När vi bygger jag och maken så är vi inte alltid på samma våglängd, inte riktigt på samma plats. Jag vill inte generalisera om huruvida män endast kan göra en sak i taget, inte befästa trista stereotypa könskillnader eller säga något om Venus och Mars. Jag uttalar mig ENDAST om hur det fungerar hos OSS, that´s it.

Låt oss säga att handymannen och jag sätter foder runt dörrarna så kan jag samtidigt fundera över lösningar kring utebelysning, fönsterbleck eller nåt annat som ligger en aning fram i tiden. Men det löns inte tro att man får respons på sina resonemang, att vi tillsammans försöker lösa framtida eventuella problem för handymannen spikar foder, och när han gör det så är det det enda han tänker på och gör...punkt slut.

Jag fladdrar oftast iväg långt före i tid och rum. Men handymannen står helt enkelt kvar i nuet och jobbar på.

 

Ett exempel på då det faktiskt kändes som vi sitter på var sin planet var härom morgonen. Vi gick en före-frukost-promenad. Efter frukost skulle det läggas afsaltboard i botten på det blivande golvet på vårt framtida uterum. 

Jag funderar och drömmer sådär mer tyst för mig själv, i det här fallet är jag nog någonstans vid sommaren 2014 i full färd med att inreda... Handymannen funderar också, och pratar om det han ska snickra efter frukost.

 

Jag; ett olivträd vore ju fint, men säkert skitdyrt?

Handy; du vet det är ju 550 mms bredd mellan reglarna... 

Jag; hur får man ett olivträd att överleva på vintern, måste googla på det... 

Jag; tror jag ska ha en lavendel i en stor kruka, gud vad gott det skulle dofta...

Handy; I och för sig går de ju såga på längden men jag tror det blir för mycket spill...

Jag; i en låg bred kruka tror jag, undrar vad skulle Ernst välja? 

Handy; sedan är det ju bara rulla ut isoleringen vettdu, den är ju redan 550 ...

Jag; vita begonior.. eller nej det heter... eeeeh pelargoner! Ååååh så mysigt!

Handy; när vi lagt golvspånskivorna på plats måste vi ju plasta för om det blir regn...

Handy; Jättefin? Plasten?

Jag; Oj, sa jag det där sista högt? 

 

 

Utsida grundad och målad första varvet. Snart är jag inne i det hemska evighets-ekorrhjulet, bättrar på det vita, kladdar ner det röda, målar över kladdet med rött lyckas droppa på det vita, fixar de röda dropparna med lite vitfärg men lyckas...osv...osv...

 

 

 

Härom kvällen på Stadsfesten har jag ett bestämt minne av att jag försökte mig på att dansa. Motvilligt! Usch! Kan inte! Känner mig stelopererad helt utan rytm, takt och ton.

Det var dessutom så hopplösa låtar, det var i ren protest jag liksom frös till is, och liknade mest en stenstod när det spelades en rapplåt!!!

HERREGUD! Det - var -  ju -  bara -  för -  mycket!

 

Men så plötsligt hörde jag något jag kände igen OCH som jag sett koreografin till. Och tro det eller ej, plötsligt gick jag omkring vickandes och struttandes samtidigt vippandes med pekfingret, borde ju varit ringfingret antar jag??? Även fler vid min sida haltade liksom omkring och viftade på händerna till Beyoncés "Single ladies".

KAN till och med hända, jag håller det inte för omöjligt, att det sjöngs med en aning; "Kas if jo lajkt it, thann jo sjodda pott a ring ån it ...Oh,  oh, oh, oh, oh, oh... ♪ ♫ ♪ ♪ ♫ "

Åååå maj gadd...

 

Jag vet inte om vi var så nära orginalet som det kändes? Hrm... host...harkel....Mycket tveksamt, men å andra sidan till vårt försvar var ingen av oss "singäl läjdis"....

 

Igår var jag och en större del av mina kollegor ute på middag på Stadsfesten i Skellefteå. Blir nästan lite rörd när jag tänker på vilka fina människor man har glädjen att vara omgiven av om dagarna, kvällarna och ibland nätterna. Vid ett-snåret beslutade de sista av oss att också bryta upp. Jag gick hem och sov i vår lägenhet som ju endast är 10 minuters promenad från festområdet.

