I lördags var det sol och skönt och följaktligen kände sig en del småkryp lite extra upplivade. Till exempel i vår Lönn där det surrade intensivt, hundratals humlor och några getingar hittade tydligen något sött och aptitligt i den.
Våra liljor var besökta av en klarröd skalbagge. Är lite tveksam till den här sorten då jag sett den lägga ägg i gräslöken och dess larver hör till en äcklig slemmig sort som käkar i sig sitt eget barndomshem. Plötsligt såg jag att det faktiskt inte bara var den, utan två till som dessutom funnit varandra och inte bara planerade utan till och med satt igång med att skaffa en hoper vettvillingar som troligtvis knaprar i sig liljorna om några veckor. Jag hade bara inte hjärta att avbryta dem, däremot visade jag dem inte den respekten att jag lämnade dem ifred, utan såg till att de hamnade på bild. Rätt åt dem!

Igår söndag då solen lyste och värmde sitt flitigaste jobbade jag samtidigt som vi gjorde en IKEA-tripp, trevligt men vi var inomhus hela dagen. Att det varit en fin dag i Yttervik förstod jag på att de två familjemedlemmar som var hemma då jag slutligen dök upp på kvällen var tämligen brun/rödbrända.
Nu under veckan ska jag på tvådagarskurs till Sundsvall, till Umeå och kolla upp ögonen, sedan jobba fredag till söndag. Alltså kommer kroppen inte chockas med för mycket sol, om någon alls. Om man ska tro "klart.se" (ja, som jag skrivit tidigare, norrlänningar läser krampaktigt väderprognoser och FÖRSÖKER planera sitt liv efter eventuell sol) så blir det inte riktigt kanonväder i veckan inte ens i Sundsvall. Är det bra eller dåligt? Vill jag ha bra väder BARA på lediga dagar? Måste jag dubbelkolla andra prognoser, jämföra? Känner mig lite lätt stirrig.
 
Fördelen med en liten utlandsresa på våren är att man fyller upp batterierna, får en nyans av brunt på smalbenen och kan ha en aningens mer avslappnad inställning till vädret och dess nycker. Men i år åker vi till Rhodos på sensommaren så nu får jag väl passa på att försöka svedja min nästipp de minuter då jag får en stund över samtidigt som det faktiskt sticker fram en solglimt genom molnen. Kan bli en knepig ekvation.
Skit samma, det är VÅÅÅR… eeeh, kanske den är över redan? Det är SOMMAR och ☼ !!!
...eller?

Imorgon söndag åker jag hemifrån vid sextiden och är nog inte hemma förrän halvåtta på kvällen. Vi ska på IKEA och jag jobbar... exakt, JOBBAR då vi är där, inte direkt synd om mig. Eftersom jag inte kommer vara hemma på hela morsdag så firades det redan idag lördag. Oj, så firad jag blivit! Mousserande rosévin, presenter och en fantastisk god tårta bakad och dekorerad av min yngre son som går restaurangprogrammet! Den tog vi med till mormor och dubbelfirade, gott. Dagen har hitintills varit perfekt!
Och nu ska vi snart sätta igång och grilla, och jag tror det kommer gå sitta ute och äta.

Då pratar jag inte om trädgårdsarbete eller scrapbooking utan om bildhantering.
Kameran vi har är en Nikon D3100 med objektivet Nikkor 50 mm 1.8, det räcker gott åt mig med tanke på den nivå jag ligger på. Inställningen vid närbilder är oftast "P" på "ratten"och bländaröppningen står på 1.8, så det blir kort skärpedjup. Jag missbrukar denna inställning det erkänner jag. Ett tips jag fick av min bror och gärna delar med mig av var att titta genom sökarfönstret istället för att ha igång displayen, otroligt mycket enklare att hitta skärpa och det går snabbare att ta bilden.
Några riktigt fina bilder min bror tagit, sådana man skulle vilja ha på väggen. Länk här.

Exempel på hur jag gör;
När jag skulle ta kort på glassen fick det gå fort innan den totalsmälte. Höll upp den mot himlen och tog säkert 15 bilder. Bara några blev hyfsat bra, valde ett av dem som var tagen lite framifrån. Lutade bilden och beskar och vips slapp man se delar av handen. Sedan minskades den ner till att passa på bloggen och i och med detta kan även bilder med inte allt för bra skärpa "skärpa till sig" Se förhållandena i storlek mellan grundbilden och resultatet. Solglasögonen fotade jag också mot himlen, men i två varianter, för att kunna sätta ihop dem och slippa se mina fingrar. Det går klona bort saker man inte vill ha kvar, men nu valde jag göra så här. Man hade ju också kunnat kasta upp dem i luften och snabbt försöka fota dem innan de föll till marken, men det är då "way out of my league". Även maskrosen och bladen på vår Aronia har det blåa oändliga som bakgrund, där hade inga fingrar fastnat på bild, däremot beskar jag rejält.
Så sanningen är den att jag inte kan en massa finesser när jag fotar, men jag kan lite om att beskära, klippa och klistra i Photoshop...

