En stor KRAM...
... till dig som tittat in här!
Just nu känns det som den här bloggen ska ta sig en ordentlig siesta. Så det som antagligen skulle dykt upp här såsom vissa avslöjanden, foton på våren som börjar tina fram, ångesten döpt till Olle som ska mötas i grind, funderingar kring vårens eventuella altanbygge och en del annat... tja, det får helt enkelt ligga på is ett tag.
Jag går på tomgång och har verkligen inget vettigt skriva, inget underhållande, inget som leder till någon större eftertanke... näää usch, det känns som det blir repris på repriser. Och det är ju såååå trist med repriser, eller hur?
Har ju tagit paus förut, oftast mycket kortare period än vad jag själv trott att det skulle bli. Vi får helt enkelt se hur det blir den här gången.
Så ha det SÅ bra nu, så får vi se när/om vi syns... hörs... eller läses ;)
Hur går det
med mitt pyttelilla men ändå gigantiska steg då? Jodå tackar som frågar. Efter det första steget så följde några till av bara farten. Man kan väl säga att sedan sist så har jag nu knatat omkring en hel del. Om motivationen till att fortsätta kommer att finnas kvar det vet jag inte men hoppas, hoppas...
Vad det är frågan om? Säger jag fortfarande inte.
När jag "månlandade" Här
Wow!
Det här filmen snurrar på Facebook för fullt, du kankse sett den? När jag sett de ca 4 minuterna som filmen räckte så hade jag hunnit både skratta och gråta en skvätt. Man skäms ju över sina gnöliga Blogg-inlägg och sina gnälliga Facebook-uppdateringar.
Vilken kille, vilken inställning!
Jag säger bara det.. WOW!
Gå in på Youtube om du vill se mer av Nick Vujicic. Där finns filmer från föreläsningar han gjort och intervjuer med honom.
Och han har gift sig och de har fått en son.
Idag den 21 februari...
...fyller den äldste sonen år. Skriver om hans "fyllande" för tredje gången sedan jag startade bloggen. Varje gång har jag förvånats över att han blivit så stor, och samtidigt häpnar jag över mitt eget åldrande... så även denna gång.
Nu fyller den lille parveln 20 år. Men han är ingen parvel längre, han håller på att bli vuxen... eller han är väl det redan antar jag?
Jag kommer plötsligt att tänka på en filmsnutt ur Kalle Ankas julafton, den som Disney valt klippa bort. Ni vet den då jultomten säger -"Say mama" och den lilla dockan svarar -"Ma"och får ett OK stämplat i rumpan.
Jag ska försöka göra som den fete Disney-tomten, skratta så dubbelhakor och magringar guppar, och tänka att det är dax att godkänna att han blivit stor, och sedan stämpla med en symbolisk OK-stämpel i baken på honom...
Hjääälp, var tar tiden vägen???
Tingel & Tangel
Måste bara göra lite reklam för den här sidan med handgjorda vackra smycken.
Läght:n ige:n
Passade på att fota några fler detaljer i vår lilla, lilla etta. Denna gång är det omtalade nyckelskåpet förevigat. Inte för att det är något speciellt med den annat än att det inköptes långt innan vi hade en vägg att skruva fast den på...
Här kommer även lite bilder på bland annat hur vi utökat vägghyllorna, lite lätt bitter över att dessa hyllor inte riktigt stämmer med varandra och fästena för att montera fast dem inte ens sitter ordentligt. Håller med maken som under monterandet muttrade något om att så här skraltig skulle aldrig en hylla från IKEA vara, och dessutom hälften så dyr. När blev han en sån IKEA-fantast?
Hittade ett väggtidningställ, ett vitt "M", på Hemtrevnad i Skellefteå. Passade på att borra och skruva upp den och hyllorna då vi fått låna en borrhammare, med hjälp av den var det tydligen "som att borra i smör". Mycket roligare än tidigare då det varit blod, svett och svordomar då vi mötte hård och omöjlig betong med en vanlig slagborr.
Har gjort en svart "pelare" i köket av den vita och nötta kyl/frysen genom att klistra svart film på dem, plus på köksluckan ovanför som kapades för att rymma inbyggda mikron. Nu blir väl nästa steg att införskaffa en TV-bänk. Och vissa av oss (läs jag) är jättesugen på att fixa upp i badrummet. Men det får nog bli en senare historia.
Fler bilder från lägenheten i tidigare inlägget ; "24 m² Lght" Här
Ett litet steg
Neil Armstrong uttalade knatandes där uppe på månen de numera så klassiska orden:
”Ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten”.
Jag säger precis som honom... eeeh... fast här nere på jorden... och mer tvärtom: "Har tagit ett pyttelitet steg i andra människors ögon, men ett gigantiskt steg i mina egna."
Vad har hänt? Vad har jag gjort? Tänker jag faktiskt inte avslöja, men jag kan väl säga så pass att jag KANSKE precis bestämt mig för en EVENTUELL förändring som KAN bli otroligt bra! HOPPAS jag....
