400 g färska eller 300 g frysta jordgubbar      
Ca 1 dl strösocker
1 ägg
1 msk vaniljsocker
125 g mascarpone
21⁄2 dl lätt kesella
Ev 2 msk marsalavin (visade sig vara gott sippa på ur ett glas också)
75 g mandelbiskvier (tog italienska cantucciniskorpor istället)
1 nypa salt

Steg 1 Skölj och ansa de färska jordgubbarna, eller tina de frysta jordgubbarna sockra lätt och ställ åt sidan.

Steg 2 Separera äggulan från vitan. Vispa äggulan, 3⁄4 dl socker och vaniljsocker med elvispen till en ljus kräm. Rör ner mascarpone, kesella och ev marsalavin. Rör om tills krämen är smidig. Vispa ägg­vitan hårt och vänd ner den i mascar­ponekrämen.

Steg 3 Purea ca 3/4 av jordgubbarna grovt så att det fortfarande finns små fruktbitar kvar. Lägg mandelbiskvierna (italienska skorporna) i en plastpåse och smula dem med brödkaveln. Lägg hälften av de smulade mandelbiskvierna i botten av skålarna. Varva sedan mascarponekrämen, smulor, jordgubbs­purén och slutligen krämen.

Steg 4 Avsluta genom att lägga de sparade större bitarna jordgubbar överst, eller en hel biskvi/skorpa. Servera desserten samma dag som den förbereds.

En kvist citronmeliss kan vara dekorativt tänkte jag, men det visade sig att jag hade av misstag köpt koriander så jag skippade det gröna, ha, ha ha...

Besökte Rydlinge handelsträdgård/plantskola för att införskaffa en och annan planta. De växter som inte dör på grund av brist på matjord, näring eller vatten på den här tomten (kallad Ytterviks tundra) äts upp av småhungriga rådjur. När jag spankulerade omkring ibland blommor och dekorationer för att få inspiration så upptäckte jag glas/spegel-prismor som hängde i träden och reflekterade solljus. Då slog det mig att kanske, jag säger KANSKE de kan vara vackra OCH samtidigt skrämma rådjur på flykten genom att skramla och blänka. Köpte några, hoppas kan jag ju alltid...

I lördags var det sol och skönt och följaktligen kände sig en del småkryp lite extra upplivade. Till exempel i vår Lönn där det surrade intensivt, hundratals humlor och några getingar hittade tydligen något sött och aptitligt i den.
Våra liljor var besökta av en klarröd skalbagge. Är lite tveksam till den här sorten då jag sett den lägga ägg i gräslöken och dess larver hör till en äcklig slemmig sort som käkar i sig sitt eget barndomshem. Plötsligt såg jag att det faktiskt inte bara var den, utan två till som dessutom funnit varandra och inte bara planerade utan till och med satt igång med att skaffa en hoper vettvillingar som troligtvis knaprar i sig liljorna om några veckor. Jag hade bara inte hjärta att avbryta dem, däremot visade jag dem inte den respekten att jag lämnade dem ifred, utan såg till att de hamnade på bild. Rätt åt dem!

Då pratar jag inte om trädgårdsarbete eller scrapbooking utan om bildhantering.
Kameran vi har är en Nikon D3100 med objektivet Nikkor 50 mm 1.8, det räcker gott åt mig med tanke på den nivå jag ligger på. Inställningen vid närbilder är oftast "P" på "ratten"och bländaröppningen står på 1.8, så det blir kort skärpedjup. Jag missbrukar denna inställning det erkänner jag. Ett tips jag fick av min bror och gärna delar med mig av var att titta genom sökarfönstret istället för att ha igång displayen, otroligt mycket enklare att hitta skärpa och det går snabbare att ta bilden.
Några riktigt fina bilder min bror tagit, sådana man skulle vilja ha på väggen. Länk här.

