När jag startade bloggen för ganska exakt ett år sedan visste jag varken hur den skulle se ut, vad den skulle handla om, vilka kategorier jag skulle ha osv. Man kan säga att den har utvecklats lite successivt till att bli en spretig färgglad blogg som handlar om allt möjligt, mest nonsens. Nu har den som sagt firat lite mer än ett år och drygt 140 inlägg, och jag är rätt nöjd med resultatet, den blev i alla fall typ "jag", eller i alla fall en lite skruvad variant av "mig".

Jag har fått så otrolig mycket beröm genom snälla och trevliga kommentarer, här och på FB. Så TACK alla som skrivit och uppmuntrat mig. När någon påstår att jag räddat deras dag, för de blev på gott humör av att läsa ett inlägg, hur galet men ändå kul är inte det? Flera har känt igen sig själva i det jag skrivit, vilket betyder att det inte bara är jag som beter mig galet? Många har tyckt att jag har fina bilder, och det blir jag ju otroligt stolt och glad över. Ja ni hör bekräftelsebiten är hög, mycket hög, man kan nog bli beroende. Kanske har blivit det?

Nu har det ju inte bara varit ros, en del ris har jag också fått mig till livs. Jag har blivit ifrågasatt vad jag vill med mina inlägg. Om det är att lära folk en läxa, att jag vill visa på att jag är en bättre människa, eller att mitt liv är bättre än andras. Det här är bara några av de frågor jag fått och sedan tagit ställning till. Och jag ville verkligen inte framstå som bättre eller mer lyckad, för det är jag ju inte, tvärtom. Jag har också i och med detta förstått att en text kan tolkas väldigt olika, den kan också misstolkas och övertolkas i det oändliga. Därför blev jag försiktigare, och slutade skriva generellt om företeelser, och försökte rikta in allt på mig som person, med både mina goda och framförallt dåliga sidor.

Jag har hela tiden tänkt att jag ska försöka hålla igång bloggen ett år, sedan troligtvis lägga ner den.
Nu vet jag inte om det blir så definitivt, att jag lägger ner den alltså, just nu känns det mer som jag gör en så kallad Time-out. 
Blir det skönt att slippa försöka bibehålla intresset (både från min och eventuella läsares sida) ELLER  kommer jag att sakna skrivandet, ventilerandet och bildskapandet? Ingen aning, men blir min saknad för stor så är det väl bara börjar om igen, tiden får utvisa hur det blir. 

Som sagt TACK alla ni som kikat in och läst, och TACK för alla kommentarer!

Återbesöket på Blomsterlandet slutade INTE med att jag köpte en krans. Hjärtan med mossa gjorde att jag ändrade mig. De flesta var dekorerade med lite spets, vita rosor och...tja, de var inte pappa helt enkelt. Han var liksom aldrig nån spetstyp direkt. Tursamt nog fanns det odekorerade hjärtan och ett gäng små påsar med bär, torkade mandarinskivor och diverse annat krafs.
Perfekt! Köpte material till att göra ett höst-allhelgona-hjärta.
När jag kom hem plockade jag några färgstarka löv på gården och satte igång. Bären var fiffiga, de hade en lite pinne så de stack jag fast i mossan, mandarinerna och bladen fäste jag med "klammer" som jag vek till av den gröna vajern jag också införskaffat.
Nu skulle jag nog inte rekommendera långpromenad med denna skapelse under armen, inte heller kasta runt den eller skaka den hårt för SÅ bra är inget förankrat, men tillräckligt för att läggas vid en gravsten blev det nog i alla fall.
Rätt nöjd med resultatet, hoppas pappa också blir det.

...och lite annat tjafs.
Sprang in på Blomsterlandet i tron om att jag skulle hitta en vacker höstkrans att sätta vid entréndörren. Och jodå, kransar fanns det gott om, men bara gravkransar, vilket ju inte var min första tanke. Men vid min andra tanke så kan jag konstatera att jag borde ju ha köpt en krans att ha vid pappas sten nu till Allhelgona. Ångrar sällan köp, ångrar oftare ickeköp. Det blir nog en sväng till dit igen närmaste dagarna.

Men gick jag tomhänt därifrån alltså? Nädå, oroa er inte, jag hittade annat som jag plötsligt kände ett akut behov av. En mindre glasburk att ha bredvid den stora som jag köpte i vårvintras, lite grönare blommor för att byta ut de halvtorra spretiga som tidigare stod på köksbordet och lite annat grejs.
Det är väl just tjafset och grejset som man verkligen behöver få ögonen på för att  i samma ögonblick inse att man har behovet? Och när man inser det, ja då bör man handla. Eller hur?