Så e´de´
Bilden med i tidigare blogginlägg "Ett skålpund eller två av jävlar ..." Här
Inspiration till bild Isa Form Här
App $tore
Det här blir billigt och bra, kommer nämligen aldrig lyckas tokhandla mig fattig för mina egna pengar via min egen telefon. Att handla via App Store verkar knepigare än att svindla miljarder från schweiziska topphemliga konton bevakade av hela franska legionärstyrkan. Och NEJ jag överdriver INTE!
Efter att ha prövat fylla i lösenord, svara på frågor om favoritfärger, min första bil och husdjur för att sedan misslyckas fullkomligt med uppgiften var jag tvungen försöka byta informationen. Inte för att jag plötsligt bytt namn på mitt första husdjur, inte för att jag ändrat mig och numera tror att jag körde Pontiac som artonåring, men vad ska man göra då App Store inte godkänner mina svar?
Till råga på allt skulle det bekräftas via min mail, men App Store påstod att jag redan använt bägge mina adresser vilket ju inte är så konstigt med tanke på att det är just de två jag har. Så slutligen skickade jag bekräftelsen till sonens mailadress.
När så äntligen djur, bilar, gator och favoritfärgerna var uppdaterade så borde det väl bara vara att börja handla. Men NIX! Var naturligtvis tvungen börja om att fylla i lösenord OCH återigen fixa med bilmärken plus skicka en till bekräftelse till mailadressen... en runda till helt enkelt. Varför? Tja, förutom att det hela verkar onödigt krångligt och rigoröst så är jag ju bevisligen en TEKNISK IDIOT! Hopplös kombination.
Nu då? Allt på plats, ifyllt och klart, dax att shoppa loss? Icket! Jag trodde den futtiga tjugan som det skulle kosta gick att dra via telefonen, men där trodde jag fel, gud vad jag är korkad. Nu skulle Visakortet fram och det skulle fyllas i en massa siffror?! Nä nu fick det räcka! Hur krångligt får det bli? Skiter i det där f$€%£ spelet skiter i App $%@ Store. Jag går och rånar ett Casino eller nåt istället. Skitenkelt, har ju sett Oceans eleven, twelve å' thirteen. Må ju vara en "Piece of cake"...
Lille gubben
Ozzie the Lizzard har idag slutat sitt ödleliv. Vi märkte för några veckor sedan att han börjat må dåligt. Han slutade vilja äta, rörde sig knappt och ville inte öppna sina ögon. Efter ett besök hos veterinären så började vi en antibiotikabehandling och vi fick specialmat med extra vitaminer och nyttigheter med oss hem för att sondmata honom 2 gånger om dagen. Strax blev han bättre, men så slutade antibiotika-kuren och då vände allt till det sämre igen.
Efter samråd med veterinären så kom vi fram att det var dax för Ozzie att få sluta sina dagar. Man kan inte låta ett djur plågas och sakta förtvina. Även om det är en liten ödla så är det ett liv som man ansvarar för.
Tack du lille krabat som levt och bott med oss i drygt 7 år.
Ät syrsor och sola på varma stenar i din ödlehimmel ♥
Länk till ett tidigare inlägg om Ozzie. Kan tyckas osmakligt att länka till något som är skrivet så om ett djur som nu dött. Men han var som han var Ozzie, vissa tyckte han var läskig, vissa gullig, kanske inte så smart alla gånger men fin.
Sam the Cat with Eyebrows
Älskar Sam och hans lite lätt chockade...förvånade...och oskyldiga uppsyn!
Vem gör inte det? För visst är han fin?!
Problemet är att jag skrattar så in i norden när jag ser honom, och jag vet inte om det är okey, jag menar skrattar jag MED eller ÅT Sam?
Ha, ha , ha!!! Åååh nu skrattade jag igen... är rädd att det är ÅT honom... eller...ja, han är ju bara FÖR söt! Ha, ha, ha!!!
Obs! Sam är inte våran katt.
Länk till Sams bildgalleri Här!
Att se...
...och bli sedd.
Det är nog det som är självaste grejen?
Trinny & Susannah
Gick ut och luftade mig lite. Blev rätt tagen bara av att klä på mig alla lager kläder, vilket tyder på att jag inte direkt är i någon toppform än.
Tog makens jättedunjacka och tjocka täckbyxor, tryckte ner en stor mössa över öronen, en lååång halsduk virad runt min hals och traskade ut i vackervädret. Så skönt med frisk luft! Men hur såg jag ut? Du ser ut som någon Trinny och Susannah skulle vilja sätta tänderna i konstaterade maken då han insåg att den lika breda som höga klädmassan som kom hasande var hans snuviga maka.
Tog makens jättedunjacka och tjocka täckbyxor, tryckte ner en stor mössa över öronen, en lååång halsduk virad runt min hals och traskade ut i vackervädret. Så skönt med frisk luft! Men hur såg jag ut? Du ser ut som någon Trinny och Susannah skulle vilja sätta tänderna i konstaterade maken då han insåg att den lika breda som höga klädmassan som kom hasande var hans snuviga maka.
Jo han har rätt, guuuud vad de skulle gå igång! -"Ooooh my god why have you let it go that far. Do you have ANY self esteem left? Oh little woman with to big and warm clothes, what are you trying to hide?
Sedan skulle de sätta på mig en tajt röd klänning och påstå att min figur är fantastisk. De skulle se mig djupt i ögonen och undra när jag kände mig vacker sist.
