Igår var jag och en större del av mina kollegor ute på middag på Stadsfesten i Skellefteå. Blir nästan lite rörd när jag tänker på vilka fina människor man har glädjen att vara omgiven av om dagarna, kvällarna och ibland nätterna. Vid ett-snåret beslutade de sista av oss att också bryta upp. Jag gick hem och sov i vår lägenhet som ju endast är 10 minuters promenad från festområdet.

 

Vaknade imorse och kunde efter en titt i kyl och skåpar konstatera att tre tomma tuber mjukost och en halv hårdbrödbit var en aning futtig bakisfrukost. Så jag gick till den lilla konsumbutiken intill och köpte mig en god macka fylld med grejer, drickyoghurt och en banan. Vilken lyx att ha så nära till allt, finns kanske fördelar med att bli riktig stadsbo trots allt?

 

Hursomhelst blev det dags ta sig hemöver (till kåken, den på landet) så jag traskade ner till busstationen. Hade med ena sonens hjälp lyckats tyda mig till att det skulle gå en buss söderut som till och med skulle svänga in förbi vår by och den skulle starta 12.05.

Nu hade det börjat regna, och inte så lite heller och jag började dessutom känna mig rätt ensam där under plasttaket vid min förmodade bussperrong.

En stor tavla med avgångar lyste  med röda bokstäver en bit bort så jag skuttade förbi vattenpölarna för att kolla om busstiden stämde. Nähä? Umeå 12.40??? Och knappast skulle den gå in via Innervik och Yttervik heller?

Nu såg jag till min glädje att det dykt upp lite folk där jag tidigare stått ensam, så jag skuttade tillbaka. En man med en rejäl ranson vindunkar hade satt sig på bänken bredvid två somaliska kvinnor. Trots en del språkförbistringar lyckades de presentera sig för varandra. Men när vindunksmannen som tydligen hette Lars sa att han var från Burträsk och de somliska kvinnorna påstod att de skulle till Byske insåg jag att vi skulle åt tre olika håll? Förbaskat!

 

Nu rusade jag i hällregnet tvärs över busstationen upp till mänsklig information, ett säkert kort. Jo, den går från perrong E just nu sa kvinnan och pekade. 

Så sprang/klafsade jag återigen över stationen förbi Burtäskar´n och Byskeborna och där stod mycket riktigt bussen, Yeeees!!  Busschauffören såg mig bakom kvinnan som betalade sin biljett, men varför öppnade han inte? Jag fick stå där och se ut som en skamsen våt katt med konstig mittbena. Till slut öppnades dörrarna och det första han säger surt med nerdragna ögonbryn är; Nu hade du ju en jävla tur! Klockan är 7 minuter över och jag avgår 5 över.

Förvånad över den arga tonen försvarade jag mig med indignerad gäll röst; Jamen jag har stått här länge.. eller inte just HÄR... å er informationstavla visar inte ens att den här bussen avgår nu å... jag tänkte aha sommatider,  turen kanske inte går då...

Han såg klentroget på mig; Jomen den här tolvnollfemman går ju sommar som vinter! Som om det borde ju ALLA veta?

Hur kan en så ung man redan hunnit bli en sådan gubbig surkart???

 

När jag väl satt mig började jag hämdlystet tänka ut dräpande kommentarer som jag skulle haspla ur mig då det var dags kliva av. Typ;

Öppna bara dörren så hoppar jag av i farten så du kan köra igen dina två minuter... eller; Jag har bott i Yttervik i 22 år och detta är andra gången jag åker buss hem och det ska jag då fan inte bli en vana... eller... Trodde att det var en myt att en av anställningskriterierna för er busschaufförer var att...

Sitter och småskrattar över hur otroligt fyndigt och elakt rolig jag är då jag plötsligt kommer på... om jag nu ger honom en (om sanningen ska fram) rätt fånig och inte alls så välfunnen kommentar kommer han ju bara tycka jag är en surkärring. Hans dag blir inte ett dugg bättre och blir ens min det? Hur nöjd kommer jag att känna mig?

Så när bussen väl stannar tackar jag och säger hej och ler beskedligt ( Jag önskar honom inte en underbar dag SÅ jävla trevlig är jag INTE).

 

Tänk så ofta man önskar man sagt än det ena än det andra, men kommit på det för sent? Det kanske är lika bra att det aldrig blir sagt, för man skickar ju bara dåligt humör och bitterhet tillbaka och vidare. När jag sedan traskade hem efter vår leriga byaväg kände jag mig riktigt nöjd med mig själv***. Hoppas för hans, men även passagerarnas och kanske flickvännens skull att hans dag blev en aning bättre, jag bidrog då åtminstone inte till att den blev sämre än det jag redan gjort.

 

Tidigare inte särskilt glatt inlägg om bussar i "Gormut&Tjörmut" Här.

 

***Och för er som tänker, hon skulle aldrig ha vågat, jo tyvärr.

... eller kanske ni tror näää hon är för snäll för att... nej ,tyvärr igen...