 

Vaknade imorse och kunde efter en titt i kyl och skåpar konstatera att tre tomma tuber mjukost och en halv hårdbrödbit var en aning futtig bakisfrukost. Så jag gick till den lilla konsumbutiken intill och köpte mig en god macka fylld med grejer, drickyoghurt och en banan. Vilken lyx att ha så nära till allt, finns kanske fördelar med att bli riktig stadsbo trots allt?

 

Hursomhelst blev det dags ta sig hemöver (till kåken, den på landet) så jag traskade ner till busstationen. Hade med ena sonens hjälp lyckats tyda mig till att det skulle gå en buss söderut som till och med skulle svänga in förbi vår by och den skulle starta 12.05.

Nu hade det börjat regna, och inte så lite heller och jag började dessutom känna mig rätt ensam där under plasttaket vid min förmodade bussperrong.

En stor tavla med avgångar lyste  med röda bokstäver en bit bort så jag skuttade förbi vattenpölarna för att kolla om busstiden stämde. Nähä? Umeå 12.40??? Och knappast skulle den gå in via Innervik och Yttervik heller?

Nu såg jag till min glädje att det dykt upp lite folk där jag tidigare stått ensam, så jag skuttade tillbaka. En man med en rejäl ranson vindunkar hade satt sig på bänken bredvid två somaliska kvinnor. Trots en del språkförbistringar lyckades de presentera sig för varandra. Men när vindunksmannen som tydligen hette Lars sa att han var från Burträsk och de somliska kvinnorna påstod att de skulle till Byske insåg jag att vi skulle åt tre olika håll? Förbaskat!

 

Nu rusade jag i hällregnet tvärs över busstationen upp till mänsklig information, ett säkert kort. Jo, den går från perrong E just nu sa kvinnan och pekade. 

Så sprang/klafsade jag återigen över stationen förbi Burtäskar´n och Byskeborna och där stod mycket riktigt bussen, Yeeees!!  Busschauffören såg mig bakom kvinnan som betalade sin biljett, men varför öppnade han inte? Jag fick stå där och se ut som en skamsen våt katt med konstig mittbena. Till slut öppnades dörrarna och det första han säger surt med nerdragna ögonbryn är; Nu hade du ju en jävla tur! Klockan är 7 minuter över och jag avgår 5 över.

Förvånad över den arga tonen försvarade jag mig med indignerad gäll röst; Jamen jag har stått här länge.. eller inte just HÄR... å er informationstavla visar inte ens att den här bussen avgår nu å... jag tänkte aha sommatider,  turen kanske inte går då...

Han såg klentroget på mig; Jomen den här tolvnollfemman går ju sommar som vinter! Som om det borde ju ALLA veta?

Hur kan en så ung man redan hunnit bli en sådan gubbig surkart???

 

När jag väl satt mig började jag hämdlystet tänka ut dräpande kommentarer som jag skulle haspla ur mig då det var dags kliva av. Typ;

Öppna bara dörren så hoppar jag av i farten så du kan köra igen dina två minuter... eller; Jag har bott i Yttervik i 22 år och detta är andra gången jag åker buss hem och det ska jag då fan inte bli en vana... eller... Trodde att det var en myt att en av anställningskriterierna för er busschaufförer var att...

Sitter och småskrattar över hur otroligt fyndigt och elakt rolig jag är då jag plötsligt kommer på... om jag nu ger honom en (om sanningen ska fram) rätt fånig och inte alls så välfunnen kommentar kommer han ju bara tycka jag är en surkärring. Hans dag blir inte ett dugg bättre och blir ens min det? Hur nöjd kommer jag att känna mig?

Så när bussen väl stannar tackar jag och säger hej och ler beskedligt ( Jag önskar honom inte en underbar dag SÅ jävla trevlig är jag INTE).

 

Tänk så ofta man önskar man sagt än det ena än det andra, men kommit på det för sent? Det kanske är lika bra att det aldrig blir sagt, för man skickar ju bara dåligt humör och bitterhet tillbaka och vidare. När jag sedan traskade hem efter vår leriga byaväg kände jag mig riktigt nöjd med mig själv***. Hoppas för hans, men även passagerarnas och kanske flickvännens skull att hans dag blev en aning bättre, jag bidrog då åtminstone inte till att den blev sämre än det jag redan gjort.

