar som vapen baktill.
Tack vare min konstnärlig ådra så ser jag ju att det är ett fantastiskt vackert djur. Men jag tycker också att Niagarafallen är fantastiskt vackert, men det betyder ju inte att jag tar på baddräkten och hoppar rakt ut , eller hur?

För ett antal år sedan sökte jag ett jobb där det frågades om jag var van vid hästar och hundar. Oooh ja…stor vana, ljög jag, som man kan råka göra vid en anställningsintervju. Jag fick jobbet, men oj vad jag fick äta upp den lögnen!  

Det visade sig att man uppmuntrade de anställda hundägarna att ta med sina fyrfota älsklingar, eftersom den kund vi jobbade hos var van vid hundar hemifrån. Och många hundägare var det…. Det var jämt en vovve i lägenheten, ibland flera. Jag är usel på hundsorter men jag har försökt identifiera några raser på bild och kan konstatera att jag motvilligt umgåtts med bland annat ridgeback, beaglar, schäfrar, stövare, Marias malle, bulldogg och en vikarie jag minns hade en vacker vit (och på tok för stor) pyreneer.  

Sedan blev det ridlektioner på Gummarks ridhus eftersom jag skulle följa min kund till handikappridet.  Anita som var ridlärare/instruktör tilldelade mig Prince, en stor pålle på ca 2 ton…Okey, överdriver kanske lite, men fruktansvärt stor var han.

Jag kom med hjälp av en stol upp i sadeln. Huuiij, svindlande höjder. Efter en stund inser jag att detta stora, varma djur lyder mitt sprattlande och ryckande i tömmarna! Vi skrittade hit och dit, diagonalt och sen ptrooo…Halt! Mäktig känsla att inse att han lydde lilla mig, blev nästan rörd till tårar. Ja, fram tills Prince tyckte juldekorationerna längs väggarna var ett lockande mellanmål. Inte lika gråtmild längre. Anita fick till slut hjälpa oss loss från ”snacksen”, men jag kan tänka mig att det glittrade stämningsfyllt när stalltjejerna mockade dagen därpå.

Ja, sedan blev det handikapprid varje vecka, jag gruvade mig lika mycket varje gång, pulsen var skyhög när det var dags för en sväng på den loja uttråkade ridskolehästen som var till vårt förfogande.

Tack vare dessa år av mer eller mindre frivilligt frotterande med mina rädslor har de faktiskt reducerats en hel del…men än är jag inte helt botad.

Jo, nog räknar jag mig som djurvän…men jag njuter av vissa, helst på lite avstånd.

Jag avslöjade en liten…låt oss säga märklig sida hos mig själv för några månader sen på Facebook. Jag skäms väl inte direkt för det men jag känner att jag ligger på gränsen och att riskera få besök av ett par personer bärandes på en tvångströja…

Jag skrev;

”Jag har precis städat ur kyl och skafferi. Det blir roligare då jag låtsas vara med i "Rent hus" slår ihop händerna och skriker - "Heeerre guuud, jag har då aldrig sett nåt så skitigt! " Trycker fast glasögonen hårt i ansiktet stirrar närsynt på några mystiska fläckar och konstaterar -" Hm, intressant, jag måste nog ta en bakterieodling".
Sen ler jag lite skamset rakt in i låtsaskameran. Sjukt, men definitivt roligare...”

Det visade sig att flera påstod sig tycka att det var ett hett tips och skulle själv testa hemma, fast jag undrar om någon verkligen provat?

Jag fick också veta av min svägerska att min käre lillebror gör likadant. Han har olika dialekter och låtsas att det finns en kamera att prata rakt in i, något som tydligen roar henne ofta där hemma i lägenheten på Kungsholmen.
Och enligt min mamma pratade min morfar högt för sig själv och med hästen. Så det kan eventuellt vara ett släktdrag? 

Men det kan ju också vara så att det inte alls är unikt? Vilket innebär att massor av människor, som inte törs erkänna det för någon, går omkring hemma som TV-kändisar. De intervjuar katten med en låtsasmikrofon, berättar med allvarlig min nyheten att räkningarna bör betalas och beskriver hur man fogar klinker stirrandes in i en osynlig låtsaskamera???  