...blir nog kort men intensiv i år då den liksom hållit igen tyglarna hårt genom snöfall, hagel och kylslagna nätter. Det känns som det vibrerar av liv och kraft under jorden, och bara värmen äntligen kommer briserar allt i en kaskad av blad och grönska. 
En del säger att det är bra att vi inte har för varmt och soligt i maj, då har vi kvar de fina dagarna till sommaren. Precis som det har tilldelats oss ett visst antal soldagar som sedan någon fördelar under året, låter nästan lite skrockfullt i mina öron? Om man tänker efter vilken "icke-avslappnad" inställning vi har till vädret här uppe i norr. Hur vi diskuterar och spekulerar om det vi läst på "yr.no" och "klart.se". Vi söker solväggar, kastar oss ut i en stol på altanen och huttrande sippar vi i oss kaffet och njuuuter så gott vi kan. Inte så konstigt kanske då vi verkligen behöver den värmande och livgivande solstrålen mot huden för att fylla på de utömda depåerna av D-vitamin och kanske även för att tina upp oss för lite kärlek? 

Foto 22/5 2012;
Vårtecken för mig är bland annat knoppar som äntligen brister för att citera Boye, soliga blommor som plikttroget dyker upp trots en bister vår, glass i stora lass och solbrillor som oftast sitter uppe i håret som ett diadem istället för på näsan.

Jag och den andra hälften gjorde en snabbrepa norrut under lördagen. Biltema i Luleå var första och viktigaste anhalten, viktigaste såtillvida att de flesta andra affärer vi besökte faktiskt finns hemma i Skellefteå. Med tanke på att sonen sett en vit Toyota Supra i Luleå och blivit rätt intresserad så köpte vi det näst bästa med oss hem till honom. En nybilsdoft att placera i luftintaget på den bil det nu kan tänkas bli till slut.
(En snygg enligt sonen, utan rost enligt fadern, med få hästkrafter enligt modern.)
Efter vi besökt några fler affärer, inhandlat skor till mina promenader på Stadium Outlet och fått i oss mackor och kaffe på ett fik vände vi söderut mot Piteå. Där upptäckte vi nu TVÅ?! gallerior. Ja, den som kallas Småstaden har vi ju besökt förut, den måste ju ha ett antal år på nacken, men den andra hade vi aldrig sett förut... tror vi? I Piteå blev det vårskor till herrskapet, sommarjacka till herrn och en blus/tunika till mig.

Väl hemma visade det sig att sönerna som sovit sitt djupaste då vi startade inte haft en aning om vart vi varit. Den ene trodde sig ha hört att vi skulle till Haparanda, och det var ju rätt väderstreck åtminstone, men den andre hade totalt missat att vi skulle fara någonstans alls. Tycker jag borde lärt mig vid det här laget att man måste ha ögon och öron-kontakt med en hölureförsedd son fördjupad i något på datorn. Svaret jag nöjer mig med är kanske inte är ämnat till mig? Fast ibland upplever jag att information går dem förbi trots att de inte har hörlurar på... mystiskt... undrar om NÅGON mer tonårsförälder NÅGONSIN kan ha upplevt samma sak?

Huruvida sonen uppskattade nybilsdoften fullt ut är svårt att säga, han log i alla fall som om det var ett halvdåligt skämt. Mäh, skulle väl aldrig driva med vår förstfödde, eller skulle vi? Gubben ligger under ena bilen på morgonen och byter ut den gamla spindelleden mot en nyinköpt. Och de fantastisk sköna "walking-shorna" var lätta och bekväma och satt som en smäck på min testpromenad, men de orsakade ändå rejäla skavsår. Förbaskat!

Jaha. Nu har de landat de där långbenta eländena med sina fjäderplymer och återigen befinner de sig på lägdorna på tok för nära vårt hus. Nä, det är inte ett gäng modeller som klivit ur ett plan på Falmarks flygplats för att sedan dyka upp och göra sig hemmastadda nedanför våran tomt. Om det då varit så väl höll jag på att säga, fast kanske sådana där vackra magra damer är jättekrävande? Vill ha massor med speglar, make-up och el dragen till lägdan till sina hårfönar?  Ibland ett och annat salladsblad serverat som de kan skölja ner med ett glas Ramlösa... eller en skvätt Perrier?
Tror lik förbaskat jag skulle föredra dem före de där duniga svart-grå fågelfäna som tycks tro att mi casa är deras casa. Tran%#@ kallas de hos oss, men om man är mindre irriterad och skippar svordomarna så heter de tranor och tillhör fågelfamiljen "Gruidae".

