Detta samtal utspelade sig dagen efter vi mött paret som vi köpte bilen av. De berättade då vi var där att de hade en 2-åring och en bebis på 2,5 månad. Vi träffade bara det äldre barnet, en liten kille som åt lunch, men inte bebisen för den låg och sov;

Maken: -"Jamen var det verkligen så att de hade en bebis på bara 2,5 månad?"
Jag: -"Ja, de var väl det de sa, hurså?"
M: -"Kan det stämma? Tycker du hon såg särskilt härjad ut?"
J: -"Vadå? Vad menar du?"
M: -"Man brukar ju se rätt härjad ut när man fött barn, eller hur?"
J: -"Brukar man? Har du nåt exempel?
M: -"Ja, du såg väl...rätt så..."
J: -"Jasså, såg jag HÄRJAD ut?! Aha... Hur länge då om jag får fråga?"
M: -"Tjaaa...kanske....de första  månaderna... eeeh... eller... nää, jag vet inte..."
J: -" Nämen utveckla! På vilket sätt härjad, har det ens gått över NU tycker du?!"

Ser i makens blick att han nu insett är han är på väg att störta, likt en Kamikaze-pilot utan nog med bränsle för att kunna vända... och ett ord till så mister han även vingarna.
Anar att han tänker: -"Mayday... mayday... why do I never learn?"