Är inge vidare duktig med blommor. Inte ett enda grönt finger ens som tumme mitt i vänsterhand. Eller faktiskt brukar uteblommorna bli rätt fina, om man med fina menar att de inte slokar, skrumpnar och dör, men där tror jag svaret är att naturen sköter det hela med regn.
Inomhus är det sällan regn, och vattenkannan är placerad så undanskymt att jag blir liksom aldrig påmind. Numera har vi mest fetbladingar och en och annan traditionell taggig sak som ska klara månader utan vatten i en het öken. Men de ligger risigt till de också ibland. Till och med kaktusar kan få problem med vattendepån, åtminstone i det här hushållet.
Det är ju inte ovanligt folk tar med en blomma då man går bort, och sådana har även jag fått, vet inte hur många jag tagit ur daga som man säger. Ja förutom de jag snabbt kan bära ut i vår herres härliga natur, typ pelagoner, underförstått att det inte är mitt i vintern förståss...
En släkting till oss har alltid med sig en blomma med rötter (snittblommor är ju utan, hej och hå vad jag kan) när de är bjudna till oss på middag. Att hon inte märker att den hon kom med sist är puts väck? I höstas fick jag en rödbladig variant som liknade fyrklöver. Den skulle bli stor och tjusig, sa hon, speciellt om jag har den ute till sommaren... hallå??? Sommaren 2012? Den levde inte ens fram till advent. Alla blad låg som slickade runt krukan en afton. Jag tog till akutåtgärder... akut såsom vattna helt enkelt, men det var för sent... tyvärr. Vila i Frid lilla blomma, du var för god för detta hus.
Så nu häromveckan var de återigen bjudna på middag, och jag fick precis som jag misstänkte en blomma. Missförstå mig inte. Jag blir glad, men samtidigt nervös för jag vet ju att det kommer ALDRIG gå vägen. När ska jag bli avslöjad, när ska hon märka att hon bär dessa vackra växter till sin onda bråda död?
-"Brukar du ha tur med här?" säger hon med förväntansfull blick då jag ur papperet plockar fram en... orkide?! Shit, den ser ju väldigt avancerad ut.
-"Eeeeh... näe", svarar jag sanningsenligt och ler skamset. Kräver speciell jord, glaskruka och vattnas LAGOM ofta/sällan. Snacka om mission impossible...

En bild på den vackra orkidén som jag fick. Och än lever och frodas den och jag är sååå glad för blomman är sååå fin!

Nästa bild har lite "Gökboet-varning". Eller är det bara jag som tolkar den här kaktusen som desperat? Tycker själv det är uppenbart hur den försöker visa de andra blommorna vägen mot räddning. Med alla sina små "kaktusfingrar" pekar den mot ett fönster som står öppet för vädring. -"Kom igen grabbar och tjejer, vårt sista hopp, där ute finns det en chans till vätska, näring, liv! JUMP!!!"

Inte mycket. Inte för att jag är fientlig mot förändringar, nyheter och utveckling, men jag ligger alltid lååångt efter inom de flesta kategorier och det känns egentligen ganska skönt. Det är aldrig någon som flåsar mig i nacken, för det finns bara ett gäng tämligen likasinnade, loja personer kring mig som inte tycker att denna hetsjakt är så himla intressant.
Man kan ju haka på diverse olika typer av trender, eller försöka sig på alla om så vill; Inom teknik, heminredning, kläder, frisyrer, arbete, resemål, handväskor, kaffetyp, träningsätt... you name it.
Så om jag försökte följa dessa trender skulle jag ena dagen bo i ett gammalt hus så där charmigt shabby chict inrett med lite lagom feng shui. Dricka Kaffe latte iklädd Odd Molly kläder och hunters på fossingarna, ha en inredningsblogg, facebooka regelbundet, äta Lchf-kost och träna yoga.
Men se det kan ju vara heeeelt feeeeel nästa vecka?
Då bör jag kanske bo i en Funkisvilla med avskalad och enkel svart/vit inredning, dricka dubbel cappuccino utan coffein sittandes på min stol designad av Arne Jacobsen iförd en vacker D&G-klänning medan jag twittrar, köra Detox-kurer och sticka iväg på Boxercisepass ett par gånger i veckan. Puh!
Man måste alltså hela tiden fundera; Är det rätt köra Lexus och laga mat på en Guggenau spis? Villa eller bostadsrätt? Vilket uteställe är inne och vilken är ute, vad HAR alla andra, vad GÖR alla andra, vad är okey? Bara hoppas att magmediciner, avslappningsövningar och terapi samt arbeta tokmycket övertid är hyfsat trendigt så att inte kroppen, psyket och ekonomin kollapsar.

