Igår söndag då solen lyste och värmde sitt flitigaste jobbade jag samtidigt som vi gjorde en IKEA-tripp, trevligt men vi var inomhus hela dagen. Att det varit en fin dag i Yttervik förstod jag på att de två familjemedlemmar som var hemma då jag kom hem på kvällen var tämligen brun/rödbrända.
Nu under veckan ska jag på tvådagarskurs till Sundsvall, till Umeå och kolla upp ögonen, sedan jobba fredag till söndag. Alltså kommer kroppen inte chockas med för mycket sol, om någon alls. Om man ska tro "klart.se"( ja, som jag skrev tidigare, norrlänningar läser krampaktigt väderprognoser och FÖRSÖKER planera sitt liv efter eventuell sol) så blir det inte riktigt kanonväder i veckan inte ens i Sundsvall. Måste jag dubbelkolla andra prognoser? Känner mig helt stirrig.
Fördelen med en liten utlandsresa på våren är att man fyller upp batterierna, får en nyans av brunt på smalbenen och kan ha en aningens mer avslappnad inställning till vädret och dess nycker. Men i år åker vi på sensommaren så jag får väl passa på och svedja min nästipp de minuter då jag får en stund över samtidigt som det faktiskt sticker fram en solglimt genom molnen...
Skit samma, det är våååår… eeeh, kanske den är över? Det är sooommaaar... eller?

Imorgon söndag åker jag hemifrån vid sextiden och är nog inte hemma förrän halvåtta på kvällen. Vi ska på IKEA och jag jobbar... exakt, JOBBAR då vi är där, inte direkt synd om mig. Eftersom jag inte kommer vara hemma på hela morsdag så firades det redan idag lördag. Oj, så firad jag blivit! Mousserande rosévin, presenter och en fantastisk god tårta bakad och dekorerad av min yngre son som går restaurangprogrammet! Den tog vi med till mormor och dubbelfirade, gott. Dagen har hitintills varit perfekt!
Och nu ska vi snart sätta igång och grilla, och jag tror det kommer gå sitta ute och äta.

Då pratar jag inte om trädgårdsarbete eller scrapbooking utan om bildhantering.
Kameran vi har är en Nikon D3100 med objektivet Nikkor 50 mm 1.8, det räcker gott åt mig med tanke på den nivå jag ligger på. Inställningen vid närbilder är oftast "P" på "ratten"och bländaröppningen står på 1.8, så det blir kort skärpedjup. Jag missbrukar denna inställning det erkänner jag. Ett tips jag fick av min bror och gärna delar med mig av var att titta genom sökarfönstret istället för att ha igång displayen, otroligt mycket enklare att hitta skärpa och det går snabbare att ta bilden.
Några riktigt fina bilder min bror tagit, sådana man skulle vilja ha på väggen. Länk här.

Exempel på hur jag gör;
När jag skulle ta kort på glassen fick det gå fort innan den totalsmälte. Höll upp den mot himlen och tog säkert 15 bilder. Bara några blev hyfsat bra, valde ett av dem som var tagen lite framifrån. Lutade bilden och beskar och vips slapp man se delar av handen. Sedan minskades den ner till att passa på bloggen och i och med detta kan även bilder med inte allt för bra skärpa "skärpa till sig" Se förhållandena i storlek mellan grundbilden och resultatet. Solglasögonen fotade jag också mot himlen, men i två varianter, för att kunna sätta ihop dem och slippa se mina fingrar. Det går klona bort saker man inte vill ha kvar, men nu valde jag göra så här. Man hade ju också kunnat kasta upp dem i luften och snabbt försöka fota dem innan de föll till marken, men det är då "way out of my league". Även maskrosen och bladen på vår Aronia har det blåa oändliga som bakgrund, där hade inga fingrar fastnat på bild, däremot beskar jag rejält.
Så sanningen är den att jag inte kan en massa finesser när jag fotar, men jag kan lite om att beskära, klippa och klistra i Photoshop...

