Satt igår i solen med en kopp kaffe.... eller det hann bli flera, och en cd-skiva... som också hann bli flera. Katarina Ewerlöfs trollbindande röst läste "Änglamakerskan" och jag var förutom bikinin iförd ett par solglasögon och ögonbindel så solens strålar inte nådde mina nyopererade känsliga ögon.
Väl senare på aftonen kunde jag skåda en märklig solbränna. Såg och ser fortfarande ut som en  kombination av danska flaggan och en panda! Ingen vacker syn, ja herregud synd man ska vara så fåfäng. Så nu sitter jag och funderar på en motåtgärd. Borde ju vara den enklaste sak i världen egentligen? En solig dag så fort mina ögon läkt tar jag fram en filt och en sax!

Igår söndag då solen lyste och värmde sitt flitigaste jobbade jag samtidigt som vi gjorde en IKEA-tripp, trevligt men vi var inomhus hela dagen. Att det varit en fin dag i Yttervik förstod jag på att de två familjemedlemmar som var hemma då jag slutligen dök upp på kvällen var tämligen brun/rödbrända.
Nu under veckan ska jag på tvådagarskurs till Sundsvall, till Umeå och kolla upp ögonen, sedan jobba fredag till söndag. Alltså kommer kroppen inte chockas med för mycket sol, om någon alls. Om man ska tro "klart.se" (ja, som jag skrivit tidigare, norrlänningar läser krampaktigt väderprognoser och FÖRSÖKER planera sitt liv efter eventuell sol) så blir det inte riktigt kanonväder i veckan inte ens i Sundsvall. Är det bra eller dåligt? Vill jag ha bra väder BARA på lediga dagar? Måste jag dubbelkolla andra prognoser, jämföra? Känner mig lite lätt stirrig.
 
Fördelen med en liten utlandsresa på våren är att man fyller upp batterierna, får en nyans av brunt på smalbenen och kan ha en aningens mer avslappnad inställning till vädret och dess nycker. Men i år åker vi till Rhodos på sensommaren så nu får jag väl passa på att försöka svedja min nästipp de minuter då jag får en stund över samtidigt som det faktiskt sticker fram en solglimt genom molnen. Kan bli en knepig ekvation.
Skit samma, det är VÅÅÅR… eeeh, kanske den är över redan? Det är SOMMAR och ☼ !!!
...eller?

Då pratar jag inte om trädgårdsarbete eller scrapbooking utan om bildhantering.
Kameran vi har är en Nikon D3100 med objektivet Nikkor 50 mm 1.8, det räcker gott åt mig med tanke på den nivå jag ligger på. Inställningen vid närbilder är oftast "P" på "ratten"och bländaröppningen står på 1.8, så det blir kort skärpedjup. Jag missbrukar denna inställning det erkänner jag. Ett tips jag fick av min bror och gärna delar med mig av var att titta genom sökarfönstret istället för att ha igång displayen, otroligt mycket enklare att hitta skärpa och det går snabbare att ta bilden.
Några riktigt fina bilder min bror tagit, sådana man skulle vilja ha på väggen. Länk här.

Exempel på hur jag gör;
När jag skulle ta kort på glassen fick det gå fort innan den totalsmälte. Höll upp den mot himlen och tog säkert 15 bilder. Bara några blev hyfsat bra, valde ett av dem som var tagen lite framifrån. Lutade bilden och beskar och vips slapp man se delar av handen. Sedan minskades den ner till att passa på bloggen och i och med detta kan även bilder med inte allt för bra skärpa "skärpa till sig" Se förhållandena i storlek mellan grundbilden och resultatet. Solglasögonen fotade jag också mot himlen, men i två varianter, för att kunna sätta ihop dem och slippa se mina fingrar. Det går klona bort saker man inte vill ha kvar, men nu valde jag göra så här. Man hade ju också kunnat kasta upp dem i luften och snabbt försöka fota dem innan de föll till marken, men det är då "way out of my league". Även maskrosen och bladen på vår Aronia har det blåa oändliga som bakgrund, där hade inga fingrar fastnat på bild, däremot beskar jag rejält.
Så sanningen är den att jag inte kan en massa finesser när jag fotar, men jag kan lite om att beskära, klippa och klistra i Photoshop...

