Vet inte om jag törs berätta det här… men jag gör det ändå, så får vi se om man blir förskjuten ur både bekantskapskretsen och familjen.

Okey, här kommer bekännelsen, jag brukar ibland få en liten släng av ... *gulp*... avundsjukan. Bli inte arg på mig, jag vet att jag bör skämmas. Det är en pinsam åkomma det har jag förstått, som man inte bör tala öppet om, men nu trotsar jag den oskrivna lagen och tar bladet ur munnen.
Ibland blir jag avundsjuk!
Detta tillstånd är inte kroniskt utan kommer och går, under långa perioder är jag tack och lov helt symtomfri. 

Jag har fått mina åthutningar ska ni veta, när jag berättat om mina tillfälliga sjukdomstillstånd. -”Va? Säger du att du  ibland är avundsjuk? Nämen...usch, Helena?! Det blir aldrig jag, nä du vet jag GLÄDS åt andras lycka, jag…”

Kollade lite snabbt upp betydelsen av orden avund/avundsjuk; 
En filur som heter ”Chaucer” säger;
"Avunden är den svåraste synden av alla; för alla andra synder
går ut över en dygd, medan avunden går ut över alla dygder"
Oj, nu känner jag mig ännu uslare…
                                                                              

Om man tittar in på ”Nationalencyklopedin” kan man läsa;
”Avund är en känsla som uppstår när en person saknar någon annans förmodade överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det”    
Oooops, känns ju som en riktigt otrevlig egenskap det här…    
                 

En snabb titt på ”Wikipedia”;
”Avundsjuk är en poplåt, skriven av paret Nanne Grönvall och Peter Grönvall och framförd av den förre.”
He, he…eeeeh…ibland funkar Wikipedia lite sisådär som kunskapskälla…

Verkar i vilket fall vara en ruggig sjukdomsyttring jag lider av? Men till mitt försvar så önskar jag ju faktiskt inte att andra personer inte har det jag vill ha. Jag vill alltså mena att jag känner avundsjuka men ingen missunnsamhet.
Går det? Jo, jag påstår att det går om det nu är riktig avund jag känner, ibland blir jag osäker? 
Jag anser nämligen också att jag gläds åt andras prestationer, inköp och framgångar och vill också påstå att jag är rätt så duktig på att uppmuntra, ge komplimanger och ärligt säga om något i mina ögon är fint, bra eller lyckat. Kan man kanske hitta ett trevligare ord för det jag lider av?
Kom gärna med förslag.

 Mitt klokare inre "jag" säger till mig;
-”Helena, du är ju inte så naiv att du inte förstår att de som uppnått eller har det du också skulle vilja ha, inte fått det helt gratis. Bakom framgång och rikedom finns det oftast ett brinnande intresse, studier och hårt arbete. Väldigt få välsignas med en perfekt kropp, utan det läggs ner massor av tid på träning, dieter och ibland operationer. Många av de egenskaper du skulle vilja ha föds man med och är hopplösa att uppnå, var tacksam över det just du fick.”
 Joooo, jag vet allt det, men ändå känner jag bara ibland;
-”Åååååh, det skulle jag också vilja ha, se ut som, eller kunna…” 

Några rader jag hittade som åtminstone är lite positiva angående avundsjuka, framförallt för den som utsätts för den. John Churton Collins;
"Avundsjukan är den mest uppriktiga formen av smicker.”


Ny brödburk för knäckebröd, inhandlat på Guldknoppen, Skelleftehamn.
3 påskägg från Bibo, antagligen de få påskpynt vi kommer att ha framme i år. Inte så road av påsken, tyvärr. Soliga vädret, ja, kycklingar och fjädrar, nej.

Va?! Hur kunde någon missa detta? Jag har ju skickat signaler, hintat, betonat lite annorlunda, höjt ett ögonbryn och i mitt tycke med övertydligt kroppsspråk sagt vad jag vill, och lik förbaskat har jag blivit totalt misstolkad igen.
Eller nej, det kanske är fel och säga…jag har helt enkelt blivit tagen på orden…

 

Enligt John Gray, en amerikansk psykolog och äktenskapsrådgivare, är män från Mars och kvinnor från Venus, vilket ju skulle kunna förklara en hel del. Han har skrivit en bok i ämnet som jag tyvärr inte läst, som säkert är intressant.
Man kan ju tycka att jag och min man efter att snart 22 år borde kunna läsa av varandra som en öppen bok, men nej, så är inte fallet.

Den som bär största skulden till missförstånden är ju jag som naturligtvis ska tala mer klarspråk. Efter alla år borde jag inse att det jag tycker är glasklart och uppenbart, bevisligen är väldigt svårt att förstå.

 

Jag ska komma med några konkreta exempel. Hm...det känns faktiskt som en början till en liten Helena-parlör, en instruktionsbok som borde följt med mig redan från början.