Bra-att-ha-saker???
Lite gladare och piggare växter, en liten glasburk, sidenrosor och ett kuvert med något i som doftar Magnolia.  

Tre författare eller egentligen fyra, som skriver om hat på olika sätt. Känner mig rätt så generös i poängsättningen, kanske för att detta är den sista bokrecensionen på lååång tid framåt....eller den sista...punkt slut?
Har inte bestämt mig än.


Varför gråter inte Emma? /Magnus Wennerholm, Emma Janestig
Det här är en sann historia om en ung mamma som drabbas av det värsta man kan tänka sig, att förlora sina två små barn under våldsamma omständigheter. Boken är skriven av journalisten Wennerholm tillsammans med den unga mamman, Emma Janesig.
Emma har gjort slut med sina barns far efter en del strul. När hon äntligen möter kärleken och tryggheten i en ny man visar han sig ha ett förflutet, en kort kärleksaffär med vad som visar sig vara med en totalt galen kvinna. En dag ringer denna kvinna på dörren till den unga familjens nya hus med en hammare i handen för att utplåna det som, i hennes förvirrade verklighet, står mellan henne och den stora kärleken. Emma blir svårt misshandlad, hennes barn Max 3 år och Saga 1½ år överlever inte...

Bokens titel kommer av att Emma under polisutredning och sedan under rättegångarna inte visade så mycket känslor, inte den uttryckliga sorg som folk förväntat sig. Man får följa henne i chocktillstånd när hon och rättväsendet får den som mördade hennes barn bakom lås och bom, för att sedan fira barnens födelsedag med att skicka upp en massa heliumballonger med påklistrade lappar med kärleksord från. Kan säga att det var inte bara svårt utan omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 

Att boken får högsta betyg beror inte på att den är genialiskt skriven, för det är den verkligen inte, utan det beror på den positiva känsla jag hade när jag lagt ifrån mig den på sängbordet.  Att välja att inte hata och kräva blodig hämnd är starkt och det bästa sättet att hedra sina barn.


Frukta inte /Anne Holt
Här möter man den sympatiske kommissarie Yngvar Stubø som jobbar för Kripos, Kripos KRIminalPOliti Sentralen, en avdelning inom polisen som tar hand om de knepigare mordfallen i Norge och denne Yngvars fru kriminologen Inger Johanne Vik. Eftersom jag läst Holt tidigare så har jag ju träffat den här familjen förut, bland annat Inger Johannes numera 14-åriga dotter Kristiane ur ett tidigare äktenskap och deras gemensamma dotter Ranghild som snart ska fylla 5. I den här boken lär man känna den gåtfulla och speciella dottern Kristiane, som lever i sin egen värld utan någon glasklar diagnos, lite bättre.  Man får även ta del av moderns oro över den ibland värlsfrånvända dottern, och är oron befogad eller är det hotfulla bara en orolig mors fantasifoster?

I rask takt utförs en rad mord i snöslaskiga december, med skilda typer av offer och tillvägagångsätt där bla. biskopar, unga flyktingar och knarkande konstnärer är inblandade. 
Med hjälp av en väninna som arbetar i USA med hatbrott börjar Johanne se sambanden mellan de till det yttre så olika morden. Man börjar ana ett internationellt livsfarligt nätverk och religiösa fanatiker med sina heliga skrifter som rättfärdigar allt de gör.
Boken handlar mycket om ordet och företeelsen hatbrott, men det visar sig tack och lov att här finns också den sanna kärleken.


Pansarhjärtan / Jo Nesbø
Fattar inte varför jag tyckte så bra om den här boken? Den har alla förutsägbara ingredienser såsom motsättningar inom poliskåren, lite korruption och en alkoholiserad polishjälte, vid namn Harry Hole, sådant som jag brukar tycka är irriterande stereotypt... ja, inte namnet på snuten då, men själva grunden till historien. På något konstigt sätt blev jag nog förtjust i själva Harry, kan nog inte läst något av Nesbø tidigare för det borde jag väl minnas?