...blir nog kort men intensiv i år då den liksom hållit igen tyglarna hårt genom snöfall, hagel och kylslagna nätter. Det känns som det vibrerar av liv och kraft under jorden, och bara värmen äntligen kommer briserar allt i en kaskad av blad och grönska. 
En del säger att det är bra att vi inte har för varmt och soligt i maj, då har vi kvar de fina dagarna till sommaren. Precis som det har tilldelats oss ett visst antal soldagar som sedan någon fördelar under året, låter nästan lite skrockfullt i mina öron? Om man tänker efter vilken "icke-avslappnad" inställning vi har till vädret här uppe i norr. Hur vi diskuterar och spekulerar om det vi läst på "yr.no" och "klart.se". Vi söker solväggar, kastar oss ut i en stol på altanen och huttrande sippar vi i oss kaffet och njuuuter så gott vi kan. Inte så konstigt kanske då vi verkligen behöver den värmande och livgivande solstrålen mot huden för att fylla på de utömda depåerna av D-vitamin och kanske även för att tina upp oss för lite kärlek? 

Foto 22/5 2012;
Vårtecken för mig är bland annat knoppar som äntligen brister för att citera Boye, soliga blommor som plikttroget dyker upp trots en bister vår, glass i stora lass och solbrillor som oftast sitter uppe i håret som ett diadem istället för på näsan.

Jag och den andra hälften gjorde en snabbrepa norrut under lördagen. Biltema i Luleå var första och viktigaste anhalten, viktigaste såtillvida att de flesta andra affärer vi besökte faktiskt finns hemma i Skellefteå. Med tanke på att sonen sett en vit Toyota Supra i Luleå och blivit rätt intresserad så köpte vi det näst bästa med oss hem till honom. En nybilsdoft att placera i luftintaget på den bil det nu kan tänkas bli till slut.
(En snygg enligt sonen, utan rost enligt fadern, med få hästkrafter enligt modern.)
Efter vi besökt några fler affärer, inhandlat skor till mina promenader på Stadium Outlet och fått i oss mackor och kaffe på ett fik vände vi söderut mot Piteå. Där upptäckte vi nu TVÅ?! gallerior. Ja, den som kallas Småstaden har vi ju besökt förut, den måste ju ha ett antal år på nacken, men den andra hade vi aldrig sett förut... tror vi? I Piteå blev det vårskor till herrskapet, sommarjacka till herrn och en blus/tunika till mig.

Väl hemma visade det sig att sönerna som sovit sitt djupaste då vi startade inte haft en aning om vart vi varit. Den ene trodde sig ha hört att vi skulle till Haparanda, och det var ju rätt väderstreck åtminstone, men den andre hade totalt missat att vi skulle fara någonstans alls. Tycker jag borde lärt mig vid det här laget att man måste ha ögon och öron-kontakt med en hölureförsedd son fördjupad i något på datorn. Svaret jag nöjer mig med är kanske inte är ämnat till mig? Fast ibland upplever jag att information går dem förbi trots att de inte har hörlurar på... mystiskt... undrar om NÅGON mer tonårsförälder NÅGONSIN kan ha upplevt samma sak?

Huruvida sonen uppskattade nybilsdoften fullt ut är svårt att säga, han log i alla fall som om det var ett halvdåligt skämt. Mäh, skulle väl aldrig driva med vår förstfödde, eller skulle vi? Gubben ligger under ena bilen på morgonen och byter ut den gamla spindelleden mot en nyinköpt. Och de fantastisk sköna "walking-shorna" var lätta och bekväma och satt som en smäck på min testpromenad, men de orsakade ändå rejäla skavsår. Förbaskat!