...without needle and thread. A poor description in bad English, the only way I want it!
Why you may wonder, I say why not?

First, select a word of wisdom, or figure one out yourself. Enter the text in Photoshop which in this case is about wisdom and mistakes. Chose a font,  I used Segoe Script. Then do a "wall hanging" of a white rectangle on an seperate layer and add shade. Steal a picture with embroidered flowers, just Google the word "embroider". Do some adjustments with brightness and contrast. Cut out the flowers of your choise and paste them into an new layer . Add together all the layers and use liquify tool to get a softer form. Now it's time for a new theft, use the keyword "nails" and in this case I found a red pin. Copy it into two and use them to hang the "wall hanging" on the pretend "wall".
That's it!

My works so far; här och här.
Note; If you have committed an image theft, it's polite to describe where you found it using the link to the picture.
In this case The embrodery and Pin

Länk till stulet broderimaterial här

Hade en intressant diskussion häromdagen med en tjej som är jätteduktig på att fota. Hon ansåg, åtminstone för egen del, att det är fusk att ta in foton i bildbehandlingsprogram för att fixa och dona. Ja, det är okey att dra liiite i ljus och skärpa, men man bör lyckas ta den perfekta bilden genom rätt inställningar i kameran.
Frågor jag ställde henne och mig själv var huruvida det är att manipulera om man ändrar slutartid för kort skärpedjup och andra inställningar för att få effekter redan innan man tagit bilden? Man kan ju även anse att det är fel att stöka bort en massa grejer som distraherar innan man sätter igång och fota. Ska man beskära i efterhand eller försöka få till närbilden perfekt redan då man tar bilden? Är det OK att spraya vatten på blommor för att få dagg/vattendropp-effekt? Och huruvida bör man placera ut små djur man funnit på ett nytt ställe för att få trevligare bakgrund?

Själv är jag en usel fotograf, för jag brukar nästan alltid behöva trixa lite i Photoshop. Kom fram till att jag personligen tycker att om man inte går ut med att det är ett genuint foto så är det nog OK. Men att som naturfotograf påstå sig tagit en fantastisk bild av ett skyggt lodjur och vinna priser för att sedan bli avslöjad med att ha klonat in djuret från någon annans bild, det tycker jag är fusk. Att ljuga är väl oftast fel, utom de små vita lögnerna undantaget, men de använder man väl sällan i de här sammanhangen?
Jag blir alltid imponerad av en skicklig fotograf, men att förmedla en känsla tack vare arbete i Photoshop eller något annat program, kanske lyckas med ett konstverk mer än ett fångat ögonblick av sanning, det är också en kunskap jag kan beundra.

Fotot på larven här nedanför är ju inte naturlig då den faktiskt inte själv sökt sig till min pysslingkrage. Paddan räddades från ond bråd död under gräsklipparen och placerades på glasbordet på altanen och den store "Gräsulven" fick posera på en massa ställen innan den fick knata iväg fri. Två av tre har jag fixat med i Photoshop, en blev exakt så som den är här nedan, förutom beskärningen, gissa vilken?

Däremot har jag faktiskt ingen aning om hur mycket som är retuscherat på bilden av mig och Brad på Golden Globe-galan härom året, det var ju någon kändisfotograf som tog den. Men som jag minns det VAR vi så här snygga...

Obs! Inga kändisar, amfibier eller larver som ännu inte genomgått sin metaformos tog skada under fotograferingarna.