Jag skulle hulkande svara "-Aj häv nävär felt bjutifull in maj hål lajf. And sins the båjs was born ajm fat to, and aj häv nävär fält lajk a femäjl tajp åf wåmen." och så skulle de tröstande torka mina tårar och samtidigt trä på mig ett antal glittriga armband.
Jag har sett programmet "Trinny & Susannah stylar om Sverige" på TV4 play på mina vaknätter. De två kvinnorna reser runt i Sverige och visar att man kan bli enastående snygg och 15 år yngre utan att låta plastikkirurger sätta kniven i en. Fascinerad över hur otroligt dålig självuppfattning vissa kvinnor verkar ha? De är jättefina, kanske lite gråtrista men tror de är skitfula? Men med ett gäng frisörer och sminköser plus några färglada plagg genomgår de under programmets gång en rejäl förvandling.
Jag blir mest gripen under momentet då de får se sig själva första gången på storbildskärm. De flesta tappar hakan av förvåning... och sedan gråter de en skvätt, men bara försiktigt så inte sminket far åt skogen.
Synd att det inte skulle funka på mig förklarade jag för maken. Problemet är att jag skulle vägra bära den hudnära raffiga klänningen för att jag passar faktiskt INTE i en sådan. Sedan skulle jag förklara för dem -"Aj dånt ånly thingk ajm aggli aj nåw!"
Jamen, suckade maken, menar du att de skulle misslyckas med dig då?
Jepp, är rätt säker. Jag är tjurigt ohjälplig och ett hopplöst fall.
Yes, jag godkänner att jag är en ytlig och sentimental person, därför dras jag till den här typen av program. Datts mi, aj kant hällp it....
Bild tagen här
Mello
Igår kväll lyckades jag NÄSTAN se en hel melodifestival-deltävling. Inte för att jag var så betagen av programmet i sig, utan för att jag var så utslagen av min förkylning att jag inte orkade flytta mig ur soffan. Maken som stigit upp tidigt lördagmorgon för att skjutsa son till buss mot simtävling passade på att "ta igen sig" bredvid mig i soffan. Jag kom på då jag såg resumen av alla deltagare att nog även jag blundat till ett par gånger men på det stora hela så hängde jag nog med tror jag.
Vem var bäst? Kan inte uttala mig, tycker alla låter så otroligt lika. Den andre sonen, han som inte simmar, stannade upp en stund framför TVn för att kolla in några av bidragen. Han har nog en exklusivare musiksmak än sin mor för jag lyssnar mest på Radio Rix och Rocklassiker. Han spelar ju numera en hel del själv och har förutom gitarrer och typ... eeeeh orgel? en rad sladdar och pedaler som kopplas till någon typ av förstärkare stora som tusan. Jag är inte så insatt som ni kanske förstår... allt det där har säkert jättefina namn. Hursomhelst så sa han att han tyckte det främst var själva mixningen som lät illa för man hörde bara mellanregistren och diskanten men knappt någon bas. Alltså inga bastrummor och basgitarr och även om man såg att de frenetiskt hamrade på sina kaggar och strängar så nådde det liksom inte ända fram.
Även om jag inte på allvar tror att de köpt in mixerbordet på TOYS"R"US för 39:90:- så var det ungefär så det lät. Tror faktiskt det är meningen, ja inte att det ska låta som att allt ljud går via en rosa leksak utan att man drar i relän och trycker in alla knappar på "schlager"-läge så att det verkligen ska låta SCHLAGER BIG TIME, och vips via detta ljudfilter lyckas man få alla att låta likadana? Ozzy Osbourne, Pink och Freddie Mercury (god bless his soul) skulle alltså också låta som bleka kopior av sig själv eller till och med som varandra. INGEN skulle komma undan!
Hur gick deltävlingen igår då? Inte riktigt säker faktiskt. Gubben vaknade till mot slutet av "mellon" och slog om till en film om två poliser varav en spelades av Channing Tatum och den andre... skit samma, röstningen missade jag. Men eftersom jag kollade Facebook innan jag la mig kan jag ana att den smale manga killen gick vidare? Eller? Om jag nu går in på Aftonbladets eller kanske till och med Norrans hemsida så står det nog i STORA bokstäver...
Sjuuuuk!
Oj vad jag känner mig eländig. Förlorade rösten för ett par dagar sedan, och jag har väsande och kraxande förklarat för alla som undrat att jag känner mig helt okey. Till och med en lättare förkylningar sätter sig gärna först och främst på mina stämband.
Idag känner jag att ordet "lättare" inte ens finns i mitt vokabulär, idag finns bara "tungt". Det kommer inte hoppas jämfota över små hus på några dagar så mycket kan jag avslöja. Det knastrar och ilar i lederna, dunkar under ögonlocken och jag fryser och svettas om vartannat. Förbaskat! Bara häromdagen så slog det mig att jag klarat mig förvånansvärt bra från min årliga dunderförkylning, den skippade mig 2012.
Idag känner jag att ordet "lättare" inte ens finns i mitt vokabulär, idag finns bara "tungt". Det kommer inte hoppas jämfota över små hus på några dagar så mycket kan jag avslöja. Det knastrar och ilar i lederna, dunkar under ögonlocken och jag fryser och svettas om vartannat. Förbaskat! Bara häromdagen så slog det mig att jag klarat mig förvånansvärt bra från min årliga dunderförkylning, den skippade mig 2012.