Men lever vi så här egentligen? Jag hoppas och tror att de allra flesta inte fastnat i den här knepiga och hopplösa jakten efter lycka och framgång. Eller åtminstone finns det inte många i min umgängeskrets, kan vara nån prylnörd eller skosamlare, men ingen som kör hela konceptet på en gång, men jag kanske bara haft tur?  Man måste kunna, om man vill, ha brunbetsade tak och ägna sin tid åt det man anser roligt, ha fula mjukisbyxor, dricka halvljummet perkulatorkaffe och köra skruttbil? Trivs man kan det ju inte vara helt fel?
Att ha och göra allt det rätta, där någon annan måttsatt vad som är just "RÄTT" gör oss ju inte till bättre och värdefullare människor. Den bästa renoveringen och investeringen är den man satsar på inombords, för det är ju insidan som räknas eller hur? Sliskigt? Jag vet, men inte mindre sant för det...

Hörde av min kusin apropå mitt nyårslöfte att  just "vara snäll" kan bli en trend 2012, och en sådan trend är ju varken materialistisk eller elitistisk så...
varför inte?

Jo, enligt "synonymer.se" så är det att vara;
godhjärtad, god, hjälpsam, hygglig, vänlig, bussig, rar, trevlig, gemytlig, godmodig, tillmötesgående, välmenande, fridsam, reko, schysst; lydig, väluppfostrad, foglig, medgörlig, beskedlig
(motsatsord : elak, stygg, dum, taskig)

Mitt nyårslöfte för 2012 är att bli snäll. Mot andra och mig själv.
Vadå, är inte jag snäll då?
Nej, även om jag inte känner igen mig i motsatsorden så är jag vare sig särskilt lydig, foglig, medgörlig eller beskedlig. Kanske en aning gemytlig? Näääh inte det heller... och inte allför ofta fridsam heller för den delen. Gud vad jag önskar jag var lite mer fridsam, det låter som en skön livshållning! 

Så har jag gått omkring hela livet icke-snäll då? Nä, jag försöker och lyckas rätt ofta se det goda i det mesta, fria före jag fäller. Jag förlåter gärna, ger en andra chans och ser oftast ett glas halvfullt och inte halvtomt. Önskar ändå jag vore bättre på att släppa, gå vidare, inte tjafsa, inte gorma, inte måsta ha rätt, ha det sista ordet. Gå omkring godmodigt leende och fridsam helt enkelt!

Eftersom jag var lite osäker på vad ordet innebar och vad jag vill uppnå så googlade jag alltså på ordet snäll, därav alla synonymerna i början. Jag hittade också information om en bok som jag minns att jag funderade på att köpa då den var aktuell, ”Konsten att vara snäll”. Den kom ut 2005 så jag var iden på spåren redan då men gjorde aldrig slag i saken. Det här stod det bland annat om den för mig högst akuella boken;

"En bok av Stefan Einhorn som behandlar begreppet snällhet, som Einhorn menar inkluderar ansvarstagande, förmåga att säga ifrån och att hantera konflikter. Einhorn tar däremot avstånd från snällhet i bemärkelsen medgörlighet eller mesighet. Han betonar att genom att vara snälla mot andra hjälper vi samtidigt oss själva; snällhet blir därmed en form av upplyst egoism.

Snällhet är den viktigaste enskilda framgångsfaktorn i våra liv, vilket gäller för både individer, grupper och samhällen. Det finns även exempel på vetenskapliga studier som visar att snällhet lönar sig, och slutligen finns även en rad handfasta råd om hur snällhet används för att nå framgång i livet."

Intressant, tänk om jag kan uppnå den typen av snällhet ändå? Det blev att besöka ortens bokhandel och inhandla denna eventuellt fiffiga genväg att uppnå mitt mål, kan nog behöva lite tips, handfasta råd och guidning…
Känner på mig att jag kommer skriva mer om min kamp om att bli snäll och det blir nog en recension på Einhorns bok framöver kan jag tänka mig.

Här har jag bildbevis på att jag blir allt mer lik Bruno Glenmark.
Först ett relativt nytaget foto av mannen i fråga, sedan samma bild där jag lagt på lite frisyr, läppglans, ögonbryn och tagit bort det mesta av skägget.
Slutligen en akvarell föreställande mig framför äppelträden från i somras...
ser ni inte den slående likheten? Själv är jag förstummad!

En blogg jag rekommenderar den som vill uppleva lite gräslig nostalgi. Lite estetisk förskräckelse tack vare chockartade klädval och stylade frisyrer som bara ett kitshigt skivomslag främst från -70-och -80-talet kan uppbringa. Mer eller mindre lyckade fotoarrangemang och bildidéer som kanske inte riktigt nådde ända fram...    
Tips, gå via menyn nere till höger med de olika kategorierna och årtalen, och läs Herr Drycks fantastiska analyser av de katastrofala skivomslagen.

Herr Dryck samlar maniskt på vinylskivor med fula omslag. Se, läs och lid!

Vad gör man om man verkar ha blivit allergisk mot en familjmedlem?
Nej det är faktiskt inte jag som är drabbad av rinnande röda ögon och snuva när jag vistas i samma rum som gubben min, även om han är lurvig och känns lite dammig och mossig ibland. Nej, jag tål nog både ludna väsen och dammråttor (eller låt oss kalla det änglatofflor) alldeles utmärkt.