Själv tar jag ibland som jag beskrev på Facebook hjälp av städexperterna i ”Rent hus” på TV 5, Marie-Louise och Marléne. De dyker upp då jag känner att jag behöver en avhyvling för att jag väntat för länge och det blivit ett svartagrönt vattnigt slajm av gurkan, eller att jag finner en försvunnen nyckel i soffan …en nyckel som vi saknat i månader. Ooops, nu riskerar jag väl få ett besök av hälsomyndigheterna också…

Fast egentligen så är mitt  riktiga städande "alter ego" en medelålders brittisk kvinna. Det blir riktigt mysigt och en lugn betryggande stämning infinner sig då hon är med. Jag kan stå och putsa spishällen samtidigt som jag med en engelsk brytning pedagogiskt berättar inför "kameran" att just det här medlet lämnar en skyddande hinna på hällen samt att en liten droppe diskmedel i vattnet funkar lika bra som fönsterputs. 

Trots att hon följt mig i flera år har jag faktiskt varken vetat vad hon heter och vilket program hon var med i. Så jag blev tvungen googla lite och på sökorden ”städtips engelsk brytning” fick jag veta att hon heter Evelyn Kjellberg och var med i ”Äntligen Hemma”.

Jag hittade också en rad med städtips, där jag valt ut några som jag och Evelyn gärna vill dela med oss av. Har faktiskt inte provat någon av dem än, men håll med om att de är fantastiska? 

• Ta bort katthår
  Ett lätt sätt att få bort katthår på till exempel möbler och kläder är att använda diskhandskar. Dra på dig handskarna, skrapa på tyget med fingrarna så får du till slut en boll med katthår.
• Rengöra microvågsugnen
  Placera en skål med vatten och några skivor citron i micron. Starta micron på 600 watt och kör i 30 sekunder. Torka ur micron. matrester lossnar lättare och citronen sprider en härlig doft. 

De preventiva åtgärderna är ju om möjligt ännu fiffigare?! 

• Rengöra köksskåpen
  Det går alldeles utmärkt att skrapa bort fett, damm och smuts som samlats uppe på köksskåpen med en stekspade. Torka sedan av med en trasa och diskmedel. Ett tips för att underlätta städningen på skåpen framöver är att spänna vanlig plastfolie uppe på köksskåpet som hindrar smutsen från att fästa.
• Göra rent badkar
  För att få en fin skyddande yta på ditt plastbadkar, besök en välsorterad järnaffär och införskaffa rubbing. Behandla badkaret. Ytan blir fin och motståndskraftig och det går lätt att tvätta bort smutsen i framtiden.
  
  

Ja, nu har vi hunnit en bit på väg. Vi kunde duscha för första gången hemma på en och en halv vecka i tisdagskväll. Sen att den fantastiska ducshhörnan läcker ut vatten på golvet utanför är ju en annan femma. Man kan ju inte få allt...tydligen. Enligt min "handy-man" är det inte meningen att den typen av duschhörna ska hålla tätt, för det är nämligen omöjligt...men jag har inte riktigt tuggat i mig den förklaringen än...

Efter att ha läst och försökt följa monteringsanvisningar till Hafa (blandare och dusch), Westerberg (duschhörna) och till gästtoan nere Björbo (badrumsinredning) och IFÖ (vägghängd toalett) kan jag säga att INGEN har så tydliga beskrivningar som IKEA. Jag vill inte höra ett ont ord om hur krångligt det är att följa IKEA:s anvisningar. De är ju klockrena och lämnar inget åt slumpen. Övriga uppräknade märkens futtiga instruktionsblad däremot kan man faktiskt ta och använda som...ja, vadå?...dasspapper passar ju bra i det här sammanhanget.

For en sväng in till Skellefte' för att köpa krokar och toalettrulle-hållare på Jäders, men hållaren var slut så de var tvungna beställa hem den åt mig. Oooof cooourse, måste matcha! En krok kostade 154 kronor, jag köpte två! Berätta inget för min man om ni ser honom, för då sliter han bort de 7 strån han har kvar på sitt huvud.
Tandborstmuggen och tvålpumpen är beställda från Cult Design för butiken Hemtrevnad som har det märket hade inte hemma rätta färgerna...ja, ni hör ju så märkvärdigt det börjar bli.
Det mest akuta med min stadsfärd, att akvarielampan slocknat och fiskarna simmar i totalt mörker så när som några timmar mitt på dagen då de stackarna kan ana lite ljus, det glömde jag totalt bort. Födelsedagspresenterna till gubben är däremot fixade, men det törs jag inte skriva så mycket om ifall han skulle läsa detta...fast då ser han ju också vad de fördömda krokarna kostar...shit... Äh, 7 strån mer eller mindre!

Här är lite bilder på vad vi har hunnit och inte hunnit göra;