De måste ju trivas fantastiskt bra hos oss. Misstänker att det är samma par varje år, och de mellanlandar inte för att senare söka sig till Hornborgarsjön eller hem till sin familj "Gruidae" dit man HOPPATS de skulle styra kosan, utan de stannar kvar... här.
Om någon skulle intervjua dem om sin sommar-semesterort skulle de väl svara ungefär;
-"God mat och trevlig underhållning. Speciellt den där figuren som brukar springa omkring och klappa i händerna. När vi flyttar oss åt sidan så han ska få lite svängrum så gör han än större lovar och klappar än mer frenetiskt. Kul typ det där... Ha, ha, ha... i år kanske han införskaffat kastanjetter, vore ju ett trevligt tillägg i en redan fantastisk show, eller vad tycker du gubben?" 
- "Ja, ja, och så glada och uppskattande de är här ikring, det är ju inte överallt man möts av applåder och heja-rop då man startar upp det dagliga skriandet och skränandet 3-4 på morgonkvisten. Nä, hit far vi nästa år igen, eller vad säger du gumman?"
-"Jepp, absolut gubben, aaaabsoluuuut!!!"

En promenad med älsklingsgubben i aftonsolen. Synd att det blåste så förbaskat, hade varit mer njutbart om det fått låta bli. Väl nere vid Ytterviksfjärden/ Örviken tog jag lite kort. De här rostiga sakerna KAN var rester efter en liten hamn? färjeläget? flottning? eller nåt annat? ... strunt samma jag tyckte helt enkelt om färgkontrasten roströd-blå.
Särskilt bevandrad i bygdehistoria är jag ju inte, återigen en egenskap som inte gick i rakt nedstigande led...

Är det bara jag som lyckas fylla lådor och skafferi med en och samma vara efter en minnessvacka? En typ av undermedveten kompensation som tar konstiga proportioner. Jag ska förklara vad som händer. Låt säga att vi varit utan ströbröd ett bra tag, gång efter annan slår vi oss för pannan när vi kommer hem från affären "Just ja STRÖBRÖD skulle vi ju köpa!" för att sedan stå och mortla bröd för att kunna använda smulorna till det mest akuta. Jag har till och med mortlat bitsocker någon gång när strösockret var slut med halvdåligt resultat. Vaniljsocker, hel svartpeppar till kvarnen, fryspåsar och bakplåtspapper är också typiska saker som är hopplösa att komma ihåg tydligen.
Det som då händer med min hjärna är att nu programmerar... nej snarare tatuerar den in dessa saker som MÅSTE HANDLA varor. Nu är det dessa missade varor jag kommer att komma hem med gång efter gång under flera månader framåt. "Få se nu vad var vi utan???" säger den tatuerade hjärnan "Just ja STRÖBRÖD!"
Och resultatet? Just nu har vi t.ex. 3 burkar vaniljsocker, massor av bakplåtspapper, var ett tag uppe i 3 paket kakao och tro det eller ej just nu har vi 4 paket ströbröd i skåpet.
Blir lite bekymrad faktiskt... detta kan väl inte vara normalt?

Lite kuriosa till de som inte är så bevandrade med kökets alla finesser, på bilden har vi alltså en mortel som man mortlar med. Och för att illustrera... även om det syns dåligt... så har jag fyllt den med bitsocker för att snart ha krossat mig fram till en grov variant av strösocker;

En citronfjäril. Den är gul. En gul fjäril lär föra lycka med sig för det fortsatta året.*

Tyvärr fick våren 2012 ett litet lätt bakslag i form av snö och kyla en bit in i Maj. Alla stackars fjärilar har för tillfället dragit på sig fleecefilten, stoppat sina fossingar i ett ångande fotbad medan de sitter och sörplar i sig varmt the med massor med honung och funderar över var den förbaskade våren tog vägen.
Så den första turbringande gula fjärilen blir på bild. Att den sedan är tagen ifjol en bit in i Juli behöver vi ju inte berätta för fru Fortuna. Dessutom vägrade den visa sina varmt gula vackra vingar utan envisades med att snipigt knipa ihop och spatsera med dem hårt hopfällda. Minns hur besviken jag var, att det inte blev som jag tänkt mig. Men i efterhand nu när jag ser bilden så kan jag känna att det inte blev så tokigt iallafall. Den var ju riktigt fint grön på "baksidan", den sida den inte hade något emot att visa.

