I morse innan jobbet satt jag och sörplade i mig lite kaffe och läste i en blogg jag blivit rekommenderad att kika in på. Den skrivs av en tjej i Bergsbyn strax utanför Skellefteå som heter Annelie. Jag träffade henne några gånger via jobbet innan allt det som sedan hände hade börjat hända. I Norran häromdagen kunde man läsa om hennes familj och om dottern Saga som dog i cancer för ca 2 år sedan.
Saga blev bara 7 år.

Jag fattar nästan inte ens varför jag utsätter mig för det här? Gång på gång söker jag upp de som drabbas av det värsta som kan hända, Linda, småbarnsmamman med obotlig cancer. Annelie och om kampen som hennes dotter Saga och resten av familjen tog sig igenom fram tills det var slut.
Eller, jo…egentligen vet jag. Jag söker perspektiv på mina egna rätt så futtiga problem. Och det får jag med råge, men jag blir ju samtidigt så otroligt ledsen å deras vägnar på kuppen.

Lagom till det var dags att göra mig klar och fara till jobbet hade jag gråtit så pass att jag ser ut som en svårt allergidrabbad blodhund. Bedrövad kunde jag konstatera att hela  ansiktet hängde och blicken var oklar och rödsprängd.

Då bestämde mig tvärt, nu är denna typ av terapi slut för den här gången. Den behövdes säkert men nu måste jag satsa på något mer positivt, något stämningshöjande istället.
Bandlyst är allt som får mig att gråta, fram med det som får mig att skratta.

Men vad gör mig glad, vad får mig att skratta?

Enklaste vägen är ju att försöka se någon lättare komedi eller något tecknat. Får väl kolla igenom våra filmkanaler, besöka Hemmakväll och hyra något hysterisk kul eller ta en sväng förbi stadens biograf.

Att sätta igång ett projekt här hemma brukar också fungera bra, jag tycker det är både roligt och inspirerande att fundera ut lösningar och hitta färg och material. Men eftersom monteringen av elementet i vårt badrum anses som det första och enda projektet 2011, avklarat nu i början av Januari, så är det ju tämligen kört. Jag hade trott att det hörde till avlutningen av projekt ”Badrum 2010”, men där går meningarna isär. Nu hade det varit perfekt timing att leta golv till hall och kök, men det är jag totalt ensam om att tycka. Att sedan en härlig inglasat uterum med stora skjutdörrar på baksidan skulle kunna bli nästa inspirerande projekt att se fram emot är jag om möjligt än ensammare om att tycka. Jag är van att vara ensam om tyckandet i det här huset, det är inte det, men just nu hittar jag inte orken att entusiasmera igång någon seg anti-renoverings-gubbe. Får väl satsa på väldigt mycket film och mörk choklad helt enkelt, så får vi se om övertalningskrafterna återkommer...

När jag känner efter så tror jag fasen i mig att det håller på att vända nu, Rosenroten kanske hjälper? Om man ska tro det medföljande informationsbladet så utlovades det dels att jag skulle få mer energi och bli mer positiv, men även i sängkammarregionen skulle man kunna märka förändringar. Inte för att jag, liksom vissa personer jag känner, linkar omkring med smärtor på diverse ställen på grund av mystiska Kama Sutra-ställningar utförda i sovrummet, samt även alla andra rum i huset. Nej, jag är ju inte nyförälskad och smågalen, utan jag har ju bara knaprat lite hälsokost, och förväntade mig faktiskt heller aldrig den där typen av effekter.
Bara att komma över vårtrötthetspuckeln räcker åtminstone långt för mig…


Jag har börjat se likheterna mellan mig och en blodhund. Förutom det övernaturligt goda luktsinnet som jag alltid haft så hänger mina kinder, ögonpåsar och hakor allt längre ner för varje år. Jag kommer aldrig bli så där gulligt och plirigt smårynkig som vissa små tanter blir. Nä, jag kommer helt enkelt mer och mer likna en hundsort som gav gravitationslagen ett ansikte.

Jag är ju mitt i min ”tycka-synd-om-mig-själv-period”. Så om du inte orkar läsa en massa tradigt gnäll är det nog dags du slutar läsa nu…
Och är du fortfarande är kvar efter den uppmaningen så får du skylla dig själv. 
 

