Jag ska här berätta om tre böcker jag läst under våren. Jag gör en rätt så kortfattad beskrivning av handlingen, en svamlig motivering till betyget, sedan kan man kolla vad antalet HB-bollar står för här, underförstått att man tror sig förstå mystiskt stavad bondska vill säga.

Paganinikontraket/ Lars Kepler
alias paret Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril skriver om;
Den envise kommissarie Joona Linna med enastående magkänsla. Generaldirektören för svensk vapenexport hittas hängd. Självmord? Penelope Fernandez ung vacker chef för Svenska Freds seglar med pojkvän och syster, förföljda av en iskall yrkesmördare. Fler dör, finns det något samband? Den mytomspunna violinisten och tonsättaren Paganini var så skicklig att folk trodde att han sålt sin själ till Djävulen. Här säljer folk sin själ för löften om den mest fantastiska drömmen samt hot om den värsta av mardrömmar. 

Läste för några månader sedan "Hypnotisören" som var deras debutroman. Den var blodig och otäck men mycket bra, så förväntningarna var höga och Paganinikontraktet gjorde mig inte besviken. Tycker om svenska författare med en handling som utspelar sig i miljöer jag delvis känner igen. Personbeskrivningarna i boken är övveraskande djupa och man lär sig förstå och tycka om flera karaktärer. Tack och lov så kryllar det inte av bittra, utarbetade poliser vilket annars är ganska typiskt för många deckar och polisromaner. Jag ger den 4 mycket starka HB-bollar; 


Jag älskar dig inte längre/ Christina Stielli 
Det handlar om Lotten som är hemmafru i en stor villa i en förort till Stockholm. Maken Per arbetar på NK och tjänar bra, och de har två rätt så små flickor. Så en dag vill hennes man lämna henne och Lotten får panik. Familjen är ju det viktigast, själv har hon valt att alltid komma i andra hand. Mannen beskrivs som en kallhamrad skitstövel, Lotten godtroget snäll. Gaykompisen tillika kollegan men främst grannen blir livsnödvändiga. Från hopplöshet till hopp, med ett dubbelbottnat slut innehållande frågetecken.

Jag tror att Christina beskriver maken som en fullblodsidiot, och Lotten som en vän godtrogen kvinna för att klargöra hur fel han gör och hur rätt hon är. Problemet är att jag efter något kapitel är nästan argare på Lotten än på den dominanta och otrevlige Per ... undrar om det var meningen? 
Att hon förändrats från levnadsglad tjej till en kvinna som be om ursäkt och viker sig dubbel för att passa in får en att inse att vi alla kan förändras och tappa bort oss själva efter år av psykisk misshandel. En engagerande bok med ett ämne som gjorde mig både arg och ledsen. Tyvärr gjorde de rätt övertydliga schablonerna och en svacka två fjärdedelar in i boken att det endast bli 3 men dock starka HB-bollar;

När jag hör din röst/ Stephenie Meyer
I andra boken i Twilight serien sker detta;
Bella förälskad i  vampyren Edward firar sin födelsedag med honom och hans familj.  Blodvite på ett finger och vampyrhungern vaknar. Faran för Bellas liv vid umgänge med vampyrfamiljen gör att Edward lämnar henne för hennes eget bästa. Bella blir deprimerad. En dag när hon råkar hamna i ny fara hör hon Edwards röst inuti sitt huvud, han varnar! Hon blir lugn och trygg vilket gör att hon söker nya faror för att få höra hans röst igen. Träffar sedan Jacob, som får henne att sluta tänka på silverskimrande hud varje sekund. Oturligt nog visar han sig vara en varulv med uppdrag att förinta vampyrer...

Den här boken föll mig tyvärr inte i smaken. Okey, jag fattar att jag inte är rätt målgrupp. Det är jag nog inte då jag läst Harry Potter och Vargbröderböckerna heller, och även om även de har en del övrigt att önska så är de litterära mästerverk jämfört med vad Mayer åstadkommer. Bella snubblar, bleknar och rodnar omvartannat, suckar och stammar sig genom hela boken.
Att den trots allt får 2 HB-bollar, om än svaga, beror endast på att det var intressant att läsa vad som fått så många tjejer att sukta efter bleka killar med ojämn tandrad, samt att de förhoppningsvis liksom de andra ungdomsböckerna jag nämnde kan locka ungdomar till att läsa istället för att se allt på film;

