...kvar innan yngre sonen går ut gymnasiet. Ett steg till på väg ut i vuxenlivet. Naturligtvis är det bra, alternativet vore ju tråkigt... att han inte utvecklades och blev större, vuxnare och klokare. Men det tar liksom ont i mammahjärtat när de bara växer hej vilt som ogräs... jag hinner ju inte med. Att titta på bilder från då de var små nu när jag ska leta fram ett lämpligt foto till studentskylten gör inte saken bättre. Gulp*...  Snyyyft*...

 

Fattade jag hur underbart söta skitungar jag hade, tog jag vara på tiden, fick de nog med kramar??? Skulle ha byggt mig en tidsmaskin och åkt tillbaka och extrakramat de små liven, för säkerhets skull. Och ja, de är ju underbart söta nu också, mysiga och kramgoa med skäggstubb och lååånga armar.