Jaha. Nu har de landat de där långbenta eländena med sina fjäderplymer och återigen befinner de sig på lägdorna på tok för nära vårt hus. Nä, det är inte ett gäng modeller som klivit ur ett plan på Falmarks flygplats för att sedan dyka upp och göra sig hemmastadda nedanför våran tomt. Om det då varit så väl höll jag på att säga, fast kanske sådana där vackra magra damer är jättekrävande? Vill ha massor med speglar, make-up och el dragen till lägdan till sina hårfönar?  Ibland ett och annat salladsblad serverat som de kan skölja ner med ett glas Ramlösa... eller en skvätt Perrier?
Tror lik förbaskat jag skulle föredra dem före de där duniga svart-grå fågelfäna som tycks tro att mi casa är deras casa. Tran%#@ kallas de hos oss, men om man är mindre irriterad och skippar svordomarna så heter de tranor och tillhör fågelfamiljen "Gruidae".

De måste ju trivas fantastiskt bra hos oss. Misstänker att det är samma par varje år, och de mellanlandar inte för att senare söka sig till Hornborgarsjön eller hem till sin familj "Gruidae" dit man HOPPATS de skulle styra kosan, utan de stannar kvar... här.
Om någon skulle intervjua dem om sin sommar-semesterort skulle de väl svara ungefär;
-"God mat och trevlig underhållning. Speciellt den där figuren som brukar springa omkring och klappa i händerna. När vi flyttar oss åt sidan så han ska få lite svängrum så gör han än större lovar och klappar än mer frenetiskt. Kul typ det där... Ha, ha, ha... i år kanske han införskaffat kastanjetter, vore ju ett trevligt tillägg i en redan fantastisk show, eller vad tycker du gubben?" 
- "Ja, ja, och så glada och uppskattande de är här ikring, det är ju inte överallt man möts av applåder och heja-rop då man startar upp det dagliga skriandet och skränandet 3-4 på morgonkvisten. Nä, hit far vi nästa år igen, eller vad säger du gumman?"
-"Jepp, absolut gubben, aaaabsoluuuut!!!"

En promenad med älsklingsgubben i aftonsolen. Synd att det blåste så förbaskat, hade varit mer njutbart om det fått låta bli. Väl nere vid Ytterviksfjärden/ Örviken tog jag lite kort. De här rostiga sakerna KAN var rester efter en liten hamn? färjeläget? flottning? eller nåt annat? ... strunt samma jag tyckte helt enkelt om färgkontrasten roströd-blå.
Särskilt bevandrad i bygdehistoria är jag ju inte, återigen en egenskap som inte gick i rakt nedstigande led...

Är det bara jag som lyckas fylla lådor och skafferi med en och samma vara efter en minnessvacka? En typ av undermedveten kompensation som tar konstiga proportioner. Jag ska förklara vad som händer. Låt säga att vi varit utan ströbröd ett bra tag, gång efter annan slår vi oss för pannan när vi kommer hem från affären "Just ja STRÖBRÖD skulle vi ju köpa!" för att sedan stå och mortla bröd för att kunna använda smulorna till det mest akuta. Jag har till och med mortlat bitsocker någon gång när strösockret var slut med halvdåligt resultat. Vaniljsocker, hel svartpeppar till kvarnen, fryspåsar och bakplåtspapper är också typiska saker som är hopplösa att komma ihåg tydligen.
Det som då händer med min hjärna är att nu programmerar... nej snarare tatuerar den in dessa saker som MÅSTE HANDLA varor. Nu är det dessa missade varor jag kommer att komma hem med gång efter gång under flera månader framåt. "Få se nu vad var vi utan???" säger den tatuerade hjärnan "Just ja STRÖBRÖD!"
Och resultatet? Just nu har vi t.ex. 3 burkar vaniljsocker, massor av bakplåtspapper, var ett tag uppe i 3 paket kakao och tro det eller ej just nu har vi 4 paket ströbröd i skåpet.
Blir lite bekymrad faktiskt... detta kan väl inte vara normalt?