Exempel på hur jag gör;
När jag skulle ta kort på glassen fick det gå fort innan den totalsmälte. Höll upp den mot himlen och tog säkert 15 bilder. Bara några blev hyfsat bra, valde ett av dem som var tagen lite framifrån. Lutade bilden och beskar och vips slapp man se delar av handen. Sedan minskades den ner till att passa på bloggen och i och med detta kan även bilder med inte allt för bra skärpa "skärpa till sig" Se förhållandena i storlek mellan grundbilden och resultatet. Solglasögonen fotade jag också mot himlen, men i två varianter, för att kunna sätta ihop dem och slippa se mina fingrar. Det går klona bort saker man inte vill ha kvar, men nu valde jag göra så här. Man hade ju också kunnat kasta upp dem i luften och snabbt försöka fota dem innan de föll till marken, men det är då "way out of my league". Även maskrosen och bladen på vår Aronia har det blåa oändliga som bakgrund, där hade inga fingrar fastnat på bild, däremot beskar jag rejält.
Så sanningen är den att jag inte kan en massa finesser när jag fotar, men jag kan lite om att beskära, klippa och klistra i Photoshop...

...blir nog kort men intensiv i år då den liksom hållit igen tyglarna hårt genom snöfall, hagel och kylslagna nätter. Det känns som det vibrerar av liv och kraft under jorden, och bara värmen äntligen kommer briserar allt i en kaskad av blad och grönska. 
En del säger att det är bra att vi inte har för varmt och soligt i maj, då har vi kvar de fina dagarna till sommaren. Precis som det har tilldelats oss ett visst antal soldagar som sedan någon fördelar under året, låter nästan lite skrockfullt i mina öron? Om man tänker efter vilken "icke-avslappnad" inställning vi har till vädret här uppe i norr. Hur vi diskuterar och spekulerar om det vi läst på "yr.no" och "klart.se". Vi söker solväggar, kastar oss ut i en stol på altanen och huttrande sippar vi i oss kaffet och njuuuter så gott vi kan. Inte så konstigt kanske då vi verkligen behöver den värmande och livgivande solstrålen mot huden för att fylla på de utömda depåerna av D-vitamin och kanske även för att tina upp oss för lite kärlek? 

Foto 22/5 2012;
Vårtecken för mig är bland annat knoppar som äntligen brister för att citera Boye, soliga blommor som plikttroget dyker upp trots en bister vår, glass i stora lass och solbrillor som oftast sitter uppe i håret som ett diadem istället för på näsan.

En promenad med älsklingsgubben i aftonsolen. Synd att det blåste så förbaskat, hade varit mer njutbart om det fått låta bli. Väl nere vid Ytterviksfjärden/ Örviken tog jag lite kort. De här rostiga sakerna KAN var rester efter en liten hamn? färjeläget? flottning? eller nåt annat? ... strunt samma jag tyckte helt enkelt om färgkontrasten roströd-blå.
Särskilt bevandrad i bygdehistoria är jag ju inte, återigen en egenskap som inte gick i rakt nedstigande led...

En citronfjäril. Den är gul. En gul fjäril lär föra lycka med sig för det fortsatta året.*

Tyvärr fick våren 2012 ett litet lätt bakslag i form av snö och kyla en bit in i Maj. Alla stackars fjärilar har för tillfället dragit på sig fleecefilten, stoppat sina fossingar i ett ångande fotbad medan de sitter och sörplar i sig varmt the med massor med honung och funderar över var den förbaskade våren tog vägen.
Så den första turbringande gula fjärilen blir på bild. Att den sedan är tagen ifjol en bit in i Juli behöver vi ju inte berätta för fru Fortuna. Dessutom vägrade den visa sina varmt gula vackra vingar utan envisades med att snipigt knipa ihop och spatsera med dem hårt hopfällda. Minns hur besviken jag var, att det inte blev som jag tänkt mig. Men i efterhand nu när jag ser bilden så kan jag känna att det inte blev så tokigt iallafall. Den var ju riktigt fint grön på "baksidan", den sida den inte hade något emot att visa.

Ibland kan jag tycka att det är så även i självaste livet, man har en klar ide på hur något ska vara eller bli. Sedan gör olika omständigheter att det inte blir så, men när man skärskådar resultatet blev det riktigt fiffigt, men på ett helt annat sätt.

