Jag kunde i min ungdom ibland svimma, kräkas, vara tvungen äta enormt starka tabletter och bli sängliggandes en gång i månaden. När jag bittert klagade över att tjejer har det så mycket knepigare än killar tröstade min välmenande mamma med;

-"Jomen Helena, pojkar har sina problem dom också"

Hmm, började jag fundera, de har alltså humörsvängningar och smärtor i samband med att... eeeh... tja, typ testiklarna växer, och detta i stilla tystnad? Verkligen?

 

Nu har jag gått igenom mensvärk, PMS, födslar och traskar rakt in i klimakteriet.

Samtidigt har jag kunnat studera män, enligt mig ingående, då jag bott tillsammans med en man i drygt 25 år och sett två söner växa upp från små bebisar till vuxna killar.

Mina erfarenheter utifrån den information jag samlat på mig i det här huset är att;

Näää de har i jämförelse INGA problem, what so ever!!!!

Tack för ordet...

 

Ibland blir jag sådär akut fåfäng. Kände mig plötsligt enormt plufsig. Tycktes ha hört talas om en kräm som direkt man duttat den kring ögonen så stramades och slätades allt ut. Den skulle ha en övergående effekt så efter några timmar när man svassat omkring bland folk slät och snygg skulle allt återgå till sitt uppsvällda och fetslappa jag igen... typ lite likt askungens förtrollning där vid tolvslaget. 
Hade kanske fel? Biträdet påstod att allt de hade hemma var långtidsverkande och man var tvungen smorsla in sig både morgon och kväll en tid framöver för att så småningom se en effekt. Hon visade på små, små pytteburkar som tydligen alla var sååå himla dryga. En var fiffigare än alla de andra, den skulle även ta bort de mörka nyanserna som hon tydligen kunde skönja under mina två ljusblå. Jamen dåså "Estée Lauder - Advanced Eye Repair" kan tydligen göra underverk så den fick det bli!

Har nu duktigt använt den i några dagar, än syns inget resultat men jag kan ana en kittlande nästan kliande känsla. Antingen så håller aktiva ingredienser på att göra sitt jobb eller också håller jag på att utveckla en allergi... hoppas på det förstnämnda.

Jag förstår att det låter konstigt att jag blivit så fixerad vid mina ögonpåsar. Det finns ju en hel del annat akut förfall att åtgärda. Stod faktiskt och funderade över om den här krämen både slätar ut och tar bort missfärgningar så kanske man skulle behandla hela sig? Skeptisk stirrade jag sedan på den lilla miniatyrburken. Hur dryg den än må vara så får jag nog problem fördela allt från topp till tå, dessutom med hjälp av den medföljande spateln som mest påminner om en mini-tesked från ett dockhus...  

...eller så inte... alls.

Man får panik då man försvinner ner i djup pudersnö. Hoppar rakt upp för att sedan åter försvinna i ett moln av snörök, olyckligt jamandes. Ett försök till hund/katt-sim slutade med att yngste hussen räddar en mitt på tomten. Fiffigast är nog att endast följa de uppskottade gångarna då man som straff tvingas gå ut på grund av de små "spratt" och "bus" en understimulerad kisse kan utföra innanför husets fyra väggar.

 

Nä, varför plåga sig mer än de minuter det tar att kissa i det fria då det finns en varm, mjuk saccosäck att sträcka ut sig i mellan huligan-räderna?

 

Inte har det varit riktigt på topp ett tag, känts nästan som nalta* deri deppers**.

Förkyld och hostig har jag knappt rört på mig under drygt två veckor.

Det är mörkt, mörkt, mörkt. Nu hade vi ju vintersolståndet där strax före jul men det märks knappt. Idag den 9 januari gick solen upp 9:23 och ner 14:02, det betyder att dagen var 4 t 39 min och natten/mörkret är 19 t 21min här i våra trakter. Dessutom har solen lyst med sin frånvaro (obs ordvits) de futtiga timmar den skulle gjort sitt jobb och fått oss alla gladare och piggare.

Det har varit halkigt, regnigt, blött, dimmigt och trist. Eller just idag har ju kylan och snön slagit till*** vilket gör allt ljusare och trevligare, men fram till just idag har det varit ett riktigt bedrövligt vinterväder.

 

Men så behövs det så lite för att det ska vända, humöret menar jag för vädret rår ingen på även om det faktiskt också vände bara så där mitt i alltihop. Nä, tack vare den ytliga, materialistiska flamsmaja som jag är så behövde jag bara shoppa lite... och kanske att förkylningen äntligen släppte taget bidrog en aning. 

Från surkärring till belåten dam i sina bästa år på ett kick!

 

När jag skulle plocka undan julstjärnorna från inglasningen kändes det så mörkt och tomt i fönstret... vi får ju som sagt inte många timmar ljus om ens några.

Funderade om kanske man skulle kolla efter en passande lampa och så snubblar jag över den, och blir SÅ larvigt glad. Får den dessutom till halva priset då butiksexemplaret var det enda som var kvar. Nu när jag tänt ny-lampan och snön yr utanför fönstret så är jag plötsligt så himla nöjd.

Tjo hopp!

 

Vissa människor klickar det helt enkelt med. Man kan var på helt olika ställen i livet, det spelar ingen roll. Olika men ändå så lika, det är något som stämmer. Och trots att man inte setts på ett år eller två så känns det som om tiden stått still när man väl träffas. Det tar liksom bara vid, det känns helt naturligt.

Sådana människor ska man vara rädd om, men det har inte jag varit.

 

Jag är usel på att hålla kontakten fast jag skulle vilja.

Massor med gånger har jag tänkt tillbaka på de åren vi umgicks som flitigast. Har tittat mot din balkong varje gång jag kört norrut genom stan. Tänkt man kanske skulle ringa? Gå och ta en fika? Vi borde verkligen höras...

 

Så en dag är allt för sent.

Vad var jag för vän om jag inte fanns där när du blev sjuk? Vad är det för en kompis som inte visste om de jobbiga behandlingarna? Inte en hälsning eller blomma till din sjukhussäng från mig. Vad jag förstår så gick det fort, på bara ett drygt halvår hade sjukdomen blivit dig övermäktig. Det som gör ont att tänka på nu när allt är över;

-Jag visste ingenting. Men jag borde väl vetat?