Lite kuriosa till de som inte är så bevandrade med kökets alla finesser, på bilden har vi alltså en mortel som man mortlar med. Och för att illustrera... även om det syns dåligt... så har jag fyllt den med bitsocker för att snart ha krossat mig fram till en grov variant av strösocker;

En citronfjäril. Den är gul. En gul fjäril lär föra lycka med sig för det fortsatta året.*

Tyvärr fick våren 2012 ett litet lätt bakslag i form av snö och kyla en bit in i Maj. Alla stackars fjärilar har för tillfället dragit på sig fleecefilten, stoppat sina fossingar i ett ångande fotbad medan de sitter och sörplar i sig varmt the med massor med honung och funderar över var den förbaskade våren tog vägen.
Så den första turbringande gula fjärilen blir på bild. Att den sedan är tagen ifjol en bit in i Juli behöver vi ju inte berätta för fru Fortuna. Dessutom vägrade den visa sina varmt gula vackra vingar utan envisades med att snipigt knipa ihop och spatsera med dem hårt hopfällda. Minns hur besviken jag var, att det inte blev som jag tänkt mig. Men i efterhand nu när jag ser bilden så kan jag känna att det inte blev så tokigt iallafall. Den var ju riktigt fint grön på "baksidan", den sida den inte hade något emot att visa.

Ibland kan jag tycka att det är så även i självaste livet, man har en klar ide på hur något ska vara eller bli. Sedan gör olika omständigheter att det inte blir så, men när man skärskådar resultatet blev det riktigt fiffigt, men på ett helt annat sätt.

Citronfjäril Gonepteryx rhamni

* Sturefors gods länk
Citronfjäril länk

Om man känner en fredag så där efter jobbet att man liksom inte orkar dra igång middagsmaten, luften har på något vis gått ur en, ja då kan man ju alltid ta hem lite färdiglagat. Skönt att äta något som någon annan fixat, och så blir det ju mindre disk också. I vårt fall med vår berömda matlista (ICA:s billiga vecka) så innebär detta att fredagsmaten hamnar på söndag istället. Så brukar vi även göra om vi tex väljer grilla så där på arbetsveckans sista dag, låta ICA:s fredag bli söndagsmiddag alltså.

Nu händer det faktiskt förvånansvärt sällan att vi väljer hämtmat, tror nog inte att det blir en gång i månaden ens. Hursomhelst så vill man ju dessa gånger att det ska vara gott, inte nödvändigtvis nyttigt, men gott. Helst inte en seg hamburgare eller en Calzone som mest smakar tomatsås. Vi blir lite lätt enahanda, oftast blir det panpizzan med oxfilé från pizzeria Viktoria i Bergsbyn, ibland kinamat eller sushi från Sushi Bar i Skellefteå. En ny favorit är Nawaporn Thaimat i Skelleftehamn. Tipset kom från makens jobb där man tydligen körde flera mil för att hämta hem sin middag därifrån, så vi bestämde oss för att prova. Det visade sig att i en vagn lagar denna kvinna fantastiskt god Thai-mat, rekommenderar detta till de som bor i trakterna. Vi beställde på tok för mycket däremot. "Mixmat mycket mat" med Thaiwok, kycklingspett en kanongod gryta, vårrullar...ja det var ännu mer också i dessa fyra portioner. Trots 2 hungriga tonårssöner så blev det över till 2 luncher nästa dag. Ska nog undvika friterat till nästa gång, men det blir definitivt en nästa gång.

Ja vad gör man då lördagens väder är snö, slask och åter snö i MAJ!? Jo, man fyller sitt liv med tomma skramlande kalorier, fett och socker. Nu åt vi ju en sallad till middag, lät väl fräsch och nyttigt? Fast det är klart att då den bla. innehåller getost och valnötter samt att gubben bakat bröd till så kanske det inte var SÅ nyttig? Till efterätt blev det rödbetskaka. Rödbetor är ju en rotfrukt så där kan man ju luras tro att det finns fibrer och nyttigheter... eller det innehåller de väl men täcker man över det hela med philadelphiaost, florsocker och pistagenötter så blev väl inte det SÅ nyttigt det heller? Jamen herregud, det snöar ute och det är den 5:e Maj?! Bikinisäsongen känns väldigt, väldigt långt borta om man säger så...