 

Tidigare inte särskilt glatt inlägg om bussar i "Gormut&Tjörmut" Här.

 

***Och för er som tänker, hon skulle aldrig ha vågat, jo tyvärr.

... eller kanske ni tror näää hon är för snäll för att... nej ,tyvärr igen...

Ibland kan man bli "dagavill", vilket betyder att man är lite vilsen gällande vilken veckodag det är. Man måste kolla almanackan och försöka fatta vad man ser. 
I mitt fall händer det oftast då både jag och maken varit lediga tillsammans en vardag. Som i fredags då det i och för sig inte var en vanlig vardag utan midsommarafton. Men i mitt huvud blir automatiskt fredagen lördag och lördagen blir söndag. Med andra ord känns det som att få en bonusdag när man fattar att följande dag INTE är måndag.

En härlig känsla!

Nu har vi haft en sådan fin vår och försommar. Mycket sol och värme och som följd så blommade syrenen flera veckor tidigare än vanligt och min kryddbänk ser ut som den brukar göra mot slutet av sommaren. Jag tror jag blivit "månadsvill"?
Jag börjar få en känsla av att sommaren redan varit och att semestern är över. Men så är det ju inte för vi har juli och augusti kvar, och ledigheten står på lut om några få arbetsdagar. Fattar ni så UNDERBART!!!

 

Skryta och framhäva sig själv, nä det är ju otänkbart. Tänk om folk tror att jag inbillar mig att jag är bra på nånting. Och även om jag har en anings talang inom något så finns det ju garanterat någon som är bättre?! Och det hoppas man ju folk förstår att man själv vet! För annars... hemska tanke!

Det kan nästan gå så långt att man knappt törs säga att man tycker att något är kul, trevligt och riktigt underhållande att syssla med, för det måste väl betyda att man ägnar mycket tid åt det och är RIKTIGT bra på det också?

 

Kan man påstå att man älskar matlagning men inte ha en surdeg på lut, okunnig om hur man slänger ihop en suffle, än mindre hur man filear en sjötunga?

Får man säga att man är road av trädgårdsarbete trots att blombänkarna är fulla med ogräs och man knappt lyckas få de vanligaste och härdade växterna att överleva?

 

Till exempel så vill jag påstå att jag gillar inredning, köper gärna en och annan inspirerande tidning, läser bloggar om hur folk förnyar, arrangerar och grupperar sina fina saker i all oändlighet, men hemma hos mig står tiden och sakerna stilla. Har jag placerat ut en vas står den garanterat där om två år och byte av gardiner ska vi bara inte tala om.

 

För att vara intresserad av något måste väl inte betyda att man är expert och ut över det vanliga fantastisk kompetent? Visst får man tycka något är roligt utan att vara briliant och uppnå nördaktigt kunnande i vad det nu vara månne?

Eller?

 

Här kommer några saker jag tycker om, men som jag vare sig är sakunnig, stjärna eller proffs inom;

Synd att jag inte kunde skriva dit fallskärmshoppning, hästdressyr och hammarhajfiske, men vem vet om några år så? 

Fundera ut en egen lista vejta´!

 

 

 

Tänk idag blir lillebror i den här familjen myndig, Lars Elias Bystedt fyller 18 år.
Att säga att jag minns särskilt mycket av den 17 juni 1995 vore att överdriva eftersom jag var sövd och Elias kom ut via reservutgången. Även Elias blev slutligen sövd, lagd i respirator och skickad till Umeås barnavdelning.
Stökigt och jobbigt var det den där dagen för 18 år sedan, och glädjen över att ha fått denna söta och goa unge fick sakta växa under veckorna som följde då vi började våga tro på att allt nog skulle bli bra till slut.

 

Och det blev ju hur bra som helst! Idag är den där lille lockige spjuvern som började gå extremt tidigt, och som femåring påstod att när han skulle ha en stor familjebil och massor med barn, en ganska mycket större lockig spjuver. En ung man som inte ger upp vid första motgång, älskar att retas och faktiskt är glad och positiv 99,9% av tiden. Dessutom har han koll på datum och tider och bäddar sin säng, och just i den frågan ställer sig genforskare och arvsanalytiker sig frågande eftersom det inte finns en uns av dessa karaktärsdrag hos föräldraskapet, och modern hävdar bestämt att det inte är någon noggrand och ordningsam brevbärare inblandad.