Jag vill bara förtydliga det jag skrivit i ett tidigare inlägg, där jag också influerad av min missmodighet var rätt så negativ. Vill bara understryka att jag absolut inte anser att jag gör allting på mitt jobb, inte heller är jag bättre än alla andra, tvärtom är jag nog sämre inom flera områden. Jag har säkert skrivit en uppmanande lapp nån gång, och det har nog även hänt att jag halvblundat när det kommit lite snö. Men jag har jobbat i snart 30 år inom vård och omsorg, och anser mig kunna uttala mig generellt, det vore bra om det fanns en "vi"-känsla på alla arbetsplatser och att alla hjälptes åt, så gott de kunde.
Så, nu var det sagt, låt oss kalla det en surkärrings bekännelse.

Va? Läser du fortfarande? Jag varnar det kommer bara att bli värre…

Rent allmänt skulle jag säga att ”det är mycket nu” men det går ju faktiskt inte ligga under en filt och sucka även om det skulle kännas otroligt skönt. Om man bortser från de vanliga bestyren som jobb, städning, tvätt och skjutsningar så ska det bakas kakor till diverse försäljningar och det ska säljas korvar för 170:- styck. Vi ska laga mat till åtminstone en fest, sälja lotter, underkläder samt sätta ihop och sälja en receptsamling. Helst skulle man ha hittat ett hus att måla och fler tomter att klippa och en och annan liten förort att städa. Puh, en sådan här gång är jag tacksam att endast ett av våra barn sportar för tillfället.

Sedan har vi lite allvarligare saker att ta itu med nu i vår. Vi har via mail gjort våra påtryckningar för en tid till operation av den äldre sonens Keratoconus, en ögonsjukdom som innebär att hornhinnan förändras. Varken glasögon eller linser hjälper i det här fallet utan endast en operation kan få det hela att stanna upp där det befinner sig. Drygt 6 månader efter första beskedet fick vi nu kallelsen, så det blir av i mitten av Mars.  

Ett annat bekymmer i vår är att trots att vi har de senaste åren ägnat massor och då menar jag verkligen massor med timmar åt läxläsning och förhör innan prov i det här huset, så räcker det tydligen inte riktigt. Så är det bara att spotta i nävarna, hitta kraft och öka de här sista månaderna, så betygen blir godkända och att det blir det efterlängtade gymnasiet till hösten. Man kan ju undra vad skolan har för del av ansvaret i det här? Det känns som vi får dubbla budskap om hur stora problemen egentligen är, och det gör oss förvirrade. 
 

Nej, tyvärr, det är inte färdigklagat än. Det blir inte roligare än så här...

Jo, jag vet, jag är patetisk. Självklart finns det alltid någon som ställer upp mycket mer, har mycket mer att göra och oroa sig för, det finns det alltid. Och ibland kan det vara bra med lite perspektiv, åtminstone behöver jag en dos när jag gått in i självömkans tunga dimma.

Läste om Linda som är en 35 årig 3-barnsmor med ett bonusbarn, som bloggar om sitt liv och sin kamp. Linda har obotlig cancer.

Här tjatar jag om mitt trassliga hästtagel-hår, medan hennes behandlingar gjort henne totalt skallig i omgångar.
Hon skulle säkert gladerligen prångla dyra korvar och målat ett och annat hus om hon orkat.
Jag kan försöka hjälpa och stötta mina söner. Hon får lita på att andra finns där för barnens skull, då hon inte finns.

Vi firade sonens 18-årsdag i helgen, men hon kommer inte få uppleva att någon av barnen blir 18 år.

Ja tack, där fick jag perspektiv så det räcker ett tag…


Just tulpaner är verkligen en glad färgklick nu på våren. Vår nya kamera tillåter bättre närbilder, sen sparar jag ner bilden så liten att detaljerna försvinner. Det hade spelat roll om det varit en foto-blogg, vilket det här ju inte är, ha, ha.

Snart fyller vår förstfödde son 18 år. Hans Gustav Bystedt blir myndig?!
Fattar inte...hur är det möjligt? Hur gick det till? Minns ju som igår hans pliriga ögon och de röda torra kinder, efter en lite för lång tid i magen utan så många fostervattensdroppar kvar att flyta omkring i.