Åh, vad jag saknar gamla hederliga tanter! Tanter i storblommiga klänningar, rejäla Systerskor, tjocka bruna strumpbyxor och med handväskan fylld med spetsnäsdukar och Kungen av Danmarks halstabletter. De hette Hildur, Lina, Ester och Gerda, det flickebarn döps till idag. Det kryllade av dem på 70 och 80-talet, men nu ska man ha tur om man får syn på någon för de är verkligen i ordets rätta bemärkelse ett utdöende släkte.

När jag var liten så hade tanterna oftast någon typ av basker, en luden kashmiraktig eller kanske en sådan där stor bullig nätaktig sommarvariant, en del hade hatt och de kunde också vara ludna eller av nät, vita, knallgröna eller varför inte puderosa. Minns att de ofta inte tog av sig dem, de hade dem på när de var fina på bönhuset sjungandes en liten psalm eller också satt de och virkade, drack kaffe på fat och skvallrade på syjuntan iförd sin huvudbonad. Gissar att de helt enkelt inte orkat rulla upp sina grå strån på spolar, kanske var den blå-lila hårläggningsvätskan slut, enklast dra något över huvudet, man kan helt enkelt säga att de räddade en "Dålig hårdag".
I öronen satt överdimisionerade guldringar som tänjde ut hålet och fick örat att verka extra långt och rynkigt och kring halsen hängde en grov Bismarcklänk och glänste.

Idag tar många tonåringar inte av mössan på hela dagen. De har den på skolans lektioner, på matan ätandes kebabtallrik och till och med på festen drickandes alkoläsk och sms:ande på sina iPhones är de iförda sina huvudbonader. Kanske de inte hann plattånga sina långa testar, eventuellt var hårvaxet eller moussen slut, enklast dra något över huvudet, man kan helt enkelt säga they saved a "Bad hairday".
Och i ögonbryn, öron, tungor och kring halsen glittrar ringar och kedjor av diverse metallarter... Ser ni inte likheten? Eller lider jag en sådan akut tantbrist att jag ser små söta tanter i dagens coola ungdomar? Och hur häftigt skulle de tycka DET var? 
-*Gulp* Oh no, häftigt??? Eeeeh...NOT!!!

Fick ett tips av en arbetskompis häromdagen att titta in på Isa Form, en hemsida med riktigt roliga och fina bilder om man gillar enkla grafiska och lite naivistiska motiv i 70-talsanda. Här är en tjej, Isabelle Norman Sällström från Piteå som har den rätta tågan. Kul med lite mer lokala förmågor. Jo Piteå räknas som lokalt trots att det är tio mil dit, det blir så när det är glest mellan städerna. Jag gläds åt henne och önskar henne massor av framgång.

Blir däremot så otroligt sur och besviken över min egen brist på fantasi och uppfinningsrikedom. Receptet till framgång i mitt fall hade nog varit;
5 liter uthållighet
3,5 liter drivkraft 
2 liter arbetsmoral
Två deciliter mer talang
Fyra matskedar ytterligare av kreativitet
Två kaffekoppar initiativförmåga
Ett uns mod (bör ej överdoseras, då det kan leda till övermod)
En säck självförtroende
Ett skålpund eller två av jävlar anamma
och slutligen;
12 kilo fantasi och uppfinningsrikedom

Om jag haft alla de där rätta ingredienserna, inhandlade efter en ganska annorlunda shoppinglista på en väldigt speciell affär, kanske jag drivit egen internetbutik? Då hade jag sålt bilder jag själv designat, och även jobbat som formgivare och illustratör. Hur kul lät inte det?

Trots bristen på det rätta virket att starta en ny karriär så blev jag ändå inspirerad att försöka mig på något som liknade Isa:s konstverk. Tyckte att det borde jag ju fixa? Efter cirka 30 minuter i Photoshop är bilden klar, ytterligare 5 minuter så har den en passpartou och den är signerad. Mmm, riktigt nöjd...
När jag sedan besöker hennes sida igen ser jag att jag i princip gjort en kopia, en ripoff av hennes "Strandblomma", gå gärna och kolla  bilden ska du se.
Ha, ha, där ser man, det är tydligen fotografiskt minne som är min grej!
Eller förresten…verkligen inte...just minne är ju inte något man kopplar ihop mig med, än mindre fotografiskt? Hursomhelst man blir ju inte berömd och framgångsrik på att göra plagiat. Nej, det gäller nog att hitta sin egen nisch, sin egen stil. Frågan är bara vilken?