 

Nä nog är du våran alltid, älskade Elle! Grattis!!!

 

Mitt i snickrandet dök en liten... åja, rätt stor grön byggkontrollant upp. Han ifrågasatte strängt att det virke han landat på var grått, gammalt och fullt med spik. Efter att vi lugnat honom med att vi inte använde de gamla plankorna med rostiga spikar till altanen utan endast lagt dem över bockar för att nå högre så lugnade han ner sig.

 

Hyste sedan vänligt men bestämt iväg honom, för trots att han var rätt rejäl för att vara en skalbagge så kunde han hamnat under någons sko...

 

Är lite av en periodare. Läser jag så blir det massor med böcker bara på någon vecka. Ser jag en serie kan det bli flera avsnitt bara på någon dag. Just nu har jag lyssnat på Spanarna på Sveriges Radios app, alla program från nu och bakåt i tiden till 2007.

Jag har insett att jag numera inte bara vill vara som komikern och författaren  Dawn French utan även som bokförläggaren och radioprataren Jessika Gedin också.

Starka kvinnor. Så smarta, så kvicka...så språkbegåvade!

Har liksom blivit betagen och lite maniskt besatt.

 

Gjorde två idolbilder av Jessika i photoshop som vi kanske inte ska prata så högt om, jag vill ju inte bli tagen för en galen stalker... *Moahahahaaahaaa*

 

Orginalbilderna hittade via google; Här och Här

Full bildstorlek vid dubbelklick på bilden; Här och Här

Ja ja det blev ett jädra tjat om klickande än här och än där. Men jag måste ju källhänvisa, plus om någon mot förmodan vill se fullstorlek på mina bilder så... Äh!

Och ja, jag vet det är en aning omoget att vilja vara någon annan, men MER som dem då, låter det bättre?

 

*Moahahahaaahaaa* = mitt obehagliga och galnaste stalkerskratt!
 

 

Vi är igång. Själva stommen var PP-Bygg-Pär och hjälpte oss resa. Men sedan blev jag mer påtagligt inblandad i själva byggandet än vad jag ens anat. Har faktiskt klättrat och spikat en hel del, rullat ut och nubbat takpapp, kletat apskit*, lagt shingel...

Här är några bilder på hur det sett ut här i vår. En bra bit kvar som ni kan se, inte riktigt dax att placera ut korgstolen och kryddplantorna än... eller vad man nu ska ha alltmest i uterummet... inglasningen... pensionärskuvösen?

Här är funderingarna jag hade ifjol kring detta bygge... Länk

 

(Fler uppdateringar garanteras)

Har ju i flera år längtat efter ett uterum, och nu i vår skulle det äntligen bli av. Ritade en skiss på hur det hela borde arta sig, sedan ritade maken eller handymannen som han ju brukar döpas om till då det är lite snickring på gång en cadritning som vad jag förstår ska stämma på millimetern. Tyvärr så stämmer inte alltid verkligheten med ritningen och då står vi och kliar oss förbryllade i huvudet bägge två. 

 

Sedan hittade jag en inspirationsbild på aftonbladet, och för att fullföja känslan photoshoppade jag in mitt huvud på en mager människa placerad på en stol i mitten av allt det fina. Att jag sedan nästan skulle spräcka min inredningsbudget bara genom att köpa två *glasdamejeanner är ju en annan femma... äh, det får bli som vanligt, IKEA here we come!

 

Hejsan hoppsan, det blev en längre paus än vad jag räknat med.

Nu sätter jag mig inte på ett högt tak... eller i det här fallet på vårt nya inte så höga uterums-tak och skriker "I´M BAAAAACK!!!" för det är det inte alls säkert att jag är nämligen. Nä, jag lägger in en brasklapp, jag reserverar mig.

 

Utvilad efter siestan så startar jag nu upp och ser vart det leder. Hoppas någon är glad över att det händer något på den här slumrande bloggen.... eller rättare sagt JAG får väl vara glad om någon ens märker att det gör det?