Glasyr
200 gram philadelphiaost eller naturell färskost
1 dl kesella (10%)
1 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker

Garnering
1 dl pistagenötter

Gör så här;
1. Sätt ugnen på 175 grader.  
2. Smörj och bröa en form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter.
3. Skala och finriv rödbetorna.
4. Vispa äggen och sockret pösigt och rör ner rödbetor och olja.
5. Blanda de torra ingredienserna och rör ner dem (tog mindre kanel).
6. Häll smeten i formen och grädda i nedre delen av ugnen ca 50 minuter.
7. Låt kakan svalna och stjälp upp den. Låt kallna på galler.
8. Rosta pistagenötterna i torr panna och grovhacka dem.
9. Rör ihop glasyren, bred den över kakan och strö på nötterna.
(MUMS)

♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥

Salladen 4 pers
1/2 isbergsalladshuvud
200 gram ruccola
2 päron
2 avocado
250 gr körsbärstomater
2 stekta kycklingfiléer i tärningar
200 gr getost
1 dl hackade torrostade valnötter

dressing;
olivolja, balsamvinäger, dijonsenap, honung, salt & peppar
(servera med ett gott bröd)

Ni vet väl vad man brukar säga, stora fötter STOR...A SKOR! Det är ett faktum, det kan jag verkligen intyga för vi har fulla hallen av dem! Stora skor alltså! Vad annars?

Själv kommer jag från en släkt som lever på rätt liten fot. Min mormor och hennes systrar hade så små fötter att de trillade omkull hela tiden. Ja det är min teori, mamma påstår att de var lite impulsiva och otänkta och snubblade över saker, men jag är rätt övertygad att det var balansproblem. Små runda tanter med 33-35 i skor, klart de studsade runt i nejden. Även männen i min släkt har små fötter och nu pratar jag även på min fars sida. Så ni kan ju tänka er min förskräckelse då mitt livs kärlek klev ur sina 43or i hallen. Trodde inte det var sant, vilka kanoter?! Sedan har jag ju kommit ur min inskränkta bubbla och insett att de är en rätt normal herrstorlek och att det var de herrskor jag sett hemma runt 39-40 som var de mer ovanliga.

Numera har jag tre herrar här hemma som alla har rätt rejäla skodon. Man finner bla. vinterskor, stövlar, joggingskor, snöskottarskor och alla gånger 3. Egentligen är det mest i årstidsövergångarna detta är ett problem då alla typer slåss om utrymmet. Och just den här våren har det från Mars månad tinat, snöat, haglat för att återigen låta solen flöda omvartannat. Alltså har det funnits ett stort antal dojor i både hallen och i tvättstugan vid altandörren. Överdriver inte, jag pratar om ett löjligt antal skor i drivor som man måste forcera för att komma sig in och ut i vårt hus. Nu föregick jag våren en aning i torsdags, rätt vågat faktiskt då det tydligen ska snöa igen i helgen?!
Helt sanslöst!
Trots alla prognoser valde jag att städa undan större delarna av drivorna. Naturligtvis är även min del av högen också undanskuffade i förrådet, mina inte onormalt små och breda fötter behöver ju också massor av skor. Hallen känns betydligt rymligare och jag kan känna en massa Feng shui flöda genom huset istället för en lätt bouquet tåbira. 