Citronfjäril Gonepteryx rhamni

* Sturefors gods länk
Citronfjäril länk

Hade en intressant diskussion häromdagen med en tjej som är jätteduktig på att fota. Hon ansåg, åtminstone för egen del, att det är fusk att ta in foton i bildbehandlingsprogram för att fixa och dona. Ja, det är okey att dra liiite i ljus och skärpa, men man bör lyckas ta den perfekta bilden genom rätt inställningar i kameran.
Frågor jag ställde henne och mig själv var huruvida det är att manipulera om man ändrar slutartid för kort skärpedjup och andra inställningar för att få effekter redan innan man tagit bilden? Man kan ju även anse att det är fel att stöka bort en massa grejer som distraherar innan man sätter igång och fota. Ska man beskära i efterhand eller försöka få till närbilden perfekt redan då man tar bilden? Är det OK att spraya vatten på blommor för att få dagg/vattendropp-effekt? Och huruvida bör man placera ut små djur man funnit på ett nytt ställe för att få trevligare bakgrund?

Själv är jag en usel fotograf, för jag brukar nästan alltid behöva trixa lite i Photoshop. Kom fram till att jag personligen tycker att om man inte går ut med att det är ett genuint foto så är det nog OK. Men att som naturfotograf påstå sig tagit en fantastisk bild av ett skyggt lodjur och vinna priser för att sedan bli avslöjad med att ha klonat in djuret från någon annans bild, det tycker jag är fusk. Att ljuga är väl oftast fel, utom de små vita lögnerna undantaget, men de använder man väl sällan i de här sammanhangen?
Jag blir alltid imponerad av en skicklig fotograf, men att förmedla en känsla tack vare arbete i Photoshop eller något annat program, kanske lyckas med ett konstverk mer än ett fångat ögonblick av sanning, det är också en kunskap jag kan beundra.

Fotot på larven här nedanför är ju inte naturlig då den faktiskt inte själv sökt sig till min pysslingkrage. Paddan räddades från ond bråd död under gräsklipparen och placerades på glasbordet på altanen och den store "Gräsulven" fick posera på en massa ställen innan den fick knata iväg fri. Två av tre har jag fixat med i Photoshop, en blev exakt så som den är här nedan, förutom beskärningen, gissa vilken?

Däremot har jag faktiskt ingen aning om hur mycket som är retuscherat på bilden av mig och Brad på Golden Globe-galan härom året, det var ju någon kändisfotograf som tog den. Men som jag minns det VAR vi så här snygga...

Obs! Inga kändisar, amfibier eller larver som ännu inte genomgått sin metaformos tog skada under fotograferingarna.

Skönt, igår (läs söndag, 2 oktober) blev badrumsskåpen till slut rensade från det mest onödiga. Tar emot lite då man upptäcker slattar som finns kvar. Tänk om jag plötsligt skulle behöva extra fet hudkräm, och om man blandar i aceton i flaskan blir inte nagellacket mer lättflytande då? Om jag av någon underlig anledning skulle bli mer rosahyad skulle ju täckstiftet passa perfekt? Jag fick vara riktigt hård där jag stod och argumenterade mot mig själv. Släng Helena! Och när en parfym passerat sitt bäst-före-datum kan man ana en lätt buoquet av kattkiss. Till nyårsfesten vill man kanske dofta lite dovt av mysk, till midsommarfesten ungt och blommigt, till kräftskivan eventuellt mer fräscht kryddigt. Men just kattkiss... kunde inte komma på ett enda festligt tillfälle då en fläkt av pink skulle passa? Men så släng då Helena!

Inte nog med att jag tog itu med konstiga fynd på överbelamrade hyllor, jag fixade lite med höstblommor kring bron samt rensade bort de risiga ärtskidorna och squashen ur mitt miniland. Min tajming var usel. Under de 1½ timme jag jobbade ute var det regn och rusk. Kallt regnvatten sipprade innanför regnjackskragen, krukor, blommor allt var smetigt, jordigt och blött. 
Genomfuktig, geggig men omåttligt nöjd med vad jag åstakommit kom jag in för att upptäcka att ute stack nu solen fram genom molnen. Det regnade verkligen bara under dessa 1½ timme, sedan fick vi en fantastiskt fin eftermiddag som gjord för höstbestyr. Åja, man är ju gudbevars inte gjord av socker...