En seriemördare är lös, och Hole som är expert på området hämtas hem från Bankoks sprit och opium-dimma dels för att lösa fallet, men även träffa sin far som ligger på dödsbädden. Historien utspelar sig främst i Oslo, men även bitvis i Rwanda  och Kongo. Det förs hela tiden en kamp mellan Oslopolisen som Hole jobbar för och Kripos (den där speciella avdelningen inom norsk polis). Till skillnad från Holts bok är Kripos här de "problematiska" poliserna som egentligen inte själva får så mycket gjort utan mest tänker på karriärer.  Morden är så äckliga att jag måste lägga från mig boken ibland och under de dryga 500 sidorna tvärvänder historien flera gånger, man ska väl helt förvirrat tänka VEM är mördaren? Anade nog svaret ett bra tag innan slutet, plus att ett och annat elände borde bli för mycket för den drabbade och sargade Harry... och lik förbaskat tyckte jag om den?
Måste ju ge den 5 HB-bollar...
 

Här är kriterierna för H(elena) B(ystedt)- bollarna.

Fann den här texten på Facebook, det är likt ett kedjebrev som snurrar runt där för tillfället. Rolig, full med fördomar... och sanningar.
Jag har lämnat kvar de punkter som faktiskt är en klockren beskrivning av mig som norrlänning. Jag tog däremot bort till exempel påståenden som att jag på grund av min härkomst skulle anse att män som har rosa tröjor är gay, att jag tror "sexy lingerie" är en silkespyjamas från Coop Forum eller att minst en av mina grannar bränner sprit hemma. Riktigt så illa är det faktiskt INTE.
Däremot LOVAR jag att alla punkter som blev kvar stämmer riktigt bra på mig och min omgivning.

Så här är det;

• Jag tycker det är trafikstockning när mer än 7 bilar väntar på att få köra om en traktor på E4.
• Jag mäter avstånd i timmar.
• Jag kan se folk ha på sig jaktkläder vid sociala evenemang.
• Jag kan installera säkerhetslarm i mitt hus och som extra tillval till bilen men lämnar båda olåsta. 
• Jag kör 100 km/h i en halvmeter djup snö och snöstorm utan att blinka.
• Renar och älgar är bara en del av sceneriet.
• Jag förstår vad en person menar när denne formar läpparna till ett O och suger in luft.
• Jag har faktiskt åkt 20 mil t/r till en fest. 
• Skolorna stänger INTE för att det snöar. 
• Jag tycker att folk i storstan klär sig lustigt för att två år senare tycka det är trendigt och snyggt.
• Jag, i din ungdom, visste exakt till vilket uteställe mina vänner skulle en lördagskväll, eftersom det bara fanns ett.
• Jag tar en promenad för att motionera och fem personer stannar för att fråga om jag ska ha skjuts. 
• Min lärare förväxlade mig med mitt syskon eller annan släkting. 
• Många blinkar inte (här är jag rätt oskyldig) för att svänga eftersom alla vet ju vart man ska i alla fall. 
• Jag ringer till fel person men blir hänvisad till rätt nummer.

Bara häromdagen ringde en man och frågade efter "Olle", och jag förstod direkt vem han menade. Jag har blivit erbjuden skjuts vid promenader och eftersom jag liknar en tremänning, syssling eller vad det heter, med samma efternamn så trodde alla lärare jag var hennes lillasyster... låt oss säga att denna släkting inte hade lämnat ett positivt intryck på Bureskolans lärarkår. Vi har haft inbrott i bilen som stod olåst i det olåsta garaget och står det mer än 15 bilar i rödljusen inne i schtaaan så svär jag över trafikstockningar och storstadshybris. (Det är nämligen min övertygelse att trafikansvarige i Skellefteå i enkom programmerat rödljusen så att trafiken INTE ska flyta, så vi ska få en sådan där hääärlig storstadskänsla)

Foto
I min glasdroppe fångas hösten upp och ner.

Aaaaaah, vad är det som har hänt med mig??? Börjar bli riktigt orolig faktiskt.
I lördags ville maken gå och kolla på golv, och i söndags mätade han och gjorde sina berömda ritningar (de där som inte får fela 2 millimeter) i sitt CAD-program på datorn. Han har ju jobbat som konstruktör en gång i tiden så han kan ju sina grejor, gubben.
Men vad gör frugan? Hon som brukar tjata käkarna ur led för att få igenom idéer och projekt? Hon som sagt sedan tidig vår att ett nytt golv stod på agendan. Hon som plockat hem massor av foldrar med små rutor av nyanser och träslag, information om bredder, längder och tjocklekar. Vad gör hon?
Jo, hon alltså jag tvekar om jag ens ids gå in på XL-bygg för att kolla deras utbud, men hänger med på en runda på Beijer. Till mitt försvar har vi gjort dessa räder, de flesta affärer är redan avklarade. Sedan ligger jag och läser norsk deckare på sofflocket i köket medan gubben kryper på alla fyra med sin nyfunna gula måttstock. Sitter  håglöst bläddrande i produktbladen, har inte ens bestämt om det ska bli mörkt eller ljust än. Blir nog mörkt? Eller inte sååå mörkt? Ljust vore kanske fräscht? Har väl aldrig velat på så här. Brukar resonera som så att "vad som helst blir bättre än det vi har nu", och så ju är fallet den här gången också. Men ändå?