Den stolte fadern ringde runt till alla och berättade att vi hade fått en son vägandes 4 kilo, 53 lång och med långt ljust hår. Var han fick det sistnämda ifrån vet jag inte, eftersom det inte dök upp något som ens påminde om frisyr förrän dryga året senare, och det såg på sin höjd ut som en mycket blygsam hockeyfrilla. Kanske den nyblivna fadern såg i in i framtiden?

Om det var så att Gunnar verkligen varit synsk så hade han också kunnat se att det skulle bli en tålmodig, snäll, lugn och fin ung man med humor och charm, som inte beklagar sig i onödan eller gör så mycket väsen av sig. En son med många intressen och talanger bland annat teckna och musik, men den egenskapen som vi älskar honom mest för är att han är just den han är. 


Apropå att han är så lugn så har vi alltid haft för vana att ”dra igång” vår son, för att få lite fart på honom så att säga. Minns en gång då vi fick älgbesök på tomten. Gunnar skrek, viftade och pekade sin vana trogen för att Gustav cirka 6 år och hans kompis skulle hinna ner och se spektaklet; ”Kom igen då, skynda innan älgarna försvinner, hejja, fooort, spriiiing!!!”, men vad han inte kom ihåg var att den tekniken är ofarlig på en sådan som Gustav, men kan vara ödestiger på ett barn som har lätt för att bli exalterad. Så den stackars lille sprallige kompisen blev så fullkomligt uppjagad av allt hojtande och alla uppmaningar att han jäktad och storögd sprang upp och nerför trappen flera gånger, tjöt och skrek upphetsat om älgarna, samtidigt som han nästan grät av stressen...efter en stund kommer slutligen den saktmodige Gustav släntrande, utan någon som helst brådska, nedför trapporna nu även påskyndad av den lille vännen som börjat vibrera av adrenalinöverskott. Jag minns att jag tänkte "herregud vad barn kan vara olika", och sedan "vad jag älskar den där lille sengångaren, han är min".
Och jodå, de hann se älgarna, för man hinner trots allt ganska ofta av någon konstig anledning, även om man inte har så himla bråttom.

Här är några bilder på underverket tillika födelsedagsbarnet, observera att hans föräldrar hade mer eller längre hår förr, medan han själv har lite mer och längre nu;

Jaha, då är det färgat och klippt igen, hårkalufsen alltså. Förändringarna blev inte så stora, har en ide om att spara ut det lite grann. Så jag ansade bara lite, lite…ja, du läste rätt jag ansade, färgade gjorde jag också själv för den delen. Antar att ingen kommer att märka någon som helst skillnad för så liten var ansträngningen. Ett försök att dölja de snabbt ökande antalet grå strån gjordes med en kulör vid namn ”Brasilia”, vilket är en mörkbrun nyans vars namn antagligen ska få en att tänka på en god kopp Java eller en mörk sydamerikansk skönhet, vet inte riktigt vilket. Mina handflator och nagelband går numera går också i denna nyans eftersom jag inte orkade dra på mig medföljande sladdriga handskar…vilket jag ångrar lite nu faktiskt.

Har beskrivit problemen med mitt hår i ett tidigare inlägg. Om hur svårt det är att hitta en frisör som gör mig och mina förhoppningar rättvisa. Eller om det kanske är jag med mina förutsättningar, ett kompakt hjälmliknande hår som inte kan göra någon stackars frisör i hela världen rättvisa…ja, det är frågan.

Sist jag var och friserade mig försökte jag förklara att en urklippt lite längre, luftig frisyr vore rolig som omväxling. Hon tog därför inget på längden, och efter en rejäl urklippning värmde hon upp plattången. Efter noggrant plattande av alla miljarder strån lite snett ut såg det ut som jag ställt mig framför Carola Häggkvists vindmaskin och verkligen fångats i en stormvind. Kändes lite fånigt när jag gick omkring på stan efteråt, då det inte blåste ett dugg ute.