Ibland kan jag tycka att det är så även i självaste livet, man har en klar ide på hur något ska vara eller bli. Sedan gör olika omständigheter att det inte blir så, men när man skärskådar resultatet blev det riktigt fiffigt, men på ett helt annat sätt.

Citronfjäril Gonepteryx rhamni

* Sturefors gods länk
Citronfjäril länk

Om man känner en fredag så där efter jobbet att man liksom inte orkar dra igång middagsmaten, luften har på något vis gått ur en, ja då kan man ju alltid ta hem lite färdiglagat. Skönt att äta något som någon annan fixat, och så blir det ju mindre disk också. I vårt fall med vår berömda matlista (ICA:s billiga vecka) så innebär detta att fredagsmaten hamnar på söndag istället. Så brukar vi även göra om vi tex väljer grilla så där på arbetsveckans sista dag, låta ICA:s fredag bli söndagsmiddag alltså.

Nu händer det faktiskt förvånansvärt sällan att vi väljer hämtmat, tror nog inte att det blir en gång i månaden ens. Hursomhelst så vill man ju dessa gånger att det ska vara gott, inte nödvändigtvis nyttigt, men gott. Helst inte en seg hamburgare eller en Calzone som mest smakar tomatsås. Vi blir lite lätt enahanda, oftast blir det panpizzan med oxfilé från pizzeria Viktoria i Bergsbyn, ibland kinamat eller sushi från Sushi Bar i Skellefteå. En ny favorit är Nawaporn Thaimat i Skelleftehamn. Tipset kom från makens jobb där man tydligen körde flera mil för att hämta hem sin middag därifrån, så vi bestämde oss för att prova. Det visade sig att i en vagn lagar denna kvinna fantastiskt god Thai-mat, rekommenderar detta till de som bor i trakterna. Vi beställde på tok för mycket däremot. "Mixmat mycket mat" med Thaiwok, kycklingspett en kanongod gryta, vårrullar...ja det var ännu mer också i dessa fyra portioner. Trots 2 hungriga tonårssöner så blev det över till 2 luncher nästa dag. Ska nog undvika friterat till nästa gång, men det blir definitivt en nästa gång.

Ja vad gör man då lördagens väder är snö, slask och åter snö i MAJ!? Jo, man fyller sitt liv med tomma skramlande kalorier, fett och socker. Nu åt vi ju en sallad till middag, lät väl fräsch och nyttigt? Fast det är klart att då den bla. innehåller getost och valnötter samt att gubben bakat bröd till så kanske det inte var SÅ nyttig? Till efterätt blev det rödbetskaka. Rödbetor är ju en rotfrukt så där kan man ju luras tro att det finns fibrer och nyttigheter... eller det innehåller de väl men täcker man över det hela med philadelphiaost, florsocker och pistagenötter så blev väl inte det SÅ nyttigt det heller? Jamen herregud, det snöar ute och det är den 5:e Maj?! Bikinisäsongen känns väldigt, väldigt långt borta om man säger så...

Rödbetskaka
250-300 gram rödbetor
2 st ägg
3 dl strösocker
1,5 dl raps eller majsolja
3 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1/2 - 1 msk kanel

Glasyr
200 gram philadelphiaost eller naturell färskost
1 dl kesella (10%)
1 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker

Garnering
1 dl pistagenötter

Gör så här;
1. Sätt ugnen på 175 grader.  
2. Smörj och bröa en form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter.
3. Skala och finriv rödbetorna.
4. Vispa äggen och sockret pösigt och rör ner rödbetor och olja.
5. Blanda de torra ingredienserna och rör ner dem (tog mindre kanel).
6. Häll smeten i formen och grädda i nedre delen av ugnen ca 50 minuter.
7. Låt kakan svalna och stjälp upp den. Låt kallna på galler.
8. Rosta pistagenötterna i torr panna och grovhacka dem.
9. Rör ihop glasyren, bred den över kakan och strö på nötterna.
(MUMS)

♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥

Salladen 4 pers
1/2 isbergsalladshuvud
200 gram ruccola
2 päron
2 avocado
250 gr körsbärstomater
2 stekta kycklingfiléer i tärningar
200 gr getost
1 dl hackade torrostade valnötter

dressing;
olivolja, balsamvinäger, dijonsenap, honung, salt & peppar
(servera med ett gott bröd)

Ni vet väl vad man brukar säga, stora fötter STOR...A SKOR! Det är ett faktum, det kan jag verkligen intyga för vi har fulla hallen av dem! Stora skor alltså! Vad annars?