Är jag på väg härifrån? Mentalt alltså? Vi har ju aktivt kollat in lägenheter, och vi har ju haft hit mäklare. Jag var den mer tveksamma, ville jag lämna det här huset? Hur kan man göra något vettigt i så små kök? Inga gamla möbler kommer att passa. Känner man sig inte instängd på våren med en så liten balkong som vetter åt fel håll. Måste vi ta bort kisse?

Pojkarna kunde ju se charmen i att slippa åka buss till skolan, skotta snö hela vintrar, klippa gräs hela somrar och ha närmare till det mesta, men inte lika sugna minska sina rum till hälften, och framförallt inte förlora katten.
Efter en del räknande av boendekostnader och funderande insåg vi att så här billigt och bra kommer vi aldrig bo mer, vi har mycket boende för liten peng. Så vi kom fram till att nog lugna oss ett par år till med flytten.
Först leta sommarstuga, för det måste man nog ha att bo i från tidig vår till sen sommar. För tänk att sitta och dricka morgonkaffet mitt i stan på sin skuggiga pyttelilla balkong med trafik utanför räcket? Nä, det går ju inte föreställa sig.

Står i mitt rätt så stora kök och stirrar ut genom ett av våra (tro det eller ej) nytorkade köksfönster. Där ute spankulerar 5 vilsna renar sedan några veckor tillbaka, händer väl bara på landet? Och en snöslunga kommer att införskaffas inför vintern, det har vi lovat pojkarna.

Till våren har jag en hel tomt som vetter mot lägdor med några tranor, ett par hästar och en röd vacker rävhona som varje vår startar med en ny kull ungar. Där på altanen sitter jag och dricker kaffe på första parkett till naturen. Sedan blir det att måla om balkong och broräcken, fixa jordgubbslandet, plantera om lite buskar…näää, jag är inte på väg härifrån än. Det känner jag ju.
Få se nu, vad ska vi välja för golv? Mörkt....ljust? 

Foto
Tog några bilder att ha om huset skulle ut på försäljning i vinter. Men de duger ju inte, en riktig fotograf med stativ och vidvinkel kan göra huset bättre rättvisa. Och vi bokade  ju i vilket fall av allt vad fotografer och mäklare heter.
Här är det vår humleportal, husets baksida och vår katt Ceasar som fångades på bild. Får använda bilderna i vinter att kika på när det snöar och driver för att övertyga oss om att vi valde rätt, det är ju härligt här på sommaren...

"Barn är en del av familjen och förväntas
leva som resten av familjen lever.
Men varje människa är unik och behöver
fostran inte nödvändigtvis på
samma sätt som alla andra.
Om varje individ kunde få bara en aning tid
avsatt för sina speciella behov skulle
ungdomar få känna sig "speciella".
Och har de den känslan kan de uträtta
så mycket mer här i livet."

                                            Betty Shine

Det känns som OM man skulle lyckas uppfostra sina barn till att känna sig som unika, fantastiska individer som duger precis som de är, så finns det en stor risk att skolan ganska snabbt tar den insikten ifrån dem...
Eller är jag bara en bitter surtant nu? Hoppas det.

Foto
Pioner från i början av sommaren, i sitt enligt mig vackraste stadie, precis innan de slår ut.
 

Skönt, igår (läs söndag, 2 oktober) blev badrumsskåpen till slut rensade från det mest onödiga. Tar emot lite då man upptäcker slattar som finns kvar. Tänk om jag plötsligt skulle behöva extra fet hudkräm, och om man blandar i aceton i flaskan blir inte nagellacket mer lättflytande då? Om jag av någon underlig anledning skulle bli mer rosahyad skulle ju täckstiftet passa perfekt? Jag fick vara riktigt hård där jag stod och argumenterade mot mig själv. Släng Helena! Och när en parfym passerat sitt bäst-före-datum kan man ana en lätt buoquet av kattkiss. Till nyårsfesten vill man kanske dofta lite dovt av mysk, till midsommarfesten ungt och blommigt, till kräftskivan eventuellt mer fräscht kryddigt. Men just kattkiss... kunde inte komma på ett enda festligt tillfälle då en fläkt av pink skulle passa? Men så släng då Helena!