 

Exempel på en låtsad nonchalans som egentligen döljer en förhoppning;
När vi skulle gifta oss berättade jag att det finns något som heter morgongåva.
På frågan, -”Vill du ha en sån?”
Svarar jag efter ett lätt nonchalant skratt;
– ”Åååh, nej det behöver du inte alls tänka på”…
Egentligen betyder ju detta, vilket jag tyckte han borde förstå;
– ”Självklart, gubben, varför tror du annars jag precis berättat ingående om denna gamla hederliga tradition?!”
Så bröllopsdagens morgon letade jag förväntansfullt runt på sängbordet, för att sedan kika under huvudkudden…och mycket riktigt, ett litet paket med innehållande gulligt smycke...lyste med sin frånvaro.

 

Exempel på en förväntad åtgärd 1;
– ”Skåpluckan i köket verkar löst?”
Problemet att det kan tolkas som en fråga, vilket det naturligtvis inte är. Jag har ju konstaterat att den är lös. Här bör jag förstå att ett svar som –” Jo, det har du rätt i gumman, den är lös…” kommer som ett brev på posten. Det jag egentligen borde ha sagt är att luckan omedelbart bör skruvas fast innan gångjärnet går sönder.

 

Exempel på en förväntad åtgärd 2;
–” Har du tejpat fast ventilocket i hallen? Varför då?
Här tolkas det återigen som en fråga därav det självklara svaret –”Ja det har jag,  det var löst.” När jag månader senare fortfarande kan stirra på den monumentalt fula lösningen inser jag att den enligt mig glasklara uppmaningen" fixa det genast på ett snyggare sätt" inte nått ända fram.

 

Exempel på felaktigt formulerad anklagelse;
Hos oss gapar byråer med sina underbett och mejslar, väskor och kläder ligger spridda på olika ställen i huset. Det stör mig, jag tycker det är stökigt och utbrister ibland; -”Ni stänger ju aldrig lådor efter er, och ni plockar heller aldrig bort efter er.”
Här borde jag använda orden ”sällan” eller ”inte nog ofta” men drar tyvärr till med ordet ”aldrig”. För samtliga i familjen kan visst påminna sig om att minst en gång tagit med sig mejsel, penna eller skor till sin rätta plats. Man har även stängt en och annan låda någon gång under senaste halvåret, och plötsligt känns det som ett ganska orättvist påstående.
–”Gör jag det aldrig? Nej, där har du fel!.”

 

Sista exemplet är lite av ett examensprov;
Det är en lite mer avancerad variant där man bör kunna läsa kroppsspråk i kombination med en mycket kortfattad eller obefintlig konversation.
Jag kommer hem efter ett antal timmar på stan, med väldigt få prassliga kassar och en tårfylld blick;
–"Suuuuck”
Denna långa ledsna utandning betyder egentligen;
–”Snälla, jag behöver alla de komplimanger du kan häva ur dig, hur osanna de än är, plus en kram och en kärleksförklaring. Efter flera ångestfylda timmar i starkt neonbelysta omklädningsrum med avslöjande speglar har jag nu börjat snegla på ett enmanstält på Intersport, eller varför inte tvåmans så har jag ju något att växa i…”

Nä, vi kommer nog aldrig förstå varandra fullt ut. Man får väl se det så att det gör det hela lite spännande, och ger fortfarande en gammal beprövad relation lite dynamik.


Jag visade min kära mor headern till min blogg;
-”Vo gere' förnanting? He' si' ut som e bröst som he' dropp borta'..."
Huuu?! Trodde det var uppenbart att det är tinande vatten som droppar från en takränna? Här är en större variant av bilden, så att alla kan se...

 

 

 

Till min stora förvåning tyckte maken häromdagen att när vi lika skulle kolla om en reservdel till köksfläkten kunde vi också passa på och titta lite på golv. Va?! Utan att jag tjatat, gnatat och kört utnötningsmetoden, som brukligt är?! 
Jag skrev ju om hur jag inte hade orken att entusiasmera igång någon seg anti-renoverings-gubbe, men han har tydligen en själv-startar-knapp som han inte avslöjat för mig förr?

I vilket fall är jag glatt överraskad, och med på noterna till 100 %!

 

Måste bekänna att jag sedan blev totalt överumplad av bemötandet på affären vi besökte. Har ondgjort mig över dessa firmor som inriktar sig på kunder som helst är yrkessnickare och som köper virke till hela husbyggen, men skiter fullkomligt i lilla mig som letar 2 meter list eller en golvbrunn. Man har ju provat springa och leta nån att fråga, hittat fel person, för att i sin tur bli skickad till den som är expert i frågan vid namn ”Lasse” eller ”Nils”. De visar sig sällan vara på den plats där de påstås ska vara, men man möter andra kunder som också springer runt och undrar var de håller hus.

Men nu fick vi omedelbart hjälp av en kille som trots att fläkten snart är 3 år, fixade en nytt glas till ena spotten gratis. Och vid frågan om golv så följde han oss till experten på området och vi slapp irra och leta efter någon som såg ut som en ”Lasse” eller en ”Nils”. Denne golvkunnige man tog god tid på sig att beskriva skillnader mellan olika prisklasser och märken trots att hans telefon ringde flera gånger. De måste ha satsat på kund-bemötande-charm-kurser? Stor skillnad, nöjdare kunder. 

 

Kom glad i hågen hem med information och broschyrer. Skäms att godkänna att jag nu lider av I-landsproblemet "det är så svårt att välja bland allt utbud". Ska det vara mörkt eller ljust, furu, lönn, bambu, bok eller varför inte afrikansk wenge? 1, 2 eller 3-stav? Jobbigt, har ju blivit helt velig på gamla dar.

 

Och sedan ger det ena det andra, det vet alla som någon gång dristat sig till att måla någon liten bräda eller tapetsera en vägg. Plötsligt ser ju något annat trist, blaskigt eller nött ut och måste åtgärdas. Hos oss handlar det om taket.

När vi gjorde om köket så laserade jag alla furutak vita, men jag skulle vilja måla helvitt istället, så man kan välja vilket golv man vill. Verkar det resonemanget ologiskt? Finns fler som tycker, men inte i min värld...

Men hur ska det praktiskt gå till? Har ju inte tänkt byta tapeter i köket eller måla om panelen i hallen? Helst inte bära ut varenda pinal för att slippa dränka dem med färg. Skyddsplast eller stora pappersark? Tyvärr lyckas jag passera alla skyddande barriärer med mitt färgstänkande. Sedan brukar jag glatt promenera omkring för att sedan för sent upptäcka att jag har mängder av färg under fötterna och gjort perfekta fotavtryck med alla tio tår runt hela huset. Detta upprepas varje gång, jag stirrar lika förvånad på spåren av min framfart.

Därför ser jag mycket skeptiskt på hur till exempel Barfota-Ernst iklädd sina fina skjortor och jeans eller Simon & Tomas i rockar och kostymer, sätter igång med penslar och färg,? Hur bär de sig åt?! Själv tar jag på mig det trasigaste fulaste jag har och sedan nynnar jag för mig själv ” jag ska måla hela världen lilla mamma…och även större delar av mig själv…” och sedan gör jag exakt just det.

I bästa fall sätter vi i gång nu under våren med "golvprojekt 2011" och jag kan tänka mig att det kommer att ske en hel del dråpliga renoverings-bloopers som i vanlig ordning kommer att avslöjas här på min blogg…


Just nu minns vi inte riktigt huruvida köksön är fastmonterad i golvet eller inte.
Om jag har rätt töms den på porslin och flyttas försiktigt åt sidan medan vi lägger golvet...om jag har fel, ja då blir det bra mycket krångligare...

Paus i bloggfabriken, eller så mycket till fabrik och löpande band har det ju aldrig riktigt varit.  Cirka 2 inlägg i veckan är väl ingen imponerande produktion. Har tyvärr väldigt lite inspiration när det gäller att skriva just nu, känns som någon tryckt på repeat-knappen, samma trams vecka ut och vecka in, och det kan ju aldrig bli särskilt intessant eller underhållande.
 
Jag kan ju alltid rekommendera att gå in under kategorierna "Bäst 2010" och "Bäst 2011" om du ändå råkat halka in här, och inte redan läst det. Vill du lära känna vår familjs husdjur eller mina rädslor för fyrfota vänner i olika storlekar kan du titta in under "Djur". Varför inte  kika på "Hem & Inredning" där det finns lite bilder och beskrivningar av olika projekt, samt avslöjande fakta om makens snickarkunskaper...eller bristen på dem.

Kolla gärna in mina länkar till olika fantastiska sidor och bloggar!
Bland annat Tingel & Tangel -fullt med vackra smycken, Tallsally- inredning och vardags-problem /-lycka, Lindas Blogg - ger en nya perspektiv på tillvaron eller Lars-Eriks foton- fina forografier tagna av min talangfulle bror.

Jag hoppas att min skrivklåda kommer tillbaka ganska snart, men vi får väl se.
Om du är min vän på Facebook kommer du att få länkat som vanligt, så fort det finns något nytt inlägg att läsa.

Tack och hej så länge!


Har ju lovat en bild till varje inlägg så varför sluta nu? Foto är taget av den yngre sonen som skulle testa nya kameran. Han står på en stol därav den lite konstiga vinkeln och jag har på mig jackan och är på väg ut.
Huvva, luggen ser skitmystisk ut, inte ett dugg kulturell...har faktiskt ansat till den lite till efter kortet är taget. Vet inte om det blev så mycket bättre...