Men så får man aldrig tänka, för då kommer bakterierna som ett brev på posten... eller för er yngre läsare...likt ett virus bifogat i ett mail.
Om några timmar ska jag vara och träffa en eventuell ny kund/brukare eftersom jag vill utöka min tid en aning. Har knaprat halstabletter och druckit honungste så att fragment av rösten ska komma tillbaka. Har testpratat i min ensamhet och kommit fram till att det inte verkat funka. Kommer nog att måsta ta en näve febernedsättande en stund innan jag sticker iväg också. Den stora utmaningen är att sminka över den rödlysande näsan och få de kärlsprängda och påsiga ögonen att glittra och glimma.
-"Men stanna hemma då din klagande febriga stolle, om det nu är SÅ synd om dig och du nu är SÅ eländig?!", Kanske du tänker? -"Dessutom smittar du säkert!!"
-"Hmm, ska tänka på saken, mötet kanske går flytta fram?" Sörplar sliskigt te och drar morgonrocken tätare om min stackars frossande lekamen -" För så mycket smink och alvedon finns nog inte i badrumskåpet att jag kan rusta upp denna luggslitna gumma"...
Tidigare inlägg om mina hesa förkylningar där dessa bevingade ord blev satta på pränt;
”Små febriga tanter är icke att förakta”
”Hellre en fågel i skogen än en hes skata i mottagningsrummet”.
länk Här
Tiden
Oj, vi är redan två dagar in på en ny vecka? Herregud vad dagarna flyyyger iväg. Tycker nästan de "grå vardagarna" är nog så kvicka? Absolut så går en julhelg, en skön semestervecka i ett varmt land för att inte tala om sommar-semestern då man ska ladda batterierna inför en lång höst på TOK för fort. Men jag blir ändå mer överraskad över hur arbetsveckor, vanliga ledighelger men även arbetshelger liksom bara rinner mellan fingrarna.
Man håller på att närma sig mitten av sitt liv, underförstått att man nu får ha hälsan och kan hålla sig undan livsfarliga olyckor. Och tiden verkar gå fortare och fortare ju äldre man blir. Det kan få en att fundera, har man hunnit det man ska och uppnått det man borde med tanke på var man är i livet. Har man vuxit ifrån sina barnsliga nojjor, kan man acceptera den man är?
Följdfrågan blir vad ska man hinna? Resa överallt, rädda regnskogar och pandor, ha en framgångsrik karrär och tjäna massor med pengar, stå för förändringar värda en rad i historieböckerna? Tja, med de kriterierna för ett lyckat, icke förspillt liv då vore jag verkligen misslyckad hitintills. Men jag kan avslöja att jag faktiskt inte känner någon sådan stress, tror faktisk inte att livet är en tävling där man ska ha hunnit och uppnått så mycket som möjligt. Har ingen 100-saker-att-hinna-innan-jag-dör-lista att bocka av.
Nä, mitt tidspressade medelålders-dilemma är nog mer att jag inte ännu blivit så gammal och klok att jag kan vara mer förlåtande mot mig själv. Kommer jag en dag att kunna tolerera min egen person med alla mina tillkortakommanden, de jag inte verkar kunna ändra? Tveksamt... kanske... om jag får fylla 100.
De dåliga nyheterna: tiden flyger iväg. De bra nyheterna: du är piloten.
~ Michael Althsuler ~
Vad är sant?
Ibland funderar jag på hur man framstår på Facebook? Nu ska man inte grubbla för mycket, man ska väl kunna delge små bitar av sitt liv utan att analysera och rätta till hela tiden. Fast undermedvetet utelämnar och mixtrar man nog en del ändå?
För folk skriver ju oftast om sådant som man tycker är roligt, viktigt eller sånt man är stolt över, inte så mycket om det som är tråkigt ( jodå det finns de som visst brukar beklaga sig). Det vi ser och läser är nog sant men mer en utvald del av sanningen för det kan ibland kännas lite ensidigt.
Godkänn att man lätt kan få för sig att vissa personer verkar träna OAVBRUTET, andra äta HELA TIDEN, en del städar STÄNDIGT & JÄMT, några är väldigt insiktsfulla för de delger oss kloka ord och citat i PARTI & MINUT för att inte tala om alla de som bakar i MASSOR eller MYSER med de "bästaste" KONSTANT?
Samma sak kan man ju fundera om en blogg. Hur framstår man där? Där anses det ju till och med fiffigt att hålla sig till ett tema, även om man inte bör vara för enkelspårig.
Flera bloggar handlar mest om yta, smink och kläder. En del är provocerande och elaka, medan andra är otroligt präktiga och duktiga. Många har den som en dagbok för att dela med sig av sin vardag, en del mer för att skriva av sig ilska och ledsamheter. Inget sätt är fel, men vissa är mer framgångsrika än andra.
Jag vill att min blogg ska utmana mig att fundera och sedan formulera mig i text.
Leta synonymer för att inte upprepa mig allt för mycket, ibland medför det att jag lärt mig ett nytt ord. Att vända och vrida på funderingar och åsikter kan innebära att jag ser saker tydligare eller på ett annat sätt. Det är SÅ roligt.
