Åh, vad jag saknar gamla hederliga tanter! Tanter i storblommiga klänningar, rejäla Systerskor, tjocka bruna strumpbyxor och med handväskan fylld med spetsnäsdukar och Kungen av Danmarks halstabletter. De hette Hildur, Lina, Ester och Gerda, det flickebarn döps till idag. Det kryllade av dem på 70 och 80-talet, men nu ska man ha tur om man får syn på någon för de är verkligen i ordets rätta bemärkelse ett utdöende släkte.

När jag var liten så hade tanterna oftast någon typ av basker, en luden kashmiraktig eller kanske en sådan där stor bullig nätaktig sommarvariant, en del hade hatt och de kunde också vara ludna eller av nät, vita, knallgröna eller varför inte puderosa. Minns att de ofta inte tog av sig dem, de hade dem på när de var fina på bönhuset sjungandes en liten psalm eller också satt de och virkade, drack kaffe på fat och skvallrade på syjuntan iförd sin huvudbonad. Gissar att de helt enkelt inte orkat rulla upp sina grå strån på spolar, kanske var den blå-lila hårläggningsvätskan slut, enklast dra något över huvudet, man kan helt enkelt säga att de räddade en "Dålig hårdag".
I öronen satt överdimisionerade guldringar som tänjde ut hålet och fick örat att verka extra långt och rynkigt och kring halsen hängde en grov Bismarcklänk och glänste.

Idag tar många tonåringar inte av mössan på hela dagen. De har den på skolans lektioner, på matan ätandes kebabtallrik och till och med på festen drickandes alkoläsk och sms:ande på sina iPhones är de iförda sina huvudbonader. Kanske de inte hann plattånga sina långa testar, eventuellt var hårvaxet eller moussen slut, enklast dra något över huvudet, man kan helt enkelt säga they saved a "Bad hairday".
Och i ögonbryn, öron, tungor och kring halsen glittrar ringar och kedjor av diverse metallarter... Ser ni inte likheten? Eller lider jag en sådan akut tantbrist att jag ser små söta tanter i dagens coola ungdomar? Och hur häftigt skulle de tycka DET var? 
-*Gulp* Oh no, häftigt??? Eeeeh...NOT!!!

Skrev ju härom månaden att jag tvångsmässigt kollat bilar på blocket, men att jag faktiskt inte var ute efter att köpa någon. Det var egentligen sonens plötsliga intresse för bil som drog igång det, så jag har stirrat på uppimpade Toyota Celicor, stylade BMW:s, en rostig Porsche från istiden och andra mer eller mindre utschasade bileländen med mängder av spoilers runt om i hela Sverige. Själv vill jag ju gärna det blir något krocksäkert som inte drar en massa bensin, men jag är ju aningens äldre än den där rostiga Porschen i Göteborg så vad förstår jag mig väl på??? Nada!!!

Men det här nya intresset medförde att han som ansvarar för bilstallet i den här gården började kolla och fundera. Plötsligt sökte han efter en lite nyare bil åt oss själva, och fann faktiskt slutligen en av intresse som gått lagom långt och såg fin ut. 
Så på lördag verkar det som vi åker till Umeå, och eventuellt kör vi var sin bil hem.
Det blir naturligtvis inte en jätteny bil, det närmaste jag någonsin kommer den känslan det är om jag köper en Wunderbaum med nybilsdoft för att sedan sitta och inhalera, men något roligare än Passat-skrutten blir den ju i alla fall.

Blir intressant se vilken som i så fall blir "min bil" nu? Jag brukar inte köra Saaben eftersom den har på tok för mycket hästkrafter, och min högerfot är så tung, så tung. Efter incidenten med fartkameran häromdagen fick den bilansvarige ju vatten på sin kvarn, trots att jag bedyrade att jag kört mer än lagligt. Svårt för övrigt att köra för fort med Passanten då fabriken i Tyskland installerat en symaskinsmotor i den.
Kanske kommer ett brev med en bild där jag sitter vid ratten och är bedårande vacker? Misstänker ju nämligen att de kommer bötfälla mig för kriminell skönhet, ett brott jag helt enkelt inte kan rå för så det känns ju orättvist, men vi får väl se.

Tillbaka till gubbens dilemma, bör frugan trots blyfoten köra "Saaben den äldre" som går som ett spjut eller "Saaben den yngre" som är onödigt fräsch för hennes oförsiktiga framfart (finns faktiskt belägg för det uttalandet här), det är frågan?
Ha, ha, det måste väl vara som att välja mellan pest eller kolera?