Känner på mig att i sommar blir det mest närbilder på diverse blommor eventuellt med en vanlig svensk insekt på, eller någon typ av bokrecensioner som sporadiska inlägg på den här bloggen. Det är nämligen vad jag ska ägna tiden under främst Juli men även Augusti åt har jag tänkt...FOTA och LÄSA.
Jag brukar tillåta mig att läsa det jag vill under semestern, kan nog ibland bli ett femtontal böcker på de veckorna. Annan tid blir det i perioder där pauserna bör vara så pass långa att jag hinner med hus och hem. Vad jag läser? Tja, inte är det några pretentiösa böcker, inte nobelpristagare och inte heller inom en viss genre. Det kan vara allt från kärleksromaner, deckare, själaskådande, spännande, tårdrypande, äckliga och ibland rätt så dåliga böcker. Jag köper 3 för priset av 2, kanske rycker jag nåt från hyllan på ICA eller Statoil. Fastnar jag för en författare läser jag denne tills jag nästan spyr, den känslan brukar oftast dyka upp efter 4-5 böcker, det blir liksom alltför ett och samma. Ibland lånar jag en bok som någon läst och glatt skickat vidare, plus att jag faktiskt efter något tips sökt upp en affär med böcker i...en bokaffär?...hmmm, heter det verkligen så?

Eftersom jag åtminstone tror mig ska recensera en och annan bok, så uppfann jag precis ett eget betygsystem. Hör och häpna, 5 HB-bollar är det bästa betyg man kan få, 1 HB-boll är underkänt, inte så nydanande, jag vet. HB är för övrigt mina initialer om någon undrar. Och jo visst är det så, motivationerna till de olika betygen är helt obegripliga. De är nämligen skrivna på en variant av skellefte'bonska. Knappt någon vet hur man stavar till just denna avhuggna egensnickrade dialekt, så inte ens en inbiten äldre Skelleftebo med sina rötter ute på landsbygden kan läsa och förstå merparten av det som är skrivet. Jag kan inte tala dialekten fullt ut, och än mindre pränta ner den rätt. Kanske en tröst till de som försöker förstå och känner sig lite utanför...
 

…heter boken jag precis läst. Den är skriven av Ingalill Roos, en socionom och samtalsterapeut som dessutom håller föredrag då hon inte skriver böcker.
På bokens baksida kan man läsa en liten sammanfattning om vad den handlar om; ”Finns det någon i din närhet som gör dig oförklarigt trött och får dig att må dåligt? Någon som inte lyssnar på dig, kränker dig och ger dig dåligt samvete? Då har du antagligen mött en energitjuv…”

Här delas personer in i givare och tagare, sedan antar jag att de flesta i vår omgivning är nåt mitt emellan, alltså "normala" om man får kalla det så?
Givaren är välvillig och tar ett steg bakåt, riktar känslor inåt och reflekterar. Han/hon vill gärna hjälpa och tar lätt på sig skulden om något går fel. Givaren är lojal, självutplånande och har svårt att säga nej. 
Tagaren är energitjuven som lägger ut sina inre konflikter på omgivningen, för över negativa attityder och olustkänslor på andra. Han/hon har ett stort självhävdelse och maktbehov ständigt på jakt efter bekräftelse utan förmåga att känna någon större skuld över sin framfart.
De här persontyperna kan finnas på din arbetsplats, en granne, en vän, ett syskon, mamma, pappa eller annan släkting...eller kanske det är du själv?
 
Boken är vänd till alla de, framförallt givare, som hamnat under en energitjuvs makt. Hur ska man tänka, bearbeta och sätta gränser trots att det kan innebära förtal och hämnd i gengäld? Det går ju inte ändra andra, men man kan försöka ändra på sitt eget sätt att hantera hur man reagerar och känner när man kommit i en energitjuvs väg.

Tyvärr kan inte boken vända sig direkt till själva energitjuvarna eftersom de oftast inte är så mottagliga och intresserade av att se in i sig själva och åtgärda det som blivit fel....det är just därför de gör som de gör, agerar utåt, sårar och manipulerar utan någon större empati. Både "Freud" och "Jung" kommer till tals, med andra ord finner Ingalill svaren i barndomen och i tankar och känslor. Uppväxten är många gånger en förklaring, men ingen ursäkt. Det är upp till var och en att bearbeta och gå vidare från det som hände när man var liten eftersom man varken kan eller får använda andra som boxningssäck bara för att må bra själv. Det är också upp till var och en, även om det kan vara svårt, att inte tillåta sig själv att nästan utplånas, ta på sig någon annans skuld, styras och domineras av någon annan.
Alla bör kunna kräva att bli behandlade av sina medmänniskor med respekt, bli lyssnad på, sedd och uppskattad, för alla är värda att bli bekräftade.