Jag vill lägga upp foton och illustrationer, för då ser jag en anledning att öppna upp photoshop som jag ju också tycker är kul, men ibland glömmer bort.
När sedan någon besöker min blogg (tex mamma?) så får mitt bekräftelsebehov sitt, jag ser ju att någon kikat in, för att inte tala om när någon kommenterar. Under perioder har jag dåligt med tid att uppdatera, och ibland hittar jag ingen inspiration alls. Den blir faktiskt som en... den ÄR nog en hobby när jag tänker efter?!
Hur sann är den då min blogg? Jo, jag kan verka väldigt självutlämnande, men jag berättar inte allt. Jag har hemligheter och problem som nog måste bearbetas, helst kommas över innan jag skulle skriva om dem här. Alla mina foton är beskurna och retusherade på ett eller annat sätt. Jag kan ibland framstå som klok och förståndig, men jag lever inte alltid som jag lär. Jag kanske inte är 100 % ärlig, men rätt nära...
Tredje... eller?
Tredje och sista bilden... jag lovar för vid det här laget blev jag tokless.
Nytt decenium, nytt mode... för vissa i alla fall. Lite mer 2000-tal tror jag;
Oooops?! Vad har vi här då? En fjärde bild?! Jag som lovade dyrt och heligt att jag bara skulle göra tre?! Tja, där ser man det går tydligen inte lita på mig för fem öre.
Men jag ville bara testa hur det skulle se ut med hyfsat korrekta proportioner, och INTE med de gigantiska Bratz-docke- ögonen och den smala halsen. Har även lagt ner mer tid och använt mig av fler än femtioelva lager i photoshop. Och så här blev det;
Nya besök
Apropå min nya statestikräknare, det tolfte landet blev Polen, två besök från skilda städer. Så två polacker har alltså suttit och kliat sig i huvudet och funderat eller de kanske körde google-översättning och tänkte; - "Ta kobieta nigdy nie napisać czegoś sensownego?" Håller det inte för otroligt....
Och ni som med spänning väntar på den sista bilden i trilogin "Bratz"-liknande photoshop-teckningar, ni får hålla er till tåls. Imorgon onsdag så kommer den med all sannorlikhet läggas upp. Eller blir det kanske en fryppolgi?! Att ytterligare en illustration dyker upp? Man vet aldrig! Ooooh spännande va?
Äh, nu var jag ironisk igen, det som jag redan konstaterat gör sig sisådär i text.
Och ni som med spänning väntar på den sista bilden i trilogin "Bratz"-liknande photoshop-teckningar, ni får hålla er till tåls. Imorgon onsdag så kommer den med all sannorlikhet läggas upp. Eller blir det kanske en fryppolgi?! Att ytterligare en illustration dyker upp? Man vet aldrig! Ooooh spännande va?
Äh, nu var jag ironisk igen, det som jag redan konstaterat gör sig sisådär i text.
Åsså 2 till
När jag liks kom igång så gjorde jag två damer till av bara farten. Det är lite så jag fungerar, tycker det är jätteroligt...och så plötsligt INTE.
Nåja, jag lägger upp dem i TVÅ skilda inlägg, funderade på att trycka in dem i samma men så tänkte jag ääääh på det här viset drygar de ut lite i brist annat.
Och TÄNK vilken cliffhanger det blir över hur den sista bilden kommer se ut? Den är ju bäst dessutom!! Så du bara MÅSTE återvända och kolla!
Ha, ha, ha! Nä, det där var ironi, sånt som inte gör sig så bra i skriven form, och ibland inte i tal heller för den delen.
Blev en aning flower-power-färglatt ut så jag påstår det här är typ 60-talet.
Klicka på bilden, sedan klicka en gång till = full storlek
Ett sminkat öga...
...och vips blev det två, på en tjej som verkar komma från"det glada 20-talet".
Det blev så att ett öga gav inspiration att sitta och kludda i lager på lager i Photoshop. Sitter alltså vid datorn och tjollrar istället för mer typiska, vettiga och mer produktiva sysselsättningar såsom stickning, virkning eller knyppling, sånt som en dam i min ålder egentligen BORDE ägna sig åt.
Öga nr 1 i inlägget "Blicken" Här
Klicka på bilden, sedan klicka igen = full storlek
Mästerverket
Ja nu refererar INTE rubriken till mina foton. De är bara ett försök att visa det krispiga vita, gnistrande landskapet som med hjälp av rejäl kyla skapats under natten. Det är alltså Kung Bores mästerverk jag menar, som är fantastiskt att se och uppleva, kylan som nyper i kinderna, solreflexer i snökristaller glittrar och glimrar, den höga klara luften, allt är så himla blått och så kritarns vitt. Men det är omöjligt att fånga på bild...
Och ikväll målar han med en av sina finaste penslar. Norrskenet sprakade över stjärnhimlen under min kvällspromenad. När jag kom en bit från den belysta vägsträckan ställde jag mig still mitt i kläderna en stund bara för att få njuta av det fantastiska skådespelet.
Barnslig, jag?!
Jo, jag vet att jag har barnasinnet kvar, en av mina bättre egenskaper enligt mig själv.
