Jaha, nu är hösten obevekligen här. Nattfrost, några blad som singlar ner, klar luft, smutsiga fönster, vackra färgsprakande lövverk, små och stora fåglar i v-formationer, frusna uteblommor, mörka kvällar... ja tecknen är oändliga.

 

I helgen började vi på några av en husägares förberedelser inför vintern. Klippte ner häcken, sågade och sekatörade en del, bland annat fick äppelträden sig en omgång. Jag vet absolut inte hur man gör, men kan konstatera att de ser mindre risiga ur, huruvida de någonsin kommer bära frukt mer är en annan femma. 

 

Är ju rätt usel när det kommer till trädgårdsskötselns slutfas, ja mellanfasen roar mig ju så där lagom också när jag tänker efter. Däremot tycker jag det är SÅÅÅÅ roligt och SÅÅÅÅ inspirerande på våren. Inhandlar och planterar sådant som jag tror jag kommer att sköta om, vattna och rensa HEEELA sommaren. Det ilet brukar gå över på någon vecka. Så nu är vi i skördetid, och jag funderar varför jag aldrig lär mig? Efter 20 år med hus och trädgård kan man undra varför jag inte minns att jag faktiskt tycker att ta rätt på grönsaker och kryddor och göra något av dem är bland det tråkigaste som finns?

 

Plikttroget tog jag in den sista av sommarens stora antal gröna schuashar*, den hade hunnit växa till ett monster. De gula blev inte lika gigantiska gudbevars, och mina två ynkliga gurkor hade frusit till slem. Ena sortens ärtskidor har vi knaprat på under sensommaren, den andra skulle förvällas så de åkte i komposten. Physalisen är knallgrön och vi får se om den likt tomater kan mogna inne i värmen, annars blir det kompost av dem också. Som man sår får man skörda sägs det ju... och nästa år ska här sås MINIMALT! Tror jag...ifall jag om 7-8 månader minns att jag bestämde det?

 

 

...även om det inte händer mycket just på den här störigt tråkiga och slöa bloggen.

Det är både roliga, trista och jobbigt ledsamma saker.

 

Vi börjar med det ledsamma. Vår katt är borta. Vår mysiga, feta, sega, supersnälla och lite korkade Ceasar försvann för ganska exakt en vecka sedan. Varje gång man öppnar dörren hoppas man höra hans jamande, varje gång man kliver upp på bron går blicken till kudden där han brukar ligga tills husfolket behagar komma hem och släppa in honom. Vi har letat i diken, vi har kollat med grannar men ingen kisse. Det värsta är att inte veta. Har han mött en hungrig räv, hamnat under en bil, är han skadad och ligger någonstans? Man går och hoppas han ska dyka upp, men har sakta börjat inse att han kanske aldrig kommer tillbaka.

Det jag skrivit om Ceasar tidigare, länk; Här och Här.

 

Nu till det trista. Jag mår inget vidare. Knaprar tabletter och mår molande sjuvtjockt var och varannan dag. Njurröntgen visade grus på vänster njure, men det är i höger det är ont. Kan någon vänt på röntgenplåten eller är jag bara inbillningssjuk? Detta påverkar mig även mentalt och jag måste säga att alla med kronisk smärta ni har min beundran och min respekt. Jag blir då inge vidare kul att ha och göra med då jag har ont, tack och lov har jag klarat mig i livet förskonad och aldrig behövt lära mig att förhålla mig till och leva med smärta. Hoppas slippa det i fortsättningen också faktiskt.

 

Nu till det roliga. Vi har hittat en etta i Skellefteå till gossarna. Främst kommer den äldre att bo där mest under veckorna då han pluggar på Skeria, och den yngre kan sova där under tex. praktikperioder då han ska kliva upp jättetidigt. Vi testpromenerade lite i omgivningen och kom fram till att det är nästan lika nära till skolan från lägenheten som vad det är mellan vårt hus och busshållplatsen de kliver på här hemma. Det är 200 meter till en av stans bästa pizzerior, och åt två skilda håll lika nära till matvaruaffär samt en dygnet-runt-öppet mack. Super-lyx i en byfånes liv. Inflyttning i bästa fall i mitten av oktober, då ska det inredas och fixas för att få det någorlunda beboligt... och hur jobbigt låter inte det?? Exakt, inte jobbigt alls bara SKITKUL!

 

 

I min lilla trafikvärld definerar "kepsgubben" en typ av chaufför som säkert gör massor av rätt men några typiska fel. Det är faktiskt så att signalementet inte ALLTID stämmer, varken till ålder eller kön. Dock vill jag påstå att flertalet ändå skulle klä i just denna för äldre herrar typiska huvudbonad. Och understundom så kör nog jag också en aningens "keps", fast det vägrar jag godkänna fullt ut. Irriterat mig på folk i trafiken har jag på mitt snusförnuftiga sätt gjort förr, länk >>  Här.

 

Nå, vad kännetecknar enligt mig en "kepsgubbe"?

 

Några exempel;

 

En "keps" använder ogärna blinkers. EVENTUELLT blinkas det då svängen är ett faktum eller då han redan bytt fil, men varna för vad man KOMMER att göra och vara tydlig för en säkrare trafikmiljö? Nej, väldigt ogärna. Blinkers borde vara ett tillval som extrautrustning vid bilköp där "kepsar" slipper betala för något de inte använder.