                                   Dag Hammarsköld

Lyckades ta ett foto då min son inte gör sig till för en gång skull. Bilden i förra inlägget ser han ju lite grym ut. Men så här ser han oftast ut...glad...Solsken!
Och som sagt, kvällssol ger varma härliga färger, drog upp ljuset en aning i Photoshop så att han inte skulle vara helt orange i ansiktet. Ville inte ni skulle tro att han ätit kopiösa mängder morötter, eller att jag vänstrat med en indian. Vadå är inte indianer orangea? Joho, det är dom visst, läs Tintin när han hittar en isolerad Inkastam i boken "Solens tempel", om man ska tro Hergé.

Bildgåtans svar var BÄRFIS (Pentatomida), den kan utsöndra en otrevlig doft om den känner sig hotad, därav har den fått namnet.
Hade nöjt mig med svaret skalbagge som jag mitt nöt döpt bilden till och lagt upp som länk på FB. Men tyvärr räknas inte att man kunde läsa "skalbaggen_152505723.jpg" innantill i adressfältet som rätt svar lillebror ;)

När jag häromdagen skulle ta bort den här maskrosen som stack upp ur en jordgubbsplanta såg jag dem...två bärfisar "making love" i värsta dunbolstret. Innan kameran var på plats hade de tydligen beslutat att helst inte fångas på bild i den prekära situationen. Man kan ana den mer blyge bärfisen (tjejen?) gömmer sig kvar inne i maskrosen om man tittar efter, medan den andre (killen?) utan skrupler stoltserar omkring framför kameralinsen.
Kommer ta en paus i bildgåte-serien men kommer leva länge på gissningen pytonorm med blond kalufs...Ha, ha ja, vad ska man säga, fantasin är det då inget fel på.

För många år sedan var jag på ett utvecklingssamtal där Fritidspedagogen berättade och de andra barnen såg upp till min son för han var så duktig på att teckna, och för att han var lugn och trygg, han var ett bra föredöme.
Jag sa att vi hade haft tur som fått så fina, snälla barn. "Nej, det är inte så enkelt att det bara är tur, ta åt er äran av att göra ett bra jobb."
Oj, herregud, det blev för mycket beröm på en gång, jag vacklade omtöcknad hem till maken. Du, vi kanske fixar det här med föräldraskapet ändå?

Många år har som sagt gått sedan dess, och det är verkligen som de säger, problemen växer med barnen. Fler än en gång har man ifrågasatt om man förstått eller gjort någonting rätt överhuvudtaget? Hur mycket kan/ska man kräva? Varför gör de så konstiga val? Ska byxorna verkligen sitta så? Är det inte farligt att pierca sig? Är de artiga och trevliga mot andra? Blir de sedda i skolan eller är de för blyga? Varför tar de inte för sig ordenligt? Kom igen, var inte så seg! Visa framfötterna! Kamma dig!

Den första tonårstiden tar verkligen ut sin rätt, så trygg och säker kan man knappast känna sig längre när man står mitt mellan två världar. Finnig, med sprucken röst med föräldrar som verkar kräva tvättsortering, läxläsning, att man inte sover bort helgen och att man ska konversera vid matbordet. Samtidigt delas klasserna upp i skolan, och man börjar fatta vad betygen är till för. Man ska tillhöra, vara någon...frågan är vem? Sig själv, duger det? 

Hade för något år sedan ett samtal med en av sönerna då jag känt att något inte var bra.  - "Jag vill ju inte göra er besvikna" sa han. Jag förklarade för honom;  -"En mammas uppgift är att vara lite besviken för än det ena än det andra, en tonårings uppgift är att inte bry dig så mycket om det. Visst vill jag du tar ansvar, visar hänsyn och gör saker som inte är så kul, tyvärr funkar livet så. Om dina betyg plötsligt blir usla, sängen står obäddad och smutstvätten ligger på golvet så blir jag besviken, men jag älskar dig ändå. Jag skulle hälsa på dig med kakor och ge dig kramar om du så satt på Kumla.
Min kärlek är förbehållslös, vi föräldrar funkar ju faktiskt så..."  
Eller åtminstone funkar jag så, men jag kanske hade varit dålig på att tala om det? Tycker inte de ska behöva prestera och imponera för att få uppskattning och kärleksförklaringar. När jag saknar dem är det ju inte resultat, betyg eller välstädade rum jag tänker på utan deras röster, dofter, en småskäggiga haka när jag får en kram eller de släpiga stegen när jag hojtat efter dem för att duka bordet. De har ju redan gjort den största bedriften i och med att de blev till.