Var så glad när jag skaffat en räknare som visar statestiken över hur många som besöker min blogg, och var de sitter i sina hem. Jo, det är säkert, om någon är online via en dator kommer det upp en flagg och text som säger var denne bor, orten inte adressen, så var lugn. En jag känner har en likadan räknare på sin blogg och hon visade att hon hade haft 2000 besök spridda över ca 20 länder sedan hon startade den, inte så konstigt då hon är lite internationell av sig och säljer sina alster via bloggen. Lätt imponerad över hennes siffror kunde jag ju inte låta bli att skaffa en egen. Oooh så kul!
Började genast med förtjusning gå in med jämna mellanrum för att skåda den vackra jordgloben (hmmm, lite lätt barnsligt, va?) Förvånad såg jag att redan på andra dagen så var besökarna fördelade över FYRA länder? Och plötsligt när jag sitter där och dumstirrar dyker en flagg upp. Torslanda? Känner ingen där. Lite läskigt då jag föreställer mig att besökarna är mamma, andra enstaka släktingar och kanske någon kollega då och då. Man blir ju nyfiken på vad de övriga är för personer? Tillfälliga som hittar hit läser en rubrik och sedan klickar vidare eller finns det de som återkommer? Och vem är i så fall in och läser? Vilka är ni??? Hallå?!
Ytterligare några dagar senare är jag uppe i ELVA?! länder. Vem är det som bor i Kanada eller Aruba och tittar in här? Obegripligt! Råkar de googla på nåt sökord och förvirrar sig in hit, en stackars thailändare eller fransman som inte bergriper ett ord ?
Känner mig lite skeptisk, räknaren måste ju visa fel?! Eller är det någon typ teknisk grej, att det går via servrar runt om i världen på något sätt?
Tja, själva 3D-jordgloben är i alla fall tjusig medan den snurrar runt sin axel med sina lögnaktiga? gröna pluppar placerade över elva länder. Få se vilket land som blir det tolfte? Spännande! Kanske Nepal, Rwanda eller varför inte Uzbekistan?
Blicken
Läste på Facebook att en av mina vänner där, en aningens vimsig tjej, hade målat vinröd läpp-penna kring ögonen istället för sin brunsvarta kajal. Fort gjort... eller? Ha, ha, antar hon gick omkring med en lite lätt rödgråten look?
Det fick mig att minnas då jag läste in några gymnasiekurser. Hade efter några veckor lärt känna några som läste samma ämnen. En av dem var en kvinna några år äldre än jag, alltid snyggt klädd, lite kappa, lite högklackat, lite fönad så där som en annan aldrig själv orkat fixa tidigt på morgonen. (som om jag någonsin kunnat gå i högklackat)
Vi stod i kön till morgonkaffet och småpratade. -"Äh, det känns lite sisådär idag", sa hon. -"Oj vad är det då", frågade jag förvånad. Så vänder hon sig helt om och tittar stint på mig, och då var det så tydligt att jag inte fattar hur jag kunnat missa det. -"Jag glömde sminka mitt ena öga imorse... känns sisådär". Och mycket riktigt, ena ögat var så där tjusigt sminkat i nyanser, välfomat ögonbryn och långa svarta mascara-ögonfransar, men med det andra ögat tittade hon på mig med en trött och färglös blick. Plötsligt skrattade vi så hela kön började vända sig om lite lätt förskräckta.
Hon for inte hem och bättrade på "make-uppen", utan gick hela skoldagen "enögd" vilket visar att hon inte var så fåfäng som man kunnat tro. Och så fort våra blickar möttes gjorde hon ett lite missnöjt och ledset ansiktsuttryck och höjde på sina olikformade ögonbryn, och jag brast ut i frustande skratt varje gång.Tror aldrig jag skratttat så mycket under en dag... åtminstone inte en skoldag.
Så här efterhand började jag fundera. Hur hon bar sig åt då hon sminkade sig, vem tar ett öga i taget? Kanske alla utom jag?
Att ❤ färger
Allt är inte svart eller vitt med tydliga gränser, så när något är rätt är allt annat är fel.
Vore kanske okomplicerat... däremot så tråååkigt.
Nä, ta istället och titta dig omkring och upptäck oändligt många färgnyanser.
Se olika alternativ, få perspektiv. Krångligare? Möjligen.
Men livet blir vackrare och mer kuuuul!
"Gå-bort-rosor" fotade på nyåsrafton + penseln här
Tongur knivur....
Snabbläsare som jag är så läser jag ut namn och orter slarvigt. Det spelar ju ingen roll om man konsekvent läser åt pipan fel och framförallt tyst för sig själv. Högläsning blir lite mer avslöjande, hur många har inte blivit rättade när man läst barnböcker och ändrat på en betoning? Det brukar inte gå hem.
Jag högläste alla Harry Potter-böckerna för mina söner (och ja de var i äldsta laget lagom till sista boken, men de fick ställa upp). I de böckerna finns det många knepigt stavade orter, sagoväsen och figurer. Läste bla. ut Herrmione som "Härrmiååånä" det blev många påminnelser av åhörarna som snappat upp det rätta sättet att uttala hennes namn när de väl sett den första filmen.