Inte nog med att jag tog itu med konstiga fynd på överbelamrade hyllor, jag fixade lite med höstblommor kring bron samt rensade bort de risiga ärtskidorna och squashen ur mitt miniland. Min tajming var usel. Under de 1½ timme jag jobbade ute var det regn och rusk. Kallt regnvatten sipprade innanför regnjackskragen, krukor, blommor allt var smetigt, jordigt och blött. 
Genomfuktig, geggig men omåttligt nöjd med vad jag åstakommit kom jag in för att upptäcka att ute stack nu solen fram genom molnen. Det regnade verkligen bara under dessa 1½ timme, sedan fick vi en fantastiskt fin eftermiddag som gjord för höstbestyr. Åja, man är ju gudbevars inte gjord av socker...

Ursäkta, men visst är människan en samlare? Det är så jag försöker förklara och försvara de föremål som hotar att ta över vissa utrymmen i vårt hus. Man kan samla på Rolexklockor, aktier, obligationer, konst eller annat konstruktivt som kan fungera lite som en pensionsförsäkring den dagen man inte längre tjänar sina förmögenheter. Men sådan är inte jag.
Väldigt vanligt är att man samlar på sig mer eller mindre värdelösa saker i förråd och garage, eller som man brukar säga om sin bråte "bra-att-ha-grejor, man vet aldrig när man behöver dem" Inte ens där platsar jag, men kanske min man?
Näääh har konstaterat att jag måste ha en förkärlek till ting i badrummet. Ååååh tänker ni, vackra exclusiva tvålar, dyrt badskum,  flotta sminketuin med alla jordens nyanser till mina rynkiga ögonlock. Nope, tyvärr... inte ens det.
Nej, nej, fru Bystedt samlar på tomma och halvfulla burkar, förpackningar, tandkrämstuber och krackelerat smink. Efter en snabb proviantering kan jag här redovisa några (en glimt) av de fynd jag gjorde;

4 mascaror, 2 halvt ihoptorkade, vid användning skulle de antagligen ge en rejäl ögoninfektion, en som stort lovade en fyllig Falshlashes-look, men slutade varje afton med att ge mig en trött panda-look, och så en bra.
Jag har 3 deodoranter, varav en är tom och en jag inte gillar, en som är OK. 
4 hudcremer. 1 för natten, resten dagcremer varav en känns för fet, en som nääästan är tom och den nya jag köpte häromdagen som jag var tvungen tjuvöppna och prova INNAN jag använt slut på min förra. (Lät folielocket under sitta kvar så den inte känns lika "öppnad").
Jag har 4 foundations som tyvärr varenda en ger mig en lätt leversjuk utstrålning då alla går i en nyans alldeles för mycket åt gul/orange.
6 parfymflaskor (ev. finns en 7:e) bara 3 har någon typ av vätska i sig.
7 nagelacksflaskor, alla utom en är segflytande eller bottentorkade, jag som aldrig målar naglarna…jo ibland tånaglarna på sommaren.
Oräknerliga duo-ögonskuggor med de mest svårplacerade nyanser, fluffiga sminkborstar som aldrig använts, mintiga ögonpåseförminskare, rosa täckstift...herregud vilken tur jag aldrig använder detta, skulle ju se ut som en kombination av clownen Manne och Lady GaGa i ansiktet.

Man kan ju undrar vad detta nitiska sparande är värt på ålderns höst? Kanske otroligt mycket om jag jordenruntseglar och kapsejsar vid en ö där befolkningen använder just badrumsskåpsjunk som hårdvaluta, då kommer jag kunna köpa mig precis vad som helst!!!
Men hur stora är oddsen för det? Jag menar, kommer ju inte ge mig ut och segla... blir ju så lätt sjösjuk.
 
Bildgåtan
Inte så nöjd, en rätt suddig bild när man går så här nära.
Går alldeles utmärkt att gissa anonymt, det vill säga utan att skriva sin mailadress eller sitt riktiga namn.
Huromhelst...vad är det?