Lider helt klart av en typ av svår tankspriddhet med det medicinska namnet; ”Virrus im Pannlobicus” och har egentligen gjort det sen tidig 20-årsålder.
Kanske böjade det tidigare än så?

Man kan ju inte skylla på stress och för mycket göra i den åldern. Jo, man kan men man vet inte vad man talar om. Man har inte provat på nåt förrän man skaffat hus och barn med all tvätt, städning, handling, matlagning sömnbrist, skjutsningar, utvecklingsamtal, träningstider, dagislämningar och hämntningar, vårdcentalstider, fika till utflykter, evigt dåliga samvetet, öroninflammationer…plus alla de övriga kraven. Då har man rätt att vara lite förvirrad faktiskt, utan att det för den skull behöva skylla på ett kroniskt tillstånd.

Min ungdom till trots, men på grund av min diagnos så lyckades jag glömma saker hela tiden. Scheman, lönerapporter, att kliva upp, fara hem, att gå i säng…you name it. Har varit allmänt omtalad på mina arbetsplatser. Vissa historier är sanna andra blev till slut nästan skrönor som jag varken kan eller vill kännas vid…eller minnas (hrmhm)

Ja det är sant att jag körde omkring med en grillad kyckling i baksätet på min Amazon i flera veckor, det var mitt i vintern och den hade frusit, men tinade heller aldrig upp under mina korta körsträckor i en kall volvo...den åkte slutligen i sophinken när jag, eller om det var min kära kollega Anita som hittade den.

Ja, jag handlade på ICA Moröhallen och släpade hem tunga kassar (bodde på Myntgatan 67 några hundra meter från affären i uppförbacke) nästa morgon fann jag ingen bil på min parkering men väl på ICA:s där den stått snällt under hela natten.

Trodde mig också fått bilen stulen en tidig morgon (men vem skulle vilja röra ”gamm-zunken” med tång?) Minns att jag alldeles skakig och kall om hjärtat vände om till lägenheten för att ringa polisen (detta var innan mobilens tidevarv). På väg tillbaka inser jag att när jag sneddat gästparkeringen, målmedvetet på väg mot den punkt där min bil  borde stå, hade jag passerat min pärla med någon meter utan att se den?!

Mitt rykte var inte gott… och det var inga problem att leva upp till det. Och ingen förväntade sig något annat av mig heller.

Att jag sen förlovade och såsmoningom gifte mig med en lika förvirrad person, han lider nämligen av ”Totalus Nullo Focus”, gjorde ju inte saken bättre.

När vi så skulle skaffa hus och barn bestämde jag mig för att försöka fixa en ordning i mitt kaos. Bli vuxen!

Så nu strukturerar det jag kan med Kom-ihåg-lappar, Things-to-do listor och märker lådor och kartonger i mina förråd. Det hjälper, men det behövs så lite för att balansen ska vara i gungning. Jag glömmer handlingslappen, minns inte logiken i mina märkta lådor och ibland måste jag låtsas att jag vet var saker är och var jag ställt bilen så det ser ut som jag har kontroll. Numera försöker jag alltså leva upp till mitt inbillade, egenskapade rykte om att jag har ordning och reda, vilket inte alls är lika lätt… 

- Så var fasen är de nya fina glögglasen från ifjol nerpackade? Inte i lådorna märkta porslin, glas eller julsaker. Har jag lagt dem längst ner i jättelådan ”Julgransgrejor”? -Shit, mitt system fallerar…