Ett problem då man inte utläser namn ordentligt uppstår då man knappt vet om man mött personerna förut eller om man besökt vissa ställen i en bok eftersom man inte läser ut det lika från ena gången till en annan, alltså måste jag backa och dubbelkolla. Ett exempel är den isländska bok som jag just läst ut. Ställen som heter Eskifjareskifjarðarheden och Þverarðalur, en väg heter Rauðarárstígurja och personer har namn som Dagbjartur eller Sigurður Óli. Ja, ni kan ju föreställa er vilka fantastiska namn det blir i mitt huvud, och i värsta fall inte lika mellan sidbladen...
Har i vinter läst ett flertal böcker och de tre översta i bokhögen på sängbordet är;
Att vara med henne - Alex Schulmann
Att vara med henne - Alex Schulmann
Här är en person som tack vare främst sina tidigare rätt elaka krönikor och blogginlägg alltid måste starta varje ny bekantskap inte bara från noll utan från minus. Alla tycker sig veta vilken typ han är. Bitsk, kritisk, ironisk och hånfull, och sådan är han väl också men inte bara. Det finns en person bakom allt, en lättkränkt och osäker person som ibland tittar fram. Boken bygger på snuttar och inlägg under ett år där han separerar, möter ny kärlek och blir far. Det är uppbyggt lite som en dagbok och han är rätt självutlämnande, han erkänner pinsamma situationer och tankegångar som man själv helst skulle velat glömma eller hålla för sig själv. Skrattar faktiskt flera gånger och ibland tycker jag synd om denne man som går mellan högmod och fall på 2 sekunder. Han får en mycket stark trea;
Felicia försvann - Felicia Feldt
Boken avslöjar sådant som hänt bakom familjens väggar medan en fantastisk fasad visats upp i media. Det här händer nog i flera familjer men blir ju extra speciellt och känsligt då moder är Anna Wahlgren "Barnaboks"-författaren som påstår sig vara en fena på uppfostran, och gett "goda" råd i tid och otid
Ruggig läsning och om så bara hälften är sant så har hela barnahögen blivit uppfostrade av en egenkär och självupptagen mamma med psykotiska drag som betett sig som en sektledare mer än en mor.
Man hoppar lite mellan årtalen, men det är inte svårt hänga med. Några av syskonen har tydligen bestämt förnekat det som står i boken, och det är ju inte konstigt då en av straffmetoderna varit/ är total utfrysning tills man godkänt att man gjort "fel"...
Frostnätter -Arnaldur Indriðason
Ja, bortsett från de självklara språkförbistringarna då det gäller ortnamn osv så är det här en bra deckare. Har läst några tidigare böcker av samma författare, men nu lär man känna den inneslutne polisen Erlandur Sveinsson lite närmare. Man förstår hur mycket händelser i barndomen kan påverka vem man blir både genom honom och det fall han försöker lösa. Och hur han i sin tur försöker närma sig sina egna numera vuxna barn, vilket inte alltid är enkelt då han aldrig fanns för dem under uppväxten.
Boken snurrar mycket kring funderingar om man någonsin kan släppa de man förlorat och måste man det? Varför har man som barn så lätt att lägga skulden på sig själv? Finns liv efter döden, och hur långt kan man gå i sökandet efter sanningen?
Den bästa hittills som jag läst av Indriðason;
Hundspann
I helgen som var så uppvaktades en svåger med hundspann och sedan middag hos oss (lagat av svägerskor). Inte helt fel att en sådan gång ha hundspannsföretaget och siberian huskie kenneln Rascal Huskies, runt husknuten här i Yttervik.
Som fotograf misslyckades jag å det grövsta, inte en bild med fokus... eller rättare sagt ingen med fokus på rätt ställe. Nog för att hundarna rörde sig hela tiden och jag var väl inte helt still men HERREGUD?! Vad höll jag på med?
Hursomhelst och nog om detta med bildkvaliteten å sånt...
Satte ihop ett kollage av färden som startade med att träffa hundarna. Börjar känna det är dax sluta kokettera med min hundrädsla, den är nog inte så farlig utan mest larvig, och jag hade kanske till och med kunnat stå innanför stängslet...eeeh kanske.
Bilderna;
Plasmas blå/bruna blick som säger "Får jag hänga med snäääälla?
Svägerskan som tog ordet "närbild" en aning för bokstavligt.
Ett gäng ivriga och tokglada hundar som selas på.
Dryga 30 minuters naturupplevelse av snö, kyla och samarbete hund och förare.
En varm kåta väntar, där man kan ta med eget fika, eller beställa en kopp kaffe.
Födelsedagsbarnet behövde efter färden en jäger, en öl, lite korv och varm glöd vid fotsulorna, och det fick han.
En liten grön ask
Ibland så är jag lite pysslig trots att jag oftast är motsatsen. Inget överdrivet eller nåt att förhäva sig över. Tror inte jag är ensam om att ta en färgklutt och kladda det på något och så voila´så har man något annorlunda, något man förnyat, förhoppningsvis finare och användbarare, något man kommer använda.