Nej jag vill inte se ut som en uppskrämd, kortklippt Carola i motvind, jag vill hellre se så där lite moget kulturell och busig ut som Ann Marie Rauer i håret. Ganska långt urklippt med en sned kort lugg. Får lust att liksom henne samtala lågmält med en lätt skorrande skånska, lägga huvudet på sned och tack vare ett grundläggande researcharbete och ett genuint intresse av mina medmänniskor skulle jag liksom henne kunna ställa alla de rätta frågorna. Detta är målet, men jag bräker fortfarande på min norrländska och är på tok för disträ och pratsam för att upplevas som djup och eftertänksam av en endaste själ, dessutom iförd denna kompakta tantfrisyr…

Men den här gången har jag i alla fall bara mig själv att skylla, eftersom jag höll i saxen själv. Jag tror jag har lyckats med något som påminner om en trollklippt Plupp, och då ska ni tänka att hon/han, Plupp alltså, är ju ett troll redan till att börja med. Luggen är kortare än Plupps och färgen är ju tack och lov ”Brasilia”-brunt och inte knallblått.
Vi får se...på ålderns höst kanske man kan kosta på sig en flaska blå hårläggningsvätska, men det är väl ändå några år dit?


Kanske inte så olikt ändå, när jag tänker efter=)

Vill inte skryta, men jag är rätt bra på att fem minuter in i en film räkna ut vem som blir kär i vem, vilka som kommer att dö och uppge grundhistorien så att övriga undrar om jag inte redan sett den. Jag vet, ofta är de ju ganska förutsägbara, men jag brukar åtminstone lyckas imponera på man och barn.

Trots denna egenskap blev jag tack och lov ingen kräsen cineast som anser att smala lågbudgeterade franska filmer borde ha få mer plats på biograferna. Fick min beskärda del av svartvit kulturell film när jag som 17-åring såg ”De sju samurajerna” av Akira Kurosawa, i ett litet intimt biorum på Nordanå. Man kan säga det var början och slutet på en eventuell kärlekssaga mellan mig och en lätt rödhårig, väldigt filmintresserad ung man.

Jag är istället stort sett allätare. Kan tänka mig bli uppskrämd av en blodig massakerfilm. Ser gärna en lättsmält smetig kärlekskomedi, där jag kan stänga av större delar av hjärnan, men ändå sucka ”ååååh” på de rätta ställena. Ibland är en tragisk och sanningsbaserad historia som får tårkanalerna att arbeta på högvarv inte helt fel. Eller kanske något med spioner, lite science fiktion i rymden eller förresten, varför inte lite barnsliga, hysteriskt roliga dataanimerade filmer ?

Nej det finns egentligen bara en genre jag verkligen inte klarar av, förutom japanska konstverk från 1954 då, och det är katastrof-filmer.

Vad sägs om det här traditionella katastrof-filmscenariot;

Vanlig amerikans familj, mörk stilig familjefar, vacker mor med böljande blont hår samt son och dotter mellan 6 och 12 år. Icke att förglömma en lurvig hund med snälla ögon som tenderar att irra bort sig just i kritiska situationer.

När man kommer in cirka 55 minuter i filmen ser man den snygge fadern klättra uppför ett hopplöst brant berg, och där hänger familjens liv bokstavligt talat på en väldigt nött lina under honom.
Inte nog med det, alla har var sin ryggsäck fylld med nitroglycerin tillräckligt att spränga bort hela bergskedjan bara någon råkar göra en för hastig rörelse...

Varför klättar de uppför? Jo, för att rädda sig från lavan som bubblar och pyser allt närmare barnens små fötter. Sprängmedlet? Ingen aning, helt obegripligt, eller hur? Var är hunden? Ja, den försvann mycket riktigt tidigare i filmen då marken rämnade och den dödsbringande magman började välla upp.

Allt verkar hopplöst,  men…plötsligt klättar far mot en än brantare bergsvägg? Ååååh…där på en klippavsats sitter vovven! Den måste till varje pris räddas, även om priset i det här fallet kan innebära att hela familjen offras på kuppen!