 

Högerregeln är förvirrande för en "keps" och det är ju ingen ny trafikregel, den har funnits sedan vi gick över till högertrafik redan 1967. Kanske tog en del körkortet före detta årtal, men på den tiden måste väl vänsterregeln ha funnits? Applicera tankesättet fast tvärtom... nä, jag hör ju själv hur krångligt det blev. Enklast är det tydligen att resonera så att bil på den lite bredare vägen har företräde, och i vissa fall verkar "jag kör ju här och då är detta huvudled" gälla.

 

Rondellen är en ny uppfinnig som "kepsar" hanterar med stoiskt lugn. Man sneddar så att färden genom rondellen blir så kort som möjligt och ignorerar totalt eventuella vita heldragna linjer som visar körbanor. Att folk girar, bromsar, tutar och viftar med långfingrar struntar "kepsar" fullständigt i. Han har kört prickfritt i 100 år och betalat bilskatten lika länge så det är bara rätt att han kan skapa egna regler när det enligt honom verkar otydligt.

 

Många "kepsar" är i den åldern att de har råd med riktigt fina nya bilar, men de utnyttjar inte fullt ut bilens motor-resurser utan liksom seglar fram i 83-89 km/ t. Gärna pendlandes lite däremellan då de inte heller utnyttjar nyare bilars cruise control. Om du kör om "kepsen" så kommer han upp dig vid nästa hastighetsbegränsning, han saktar nämligen inte ner på 70-sträckor och plötsligt har du honom i backspegeln.

 

Om man möter en "keps" efter en smal grusväg bör man se upp, de kör nämligen lite mot mitten och väjer ogärna för möten. Kom ihåg att de har lika svårt som Göteborgs spårvagnar att vika åt sidan och ge dig utrymme, så se upp om backspegeln är dig kär.

 

En  "keps" stirrar uppmärksamt på det rött lysande trafikljuset, lättar på kopplingen vid gult för att sedan försöka rusa iväg vid grönt likt en dragracingbil (jag menar "kepsen" är ju PÅ VÄG någonstans och det är BRÅTTOM) Inte konstigt att "kepsen" blir rejält irriterad då någon småbarnsförälder försökt sluta fred i bilen eller någon passat på och ratta om radion och inte riktigt skjuter iväg som en kanonkula som man enligt "kepsar" bör göra vid grönt ljus. Snabb som en vessla är han en sådan gång på signalhornet och med ett argt "Tuuuuuut!" är det skapat ordning i leden.

 

Kanske möter du en "keps" på villovägar? Han kan han provat programmera sin GPS i finbilen. Eftersom han har lite svårt för att hantera moderniteter blir det lätt fel kordinater och trots bättre vetande då han kört samma sträcka i 40 år har han följt rösten blint och lyckats dyka upp i Korpilombolo istället för på sin egen uppfart. Du behöver inte oroa dig för att han tar kontakt, en "keps" frågar inte om vägen hem, en "keps" reder sig själv och hittar sitt garage... förr eller senare.

 

Fotnot

Förutom den ökände "kepsgubben"  finns det ju många andra typer av folk efter vägen, de "överaggressiva-hets" chaufförerna, de "odödliga- lämna-gummispår-på-asfalt" bilförarna, de "försiktiga-sitta- nära-rutan" trafikanterna och ännu fler... Vem är du?

 

På min väg till och från jobbet passerar jag en fyrvägs-korsning, en rätt olycksdrabbad sådan. Jag har hört ryktas att det ska byggas en rondell där plus några till efter skelleftehamnsleden, varav en redan är klar. Bra ide´ tycker jag, även om det slutligen kommer bli så många rondeller efter snabbleden ut till Skelleftehamn att man är yr av allt snurrande innan man kommit fram så är det säkrare och bättre.

 

För någon vecka sedan började man ana att det var något på gång, sedvanliga gubbar i gula kläder med reflexer lutade sig mot spadar och någon verkade mäta med ett instrument. Äntligen! Men nu börjar jag undra? De gräver shaktar och fixar så till den milda grad att jag börjar ana att den blir rejält överdimensionerad. Alla lägdor* på alla sidor om vägen är numera jordhögar, så nu förstår jag bonden som jag sett gno fram och tillbaka med traktorn på sin mark, han passade på för det var sista chansen, nu är hans verk ett minne blott.

Gör de verkligen rondellen i rätt skala? Frågan kan vara befogad, det är ju inte första gången det blivit fel i så fall. Vet exempel på busstationer som byggts åt fel håll för ingen förstod att vända på ritningen, broar som hamnat en meter ovanför den anslutande vägen, då någon missat ett kommatecken, så det KAN ju faktiskt vara så att de bygger en rondell i dubbel storlek? Äntligen en rondell där inte lastbilschaufförerna klagar över att det blev för litet och snävt, jag menar just nu ser det ut som ett större charterflyg kommer kunna mellanlanda och köra ett par varv.

 

Jag tillät fantasin skena iväg en aning...

 

 

 

*Lägda= en äng, åker eller annan yta i naturen som har få eller helt saknar träd.

 

Sedan vi gjorde om i badrummet och toaletten så har jag fått lite dille på tvålar. Inte för att använda att tvätta sig med utan för att dekorera med, att dofta gott, i glasburk, på ett fat, på ett ännu större stenfat. Från Turkiet, Grekland och typ Coop och Åhlens, inte så noga bara jag tycker de är fina. Nu inhandlade jag tre nya i en Giftshop på Rhodos. Törs inte ta bort papperet, tänk om de alla är vita och inte ett dugg färgmatchande.

Ja, herregud vad man är tjollrig*... Ha, ha, ha!

 

*Tjollrig = Larvig, barnslig, löjlig, fånig