I julas fick maken en julklapp, ett par snapsglas och de låg i en träask. Jag letade upp några gamla färgtuber (varav de flesta visade sig var torra) och en överbliven skvätt naturvit ur en enliters-burk ur förrådet. Blandade till en rätt ärtigt grönfärg, målade sedan om asken och skrev "TE" på den. Inte särskilt kostnärligt eller avancerat, men nu har vi en användbar te-ask till lägenheten. Och ingen har exakt en likadan.
I julas fick maken en julklapp, ett par snapsglas och de låg i en träask. Jag letade upp några gamla färgtuber (varav de flesta visade sig var torra) och en överbliven skvätt naturvit ur en enliters-burk ur förrådet. Blandade till en rätt ärtigt grönfärg, målade sedan om asken och skrev "TE" på den. Inte särskilt kostnärligt eller avancerat, men nu har vi en användbar te-ask till lägenheten. Och ingen har exakt en likadan.
Samma löfte
En del tycker nyårslöften är larvigt och att det inte är troligare att lyckas med en förändring bara för att man passerar från ett datum till ett annat. Vissa blir provocerade av nyårslöften, troligtvis för att de flesta löften är så himla präktiga. Jag fattar att det inte finns något magiskt med tolvslaget på nyårsnatten, men åtminstone jag måste ha ett avstamp, ett mål, en ide. Så lika mycket som måndagar är "börja-tänka-på-vikten"-dagen, så är den 1/1 dagen på året då jag vill börja förändra de bitar jag inte är nöjd med hos mig själv. Dessa planer pajar oftast redan efter några dygn, ibland timmar, jag vet. Men när man misslyckats med att äta nyttig, hålla sig från ciggarna, läsa fler böcker, dricka eller svära mindre, motionera mera eller vad man nu lovat så måste man ju inte vänta till nästa nyår. Det måste ju få spricka, men så kan man komma igen? Inte ska man gå och vara besviken på sig själv utan ta nya tag, eller så VAR det ett skitlöfte och då skippar man det, svårare än så är det väl inte?
I mitt fall handlar det om att "vara snällare mot andra och mig själv", samma löfte som 2012 alltså. Det innebär inte att jag ska ta skit, niga och alltid svara "ja" med gullig och pipig prinsessröst. Nej, det betyder att jag ska försöka välja mina strider, de som jag fakiskt inte kan vinna eller behöver ta bör jag strunta i. Jag vill bli bättre på att släppa och gå vidare, inte älta det som av olika anledningar inte går reda ut, ändra eller förstå.
Jag vill lyssna mer på, berömma och uppmuntra mina vänner, familj och arbetskompisar i större utstäckning mot vad jag gör idag. Och slutligen börja viska vänligare saker till mig själv om mig själv, eller åtminstone inte mumla elaka....
Har insett att ju bättre jag själv mår desto trevligare är jag mot min omgivning.
Vara snäll?! Ja, för vissa är det ju inte.... SÅ lätt....
Året som gått
Fortsätter fundera och summera 2012. I drygt 2 år har jag haft den här bloggen. Startade i oktober 2010 och redan under de få månader som var kvar av startåret hann jag tydligen placera 8!!! inlägg under "Bäst 2010"-kategorin. Året därpå blev det bara 6 stycken "bäst 2011" och det på ett helt år och slutligen i år bara 4 "bäst 2012". Var jag fyndigare/bättre i början eller har jag blivit mer självkritisk? Antagligen en kombination som borde innebära att en ny kategori med namnet "Bäst 2013" blir helt överflödig.
Så hur har året varit och hur har det gått med 2012 års nyårslöfte? "Bli snällare mot mig själv och andra"? Har det funkat? Nix, inte ett dugg! Får väl ligga kvar som en önskan och bli nästa års löfte... ska bara modifiera det lite, kanske även konkretisera och auktualisera... plus några fler saker som slutar på -"era"? Då kanske jag kan lyckas?!
Vi åkte till Rhodos med världens gulligaste människor. Önskar man själv kunde vara så snäll (just ja, det nyårslöftet sket sig ju) Våra kära vänner/grannar flyttade senare under hösten in till stan och nya lampor lyser i fönstren i deras före detta hus, känns lite vemodigt. Elisabeth och Jenny vars kämpar-bloggar jag följde dog i cancer under året. Flera jag känner har separerat under 2012, några funnit nya kärlekar.
Jag opererade om ögonen, denna gång med laser, blev klarsyntare men ännu mer dubbelseende. Vi blev lägenhetsägare, något kul och praktiskt som vi inte ångrat ännu. Vi förlorade Ceasar vår älsklingkatt som vi haft i dryga 12 år. Tänkte sluta svära (sket sig ju också) Läst en hel del böcker, orkade bara recensera ett fåtal. Fotat och lagt ut trista bilder på blommor och inredningsdetaljer här på bloggen. Gjorde ett försök till små illustrationer men ideerna sinade. Konstaterade att jag som varit lik Anders Glenmark numera börjat likna hans farbror Bruno.
Har höjt Mia Skäringer, Bosse Rappne och Dawn French till skyarna plus gormat en hel del bland annat på busstrafiken och handikappbadet.
Men herregud när jag läser det jag skrivit....hjälp så negativ jag verkar vara?! Helt otroligt att jag har några läsare alls???
Gott Nytt År!
Syns igen 2013... hoppas jag?