Efter otaliga närbilder på rep som nöts allt tunnare, naglar som flisas sönder mot skrovlig bergvägg, lava som nästan slickar söt barnsko, ryggsäckar som skakas om och oroliga blickar som möts, bedjande ledsna hundögon…urk…lyckas fadern kravla upp på bergtoppen bara för att upptäcka en ny katastrof är i antågande. Förtvivlad sätter han ner hunden bredvid den omtumlade, tacksamma familjen som fortfarande är ovetande om den fara som tornar upp sig bakom deras ryggar. För i horisonten kan man se ett vitt frostigt moln likt en vägg närma sig. Tydligen har växthuseffekten orsakat total obalans i hela världen, endast ett litet område i norra USA har fortfarande inte omslutits av en gastkramande köld, inom någon timme kommer kylan vara över dem...
– 198,3 grader Celsius…och nu är frågan hur de ska hinna …

Då brister det för mig! Vid det här laget önskar jag av hela mitt hjärta den heroiske fadern en smärtsam frostdöd, att hundfan blir till aska i lavan och resten av familjen råkar spränga sig och sina fåniga ryggsäckar i småbitar. Jag vet, visst är det hemskt men jag rår inte för det. Det har gått för långt. Resten av filmen, om jag ens orkar fortsätta se den förstör jag för de övriga genom att väsa mellan tänderna; "tappa taget...fall nån gång då...snubbla..dööö”

Ja, nog är det en katastrof alltid, i dubbel bemärkelse…




När det börjar bli ljusare ute, och en lätt vårkänsla infinner sig trots att det bara är början av februari, så brukar jag bli lite beroende av tulpanbuketter.

I måndags skulle jag återigen fördriva tiden i Skelleftehamn med att promenera medan yngre sonen simtränar. Men först upptäckte jag till min förvåning att jag styrt in på Allbutiken, och vips hade jag inhandlat en glasburk att ha mina turkiska tvålar i samt två ljus. Sedan vände mina små fötter sig mot syd och plötsligt hade jag hamnat på Guldknoppen, där fann jag vitt grus till min kaktus jag har på toaletten, en liten svart träödla och mystiska små kulor. Märker ni att jag faktiskt inte rår för var jag hamnar, utan liksom ett rå för vinden nästan blåser än hit, än dit och hamnar där jag inte alls planerat. I och för sig krävs det en orkan för att förflytta en sån stadig bit som mig men det är mer hur jag fungerar mentalt och är metaforiskt beskrivet... 

Sedan blev det en dryg timmes promenad runt i Skelleftehamn, ett ställe jag kan utan och innan vid det här laget. Ja, så pass som en person med total avsaknad av lokalsinne kan lära sig hitta. Jag är nämligen lite som den omtalade guldfisken som simmat runt ett varv i sin skål och inte känner igen sig, glatt ovetande om att han har simmat runt, runt, runt...

En gång gick jag verkligen vilse, men jag skyller på att jag blev stressad, samt att det snöade en hel del och sikten inte var så god. Min son ringde och sa att träningen var inställd och när jag skulle skynda mot badhuset så halvsprang jag två varv längs gatorna kring någon typ av minisjö mitt i ett villaområde. Har hört att guldfiskhistorien är en myt, men det är tyvärr inte jag…en myt alltså.

Väl hemma var jag mycket nöjd över mina fynd. Speciellt spännande kändes de små kulorna som var mindre än myrägg. De skulle läggas i blöt och bli vackra glas/gele-liknande kulor efter 8 timmar.
Jag har två små glasflaskor, hade jag berättat för tjejen i butiken, hur mycket ska jag ta till dem? En liten nypa bara, svarade hon. En liten nypa? Jag började med att fylla botten på två små dricksglas med de pyttesmå pärlorna, det blir lagom till mina flaskor, tänkte jag. Redan efter 2 timmar insåg jag att det höll på att svälla över och flyttade över allt till två ölglas, efter ytterligare 2 timmar var det bara att flytta över i ytterligare två glas.
Så nu har jag cirka en liter kulor över... Men det är världsliga problem, för tänk om man råkat svälja dem, som min fantasifulle make spekulerade, då hade ju magsäcken sprängts…och det är ju mycket värre.



Glasburken från Allbutiken, med mina turkiska tvålar. Det vita gruset jag fyllde kring min kaktus. En grön tvål jag köpte i helgen på Hemtrevnad i Skellefteå. Träödlan som jag fick för halva priset på Guldknoppen, lutad mot tidningstället i badrummet. Slutligen några av alla gelekulorna, blandade vita och blå/gröna.