...en tvättäkta tant, en riktig kärring! Det tar emot att erkänna det, har ju stretat emot den tanken sedan jag fyllde 40. Men nu är det bara att bekänna färg... i dubbel bemärkelse!  Kommer nog att må bra av att omfamna dessa fakta, ta den lilla gumman jag ser i spegeln i handen och vandra vidare i livet, förhoppningsvis i många år än.

 

Ett annat argument är att jag oroar mig för än det ena än det andra. Nu när man har livserfarenhet och egentligen kan tackla det mesta och lösa alla möjliga och omöjliga problem, NU börjar jag tvivla, gruva mig och vilja planera. Inte mycket ungdomligt "ta det som det kommer" här längre.

 

Jag önskar också att folk ringde "när de kommit fram", så jag slipper oroa mig över att ha nån efter vägarna, vilket ju är säkra gammeltant-fasoner? Men ÄN har jag inte själv börjat begära det, bara funderat i de banorna.

  

Ännu ett bevis är min nya hårfärg. Eftersom jag fick veta för att antal år sedan att rött hår har bara kärringar över 40, så har jag aktat mig för den nyansen... vill ju hellre vara undantaget som bekräftar regeln. Nu kan man ju fundera över vilken typ av nyans hon som uttalade visdomsorden menade? Det finns ju koppar, amber, kastanj eller hennarött, ingen av dem är väl egentligen särskilt tantiga när man tänker efter? Själv tycker jag väl att södermalms-bordeaux-röd ÄR rätt damigt, och just den färgen hade jag ju kunnat undvika. MEN jag tog det säkra före det osäkra och sa varje gång jag skulle färga på mina grå testar att det får INTE gå för mycket mot rött.

 

I morse lät jag frisörskan göra som hon ville med mitt hår och voila´, gissa vad? Det blev rött! Du passar ju så bra i varma färger och se så blå dina ögon blev, konstaterade hon belåtet. Och ja, jag blev faktiskt HÖR och HÄPNA nöjd!

Det är väl dax nu att bekänna färg, tantfärg!