...är den "bokstavliga" förkortningen för Body Mass Index.
(Apropå att jag var på hälsokoll via jobbet häromveckan.)
Alla prover visade att jag var frisk som en nötskrika. Allt var toppen tills jag mätte och vägde mig, och trots att den vänlige manlige sköterskan på eget bevåg snällt räknade bort hela 3 kilo för mina kläder så sa ändå siffrorna;
-Helena du är för kort för din vikt!
Eller som sköterskan och flera med honom vill tolka dem, för tung för min längd...
Detta är siffror som inte ljuger, jag ligger risigt till. Eller siffrorna KAN vara lögnaktiga om man tränar VÄLDIGT mycket, då de påstår man lider av fetma trots man inte har ett uns fett på kroppen. Ofantligt snälla och gulliga kollegor försökte trösta mig med att så var det nog i mitt fall, en annan förklaring kunde vara VÄLDIGT grov benstomme?
Nej, jag har inte överdrivet mycket muskler om ens några, det är nog tyvärr fett rakt in till det normala icke särskilt grova skelettet.
Jobbigt!
Snälla, låt oss istället intala oss att förkortningen betyder;
Best Mum Index!
Då ligger jag plötsligt vääääligt bra till! Yay!!!

 Bildlänk1 / Bildlänk2

Blev så tokless på mina retuscherade bilder, herregud så trist!
Nu ska sanningen fram!
Så här kan det se ut hos oss en eftermiddag då jag kommer hem från jobbet.
Och nej, jag anklagar ingen speciell, jag är nog själv inblandad i det mesta av stöket.
Skorna man ser i hallen är delvis mina, men MIN vant & mösslåda är stängd, jag lovar. Att sängen är obäddad torde vara mitt lika gärna som någon annans ansvar... speciellt då jag klev upp sist. Tidningshögen på sängbordet är jag däremot oskyldig till, det är inte JAG som läser biltidningar i 4 mikrosekunder för att sedan somna ifrån dem (på min sida ligger 3-4 läsglasögon och jättehögar böcker och inredningstidningar).
TV, boxer och surroundsystem-kontrollerna har en stor skål på rumsbordet där de SKA ligga, men det kan lika gärna vara jag som placerat dem utanför igår kväll och oftast är kuddarna man ser i soffan INTE snyggt "tillpuffade". Handdukarna är slarvigt tillbakahängda på morgonen och i tvättstugan hänger allt det som tvättades dagen innan, och alla tumlade sockar och underkläder ligger i en stor korg.
Så här illa ser det alltså EGENTLIGEN ut, men hoppas det är rätt normalt?
Eller?

Nu väl hemma från våran "IKEA-i-Haparanda-sedan-god-middag-övernattning-Stadshotellet-å-lördagsshopping-i- Luleå-resa" pust* ...så SER jag ju att huset är i stor nöd av att dammsugas, vissa köksfönster borde renspolas, platta kartonger öppnas, grejor monteras och resväskor tömmas. Men vad gör jag? Jag uppdaterar bloggen, sådan är tydligen mina prioriteringar käre läsare, inte illa va?! Eller rätt så illa... 

Rubriken här ovan är faktisk tvetydig och vitsig. Det är dels en tripp såsom i den resa, för just oss, på dryga 25 milen enkel väg. Men också för många, kanske mest kvinnor, påstås det vara lite som en LSD-tripp, vi blir både höga och smågalna av att shoppa där. Om den stereotypa schablonen ska stämma fullt ut BÖR helst mannen till den överexhalterade damen tycka det är fruktansvärt tråkigt och alldeles för dyrt. Men när man jämför priser tycker oftast alla parter att handla där är en kanonide'.

Vad var det nu som skulle inhandlas förutom värmeljus och servetter? Jo, jag hade fått en snilleblixt, inspirerad av en kollegas upprustning av tvättstuga, därför blev en IKEA-tripp snabbt inplanerad. Jag hade kommit på att jag skulle köpa ny kökskran och i sin tur låta den gamla men inte allt för eländiga hamna i tvättstugan.
Där skulle sedan en ny ho och nya bänkskivor och den begagnade kranen vips skapa en roligare och fräschare tvättstuga.

Men den fina kökskranen fanns inte hemma, inte att beställa och Kamprad hade ingen aning om när den eventuellt skulle dyka upp. Lätt besviken tog jag en annan kran att byta upp mig till i köket, annars skulle ju hela min ide fallera. De två 186 cm långa bänkskivorna visade sig inte alls rymmas i bilen trots mätningar av bilinredningen gjordes kvällen före. När sedan datastolen som den äldre sonen velat ha var slut så gick liksom luften lite ur tanten.
- Va, är du inte glad? undrade den yngre sonen som ju traskat runt denna gudsförgätna jättebyggnad för att göra sin gamla mor just GLAD, lite otacksam verkade jag nog.
Som tur var fann jag två snygga tröjor på finska sidan till gossarna och då blev vi alla tre glada, ibland behövs det inte mycket. Den fjärde om någon undrar, älsklingsgubben alltså, är oftast glad utan att verka behöva inhandla något...

Nu har jag allt utom bänkskivor till min tilltänkta minirenovering, och jag undrar om inte prislappen på 4 meter skiva från Beijer eller något annat lokalt byggföretag ger maken en smärre hjärtattack. Hur ska jag göra? Det måste ju hända nu! Nu, nu, nu...