Misstänker däremot att två i familjen inte riktigt tål den stora och goa' hårbollen... neeej, det är fortfarande inte maken jag talar om även om beskrivningen... eeeeh... just ja skulle ju vara SNÄLL 2012. Fasen vad svårt, måste nog avgiftas eller omprogrammeras eller nåt så att jag inte slinter vid tangentbordet, för att inte tala om i våra dagliga konversationer.

Hursomhelst så ska äldre sonen testa sig för astma och allergi, lövsprickning, pollen och... KATT. Senaste 2-3 åren har problemen blivit allt mer uppenbara.
Och maken påstår att varje gång han är på resande fot så slipper han snyta sig oavbrutet, men så fort som han kommer hem så blir han nästäppt. Kanske han på äldre dar blivit överkänslig mot kärringen med gifttungan som skruttar runt här men troligast är det väl kattrackarn? Och hur i fridens namn gör vi om vi får svart på vitt att så är fallet, att halva familjen inte riktigt tål kissekatten våran?
Ge bort Ceasar? Och vem vill ha en tjockrövad, hängmagad 10 år gammal kattgubbe som rör sig i ultrarapid? Troligvis ingen och det känns riktigt jobbigt.

För även om jag är irriterad på honom ibland, anser att det är hans fel att dammsugaren måste gå varm och att jag dessutom snubblar över honom hela tiden så skulle jag sakna honom otroligt om han inte fanns vid min sida. Hmmm... den beskrivningen stämmer ju återigen otroligt bra på både kisse och gubben. Älsklingarna mina... 
Men detta betyder att vi kan komma att måsta ta oss en funderare under våren. De drabbade säger sig kunna äta allehanda mediciner för att behålla katten, men jag vet inte om det är vettigt?

Älskar att se likheter mellan människor, oavsett ålder, kön eller om de är släkt eller inte. Jag ser inte bara på utseendet. Man kan ju vara lik någon i tonfallet, rörelsemönstret, ansiktsutrycken och utstrålningen. Det är inte alltid andra tycker som jag, ser det jag ser, men ibland så.

Tro det eller ej, jag har faktiskt kändisar kring mig i min vardag;
På apoteket på Solbacken i Skellefteå jobbar Lena Philipsson.
Tidigare jobbade jag med Kirsten Dunst och jag har för tillfället Eva Dahlgren och Cameron Diaz som kollegor.
Min son tränas av inredaren Jannika Hernelius som snart startar programserien "Hustoppen", men även tidigare hjälpt killarna i "Roomservice".
Själv har jag alltid liknat Anders Glenmark. Vi har det höga hårfästet, de små pliriga ögonen och den runda näsan gemensamt. Jag har ju mindre skägg och är en meter kortare och numera är jag dessutom mycket rundare, kanske blivit mer lik hans farbror Bruno? Hade hellre velat börja likna hans syster Karin...

...som man brukar säga.

Sådärja... nu har jag haft en liten men välbehövlig paus. Under tiden har jag kommit fram till nya bloggregler som gäller från och med nu;

1) har bestämt mig för att strunta i om det blir flera veckor mellan inläggen, jag vet flera som inte uppdaterar oftare än så.
Och jepp, det är ooootroligt irriterande när man följer en blogg mer eller mindre uppmärksamt och inget händer på veckor, ibland en månad. Lite lätt less blir man då man går in och läser samma rubrik för tjugonde gången, och ändå kollar man ju... om och om igen. Nu kanske? Näääää.... 
Men det måste bli på den nivån här också, så är det bara.

2) har också bestämt att det spelar ingen roll om det ibland blir både långt och tradigt när jag skriver. Jag brukade kolla hur många tecken jag lyckats använda... oftast för många enligt mig själv, och så blev det att fixa om, minska, ta bort ord, rader.
Nä, de som orkar läsa igenom de längre inläggen jag plitat ihop, gratulerar till er målmedvetenhet, ni andra som inte gör det kan jag verkligen förstå, det är mest bara omständigt svammel.

3) det kommer inte vara foton vid varje inlägg som tidigare, bara om det känns relevant eller när jag lägger in bilder under kategorin "Foton".  

4) kommer även göra små, små uppdateringar ibland. Än ointressantare än de vanliga inläggen men jag tycker att värdelösa små trista intetsägande tråkrader också måste få en egen kategori.

5) ska strunta i hur många besökare jag har eller inte har. Eftersom jag slutar blogga regelbundet, lägga in bilder och korta ner mina för långa inlägg samt dessutom skriva ner trista små rader om ingenting så torde det aldrig bli någon läsaranstormning, fast det var det ju aldrig tidigare heller när jag tänker efter. 

Med de nya reglerna är jag lite mer "snäll" mot mig själv, något jag har som nyårslöfte 2012, förutom att jag ska vara snällare rent i allmänhet förstås, men det ska jag nog berätta mer om senare...