Nu på morgonen såg det ut så här;

Jag är väldigt vuxen nu, mer än så här lär det knappt bli, nästa steg är väl att gå tillbaka i barndomen. Men har åren inneburit att jag verkligen blivit klok och förståndig? Tja, lite har det nog hjälpt, men inom vissa områden kan jag vara som en tjurig 3-åring. Jag är rätt lat och drar mig för att komma igång med sådant jag tycker är tråkigt. Jag har svårt ta uppmaningar formulerade som order, instinktivt vill och ibland gör jag tvärtom. Jag bryr mig på tok för mycket om materiella ting, är sällan noggrann, ser gärna tecknat och läser serier, älskar sovmornar och spela tokhög musik i bilen.
(Börjar osökt fundera över vad jag anser är ett klokt och vuxet beteende...)

Och nu till en av de knepigare bitarna, jag kan ibland ha svårt förlåta. Nu pratar vi inte om att någon stigit mig på foten och raskt ber om ursäkt och jag svarar att jag måste fundera på saken. Nej, det handlar om människor som gjort mig riktigt besviken, sådana som heller aldrig kommer att be mig om förlåtelse.  Så det handlar nog mer om att glömma och gå vidare för att slippa ha en massa gruskorn som skaver.
Kan säga att jag numera är nere på en liten och två halvstora stenar, för de flesta kornen jag dragit på mig genom åren har jag men främst tidens tand malt ner till sand och intet. Det här handlar om personer som enligt mig har betett sig riktigt illa, främst mot människor omkring mig, det är alltså inte så mycket jag som drabbats. De har visat prov på självupptagenhet, falskhet, elakhet, missunnsamhet och en massa andra knepiga egenskaper där flera av dem slutar med -"het" och de har sårat och delvis skrämt människor jag älskar och bryr mig om. Jag går omkring och hoppas att de ska avslöjas som de idioter jag anser att de är, men när allt kommer omkring är det jag som är den största idioten, som tillåter mig själv att fortsätta att fundera och älta.

Nä, vuxna och numera allt snällare??? Helena ta dig i kragen! Älska dem kan du väl ändå inte förväntas börja göra, men om inte annat för din egen skull, glöm och förlåt!
Seså, skärpning!!!
Jag knäpper ihop ögonen, håller andan och räknar till tjugo. Men när jag öppnar ögonen igen och förväntansfullt känner efter så har det inte blivit ett dugg bättre?
Eller få se nu, var det där botemedlet mot hicka?

Mina trogna anhängare på denna blogg funderar nog på uppföljning. Det snurrar så mycket frågor i luften; Kan de behålla katten? Följer de ICA buffés matlista fortfarande? Blir det någon renovering i tvättstugan? Och kranarna, hur blev det med dem? Kommer bildbevis på att Helena fullt ut blivit tant? Varför verkar hon så fixerad vid sin frisyr?
Vi vill veta!!!

Ha, ha, ha... ironin dryper och står så högt kring fotlederna att jag måste ha gummistövlar och skrapa för att det inte ska svämma över. Nä, jag tror faktiskt inte att det är någon som funderar, har inte fått blogg-hybris. Trots att ingen antagligen är särskilt engagerad, så ska jag ändå följa upp vissa påståenden. Varför? Ja herregud, vad ska jag börja skriva om då tycker ni? Jag går på tomgång, inläggen blir allt tråkigare och oväsentligare och till slut allt glesare....hjälp.