Själv kommer jag från en släkt som lever på rätt liten fot. Min mormor och hennes systrar hade så små fötter att de trillade omkull hela tiden. Ja det är min teori, mamma påstår att de var lite impulsiva och otänkta och snubblade över saker, men jag är rätt övertygad att det var balansproblem. Små runda tanter med 33-35 i skor, klart de studsade runt i nejden. Även männen i min släkt har små fötter och nu pratar jag även på min fars sida. Så ni kan ju tänka er min förskräckelse då mitt livs kärlek klev ur sina 43or i hallen. Trodde inte det var sant, vilka kanoter?! Sedan har jag ju kommit ur min inskränkta bubbla och insett att de är en rätt normal herrstorlek och att det var de herrskor jag sett hemma runt 39-40 som var de mer ovanliga.

Numera har jag tre herrar här hemma som alla har rätt rejäla skodon. Man finner bla. vinterskor, stövlar, joggingskor, snöskottarskor och alla gånger 3. Egentligen är det mest i årstidsövergångarna detta är ett problem då alla typer slåss om utrymmet. Och just den här våren har det från Mars månad tinat, snöat, haglat för att återigen låta solen flöda omvartannat. Alltså har det funnits ett stort antal dojor i både hallen och i tvättstugan vid altandörren. Överdriver inte, jag pratar om ett löjligt antal skor i drivor som man måste forcera för att komma sig in och ut i vårt hus. Nu föregick jag våren en aning i torsdags, rätt vågat faktiskt då det tydligen ska snöa igen i helgen?!
Helt sanslöst!
Trots alla prognoser valde jag att städa undan större delarna av drivorna. Naturligtvis är även min del av högen också undanskuffade i förrådet, mina inte onormalt små och breda fötter behöver ju också massor av skor. Hallen känns betydligt rymligare och jag kan känna en massa Feng shui flöda genom huset istället för en lätt bouquet tåbira. 

Nu på morgonen såg det ut så här;

Jag är väldigt vuxen nu, mer än så här lär det knappt bli, nästa steg är väl att gå tillbaka i barndomen. Men har åren inneburit att jag verkligen blivit klok och förståndig? Tja, lite har det nog hjälpt, men inom vissa områden kan jag vara som en tjurig 3-åring. Jag är rätt lat och drar mig för att komma igång med sådant jag tycker är tråkigt. Jag har svårt ta uppmaningar formulerade som order, instinktivt vill och ibland gör jag tvärtom. Jag bryr mig på tok för mycket om materiella ting, är sällan noggrann, ser gärna tecknat och läser serier, älskar sovmornar och spela tokhög musik i bilen.
(Börjar osökt fundera över vad jag anser är ett klokt och vuxet beteende...)

Och nu till en av de knepigare bitarna, jag kan ibland ha svårt förlåta. Nu pratar vi inte om att någon stigit mig på foten och raskt ber om ursäkt och jag svarar att jag måste fundera på saken. Nej, det handlar om människor som gjort mig riktigt besviken, sådana som heller aldrig kommer att be mig om förlåtelse.  Så det handlar nog mer om att glömma och gå vidare för att slippa ha en massa gruskorn som skaver.
Kan säga att jag numera är nere på en liten och två halvstora stenar, för de flesta kornen jag dragit på mig genom åren har jag men främst tidens tand malt ner till sand och intet. Det här handlar om personer som enligt mig har betett sig riktigt illa, främst mot människor omkring mig, det är alltså inte så mycket jag som drabbats. De har visat prov på självupptagenhet, falskhet, elakhet, missunnsamhet och en massa andra knepiga egenskaper där flera av dem slutar med -"het" och de har sårat och delvis skrämt människor jag älskar och bryr mig om. Jag går omkring och hoppas att de ska avslöjas som de idioter jag anser att de är, men när allt kommer omkring är det jag som är den största idioten, som tillåter mig själv att fortsätta att fundera och älta.

Nä, vuxna och numera allt snällare??? Helena ta dig i kragen! Älska dem kan du väl ändå inte förväntas börja göra, men om inte annat för din egen skull, glöm och förlåt!
Seså, skärpning!!!
Jag knäpper ihop ögonen, håller andan och räknar till tjugo. Men när jag öppnar ögonen igen och förväntansfullt känner efter så har det inte blivit ett dugg bättre?
Eller få se nu, var det där botemedlet mot hicka?