Det kanske inte är riktigt rätt att avslöja sin makes tillkortakommanden i en blogg? Men han kan ju alltid starta en egen blogg där han räknar upp alla sina fantastiska egenskaper och tilllångakommanden?

Det är ju inte det att han inte har några fördelar. Han har faktiskt massor!
Vi är ju snart på vårt 22:a år som par, vilket ju är en bedrift i sig,  då jag faktiskt bara är 29?! 
 

Anledningen till att jag återigen tar upp hans kroniska tillstånd med det latinska namnet "Totalus Nullo Focus" är att det uppstått nya följdproblem. Min son hittar inte sina glasögon. Aha, tänker ni, ärvd förvirring i rakt nedstigande led!

Nej det är absolut inte så, just denne son är så otroligt ordentlig. Han kan memorera datum, kommer ihåg gymnastikkläder och bäddar sängen till den grad att vi faktiskt är osäkra vilken genpool han är plockad ifrån?
Bortbytt på BB? Den berömde brevbäraren? Sotaren?

Nej, anledningen till att sonen inte finner sina glasögon är en följd av att makens glasögon alltid är försvunna. De behövs vid TV-tittande och bilkörning, och kan ibland hittas på de mest ologiska ställen. Det har orsakat missade första tio minuterna på mången film eller att avfärder blivit försenade på grund av allt letande.

Upptäckten att de två har liknande styrka, betyder att numera lånas det friskt och naturligtvis är också sonens brillor borta. Jag hittade dem återigen för en stund sedan och gav dem till rättmätlig ägare men får i samma veva syn på en allt för välbekant telefon.

Där ligger den bärbara arbetstelefonen som mannen och meningen i mitt liv släpat hem av misstag för hundrade gången på ett skåp i sovrummet. Den har legat där och laddat ur hela julhelgen, men fick tydligen inte följa tillbaka på jobbet idag?

Jag anser inte att jag överdriver hans tillstånd av "T-N-F", och jag ska här ge ett av en rad exempel, från en händelse häromveckan.

Det ringde ett obekant nummer hem vid fyratiden, som visade sig vara älsklingsgubben. Han förstod efter mitt påpekande att han råkat byta telefon med någon kollega och gick över till de intilliggande lokalerna för att byta tillbaka. Där lägger han då ifrån sig jackan med bil och arbetsnycklar. Vid halvsjutiden får jag ett nytt telefonsamtal, han vill säga att han nog blir lite sen. För när det blev dags att fara hem för min lilla gubbe så hade alla andra låst och gått hem. Följden blev att när han gick från sitt kontor upp till den andra lokalen kom han sig inte in för att hämta jackan samt bil och jobbnycklarna. Utelåst utan ytterkläder fick han vänta på att en snäll person som antagligen hunnit påbörja sin middag kom förbi Hedensbyn och hjälpte honom i hans dilemma. Och jag kan kanske tack vare min egen svåra variant av”Virrus im Pannlobicus” som jag tidigare berättat om, tycka det är riktigt gulligt?
Knasigt, men kanske tur en sån här gång?

Vid den uppvärmda middagen vid halvåttatiden var han inte alls bekymrad eller upprörd över händelsen. ”Det som har hänt har ju hänt” är ett uttryck han ofta använder sig av i såna här situationer. Var tar denne lugne, frimodige person vägen så fort en hammare eller skruvdragare hamnar i hans hand?
Jag vet faktiskt inte, men jag kan intyga, vi har sällan tråkigt…