Så här kommer lite uppdaterande fakta;
Testerna visade att sonen INTE var allergisk mot katt, däremot gråbo, timotej och annat tjafs. Skönt på ett sätt, men jag tror faktiskt inte fullt ut på resultatet. Följaktligen är Ceasar vår katt kvar än så länge.
Vi följer ICA:s matsedel fortfarande, i ett och ett halvt år nu, helt suveränt. Ibland när t.ex. chorizo funnits med i menyn några veckor i rad kan man börja fundera, men då vi själva bestämde och handlade hej vilt blev det ju tacos och falukorv var och varannan vecka, så vad fasen?
Tvättstugans uppfixning står helt still. Har inte köpt någon bänkskiva, och nu har frun i huset börjat dilla om att byta ut en del skåp, varför växer små idéer till större? Troligtvis blir det ett höstprojekt vi får se.
Kranen vi köpte till köket vid senaste IKEA-trippen är ett lyckoköp. Den har en utdragbar funktion så det går spola av disken enklare utan att stänka ner allt ikring. Ångras icke!
Angående min frisyr, mitt senaste I-landsproblem, varför så upprörd? Tror att frisyren är det som enklast går åtgärda då jag tycker mig se för jävlig ut. Då blir jag desto besviknare när inte ens den åtgärden blir lyckad.
Och nej, det blir ingen bild på kalufsen, ni får lita på att jag är skrämmande lik Gastons kompis Micke Jansson, fast med chokladfärgat hår för en totalkostnad av 1200: -!
Vadå? Bitter? Jag? Näääråååå....

Foto; Ceasar precis nyhämtad hos grannen för 12 år sedan nu i vår. Man kan ana en viss panik i blicken på stackaren. Killen som bar hem kisse blir 17 i sommar. 
Var tar tiden vägen?!
Länk om Ceasar Katt här.

Återigen har jag varit för diffus, missförstått frisörens intentioner, litat på att våra blickars samrådan var just det... en samrådan. Sitter idag helt bedrövad över gårdagens chock, och undrar om det är helt OMÖJLIGT att klippa mig till något annat än en tant??? Ett problem jag alltid fått dras med. Tidigare inlägg (länk) 

Jag kom in på salongen med spretande på tok för långa testar utåt i en vågig variant av "Hedwig"- frisyr, hon med ugglan Helge. Mina instruktioner var ungefär; -"Jag vill få bort värsta utåtstående tofsarna vid öronen, klipp inte bort mitt bakhuvud." (säger jag ALLTID, då frisörer tydligen har en förkärlek till att snagga bort den). Frisörskan såg forskande på min skalle och konstaterade lite detektiv-aktigt då resterna av förra frisyren var svår att ana; -”Hmmm jag ser att förra gången du klipptes blev det en sned lugg och ganska kort just i nacken? Tror det är en god ide (och så säger hon, JAG LOVAR!!!) Vi ska låta lite längd finnas kvar vid sidorna då du har så tjockt hår att det riskerar se ut som en boll annars” Hon har ju helt rätt så jag tillägger –” Jo precis men den här gången vill jag ha lite polisong under det längre håret vid båda öronen så jag antingen kan ha det nere eller dra det bakom öronen så polisongerna syns (förra gången hade jag bara på vänster sida).

Men vad händer? Trots att jag trodde vi var överens, hade samma mål, att hon märkt att jag var en ungdomlig tjej i mina bästa år så slutade allt i en mystisk BOLL? eller kanske mer en champinjonliknande frisyr där nacken är pinnkort och min lite överliggande lugg är försvunnen. Jag har heller inget hår på sidorna att dra bakom öronen, det vi ju diskuterat?
Jag ser ut som en tant som har violpastiller i handväskan som med stel nacke och beige rock går genom parker med kopplet till en på tok för tjock liten skällig hund i ena handen och en svart bajspåse redo i den andra!!!

Hur faen gick detta till???

Helt obegripligt!!!


Försöker verkligen se en ljusglimt i det hela. Tycker mig förutom tant-looken ana en likhet mellan min och Gastons (en serie jag läste mycket som ung...yngre) kompis Mickes frisyrer. Har inte bestämt om jag ska tycka det är kul eller deprimerande?


Gastonlänkar; här eller här kanske här 

...without needle and thread. A poor description in bad English, the only way I want it!
Why you may wonder, I say why not?

First, select a word of wisdom, or figure one out yourself. Enter the text in Photoshop which in this case is about wisdom and mistakes. Chose a font,  I used Segoe