Bildgåtan. Eftersom vi varit utan internet i en vecka...en tung vecka, mer för viss än för andra, så har jag ju inte kunnat lägga upp svaret på bildgåtan. Jaha tänker du, men nu har de fått igen kontakten med cyberymden. Nej, det har vi inte, men lite "tillfälligt" lyckades vi kolla mailen vilket var viktigast och så passar jag på att göra ett nytt inlägg samt visa svaret på vad tusan det var. Ingen svarade rätt, tyvärr. Tydligen FÖR svårt till slut... Det var en kaffekvarn. Den står på en hylla i vårt kök, aldrig använd och samlar damm.

Ber om ursäkt för de närbilder på diverse insekter som jag nu lagt in på bloggen. Jag vet att jag sagt att jag skulle minska på dem för att de är så trista, men med tanke på hur jobbigt  det var att komma ikapp krypen så känner jag att det är befogat att visa upp dem i alla fall, anstängningen gjorde mig berättigad. Passade nämligen på att ta ut kameran när jag skulle rensa ogräs kring häcken. Så fort nåt surrande passerade tog jag långkliv för att hinna ifatt, det var riktigt svårt att springa omkring med gubbens storstövlar i storlek 44 bland nässlorna, och inte blev det mycket till ogräsrensning heller.

Trodde humlor var loja och sega med tanke på hur trött de surrar och liksom dunsar omkring, men där hade jag fel! Humlor är skitstressade, sitter i en bråkdel av en sekund, flyttar än hit än dit, lättar och flyger vidare. Stackare, magsåret kan inte vara långt bort. Om jag bara kunde uppmuntra dem att ta det lite lugnt, slappna av och SITTA STILL, så jag hann fixa skärpan. Getingar visade sig också vara rätt så jäktade, men det förvånade mig inte lika mycket, de verkar ju mer målinriktade... likt "rovdjur" som en god vän och getingfobiker skulle säga..."äckliga köttätare"... kallar hon dem också. Hade nog haft användning av henne som geting-detektor, hon påstår sig till och med höra dem knapra sig in via väggarna på natten...börjar vara dags boka tid hos en hypnotisör eller farbror doktorn som skriver ut små piller, kanske?

Svårigheterna jag stötte på gjorde att detaljer som bra ljus och intressanta vinklar blev ett andrahandsproblem. Tog massor av mer eller mindre suddiga bilder bland vinbärsbuskarna dit de flesta insekter sökte sig. Att lyckas ta tre någorlunda bilder varav ingen är på en humla i jättestövlar var en större bedrift än vad jag själv kunnat ana. Vad skriver jag? Humla i jättestövlar? Lyckas jag fånga en sådan på bild ska jag skicka resultatet till National Geografic direkt. Nä, det blev som vanligt ett syftningsfel, drabbas ofta av dem, men den här var så kul att jag är tvungen låta det vara kvar. Det känns som en roligare bild att ha på näthinnan än mig kutandes i jättestövlar efter en bildskygg humla med en kamera i högsta hugg. Se där nu hände det igen...nu gav jag en kamera till den stövelförsedda humlan?!   

Nåja, vi lägger mina brister i det skrivande ordet åt sidan och hyllar spontant alla professionella naturfotografer istället. Tänk dig ligga nergrottad i den nedre faunan i Bolivias regnskog med kackerlackor och skorpioner innanför skjortkragen, timme efter timme väntande på det rätta ljuset, hoppandes på att en klarblå supergiftig groda knallar förbi kameralinsen... lite större och farligare utmaning än en vresig humla med behov av Losec mot stressmage?



Bildgåtan! Här först kommer själva bildgåtan, så om du suttit och gissat på geting, fjäril och någon typ av prickig skalbagge så tyvärr,  det är bilden här nedanför du ska gissa på. Vad är det här?