Plagiatet;

Jaha, återigen en vår iklädd denna missprydande fat-suit. Vafalls?! Är detta inte en dräkt sydd av hudfärgad latex fylld till brädden med skumgummi? Något som jag bara genom ett "zzzzziiip" med dragkedjan kan kränga av mig?

Har så svårt att tugga i mig (ordvits med tanke på ämnet) att det här är jag och har varit i cirka 15 år, alltsedan jag drog på mig en rejäl och onödig övervikt på cirka 35 kilo, under min andra graviditet. Mina fettceller sprängfylldes och gjorde sedan slag i saken, de multiplicerades och de nya fylldes upp de med. Bara att inse att man måste beskriva mig enligt synonymboken som rund, omfångsrik, kraftig, bastant, knubbig, rundlagd, rundnätt, fyllig, frodig, trind och mullig.

Mark Levengoods säkerligen seniga och magra gamla mormor lär ha sagt på sjungande finlandssvenska, angående bantningens vedermödor;
-”Heeere guuud, de’ är bara äta mindre och shiiita mer”.

Ja, kanske det är så enkelt? I så fall borde jag göra mig en drink a’la Cryptosporidium. Lite parasitvatten från Skellefteås vattentäkt är nog grejen, för ”shiiita” ordentligt verkar man ju få göra efter en slurk.

Att det är totalt tabu att anmärka på någon annans övervikt vet de flesta. Och alla vet väl att om man frågar –”När är det dags”? till någon som inte är gravid så är det nästintill belagt med dödsstraff? Man kan kanske slippa stupstocken men man bör be den skendräktiga om ursäkt resten av livet. De som verkar omedvetna om dessa oskrivna lagar är överviktiga män. De kan leverera små roliga skämt som bara är att tugga i sig (samma ordvits igen);

-”Placerade de stolarna längre ifrån varandra just här för att de visste du och jag skulle sitta här, Helena, he,he?”

Eller jämförandet av kostvanor;

-”Jamen det vet ju du Helena, hur svårt det är att gå ner i vikt? Jag menar trots att man inget äter nåt på hela dagen och sen äter man ett mål på kvällen så...”
Hallå, lille vän, du jobbar som lastbilschaffis, målet du äter är ett Megaskrovmål, och du väger cirka 120-130 kilo, har vi verkligen så mycket gemensamt ?! Hoppas inte det, tänker jag, men ler godmodigt...

Och nu är det som sagt vår, fat-suiten går inte kliva ur bara så där, och för mig fylls självföraktets nivåer så till den grad att det rinner över, självförtroendet sjunker, självförnekelsen slår till men självdisciplinen lyser med sin frånvaro.

Det kan då vara nyttigt att ta en sväng på handikappbadet. Inser då att vem är jag att gå omkring och klaga? Jag har friska armar och ben en stark rygg utan skolios, jag har en kropp som fungerar väl och som oftast är smärtfri.
Det är härligt att se glädjen i att kunna dyka ner i det klorerade varma vattnet, helt omedveten om alla fysiska skavanker. Att utföra de flesta övningar av vattengympan tämligen fel, men alltid med ett gott skratt mellan kallsuparna. Önskar jag kan komma till den punkt att jag kan dela den livsglädje som kommer av att man lever just här och just nu och att man skiter i celluliter, knotiga knän och valkar.

Man kanske ska glädjas så lagom åt de överflödiga kilona de kan omöjligt vara av godo, men däremot bör man känna tacksamhet över sin friska kropp, den är faktiskt inte alla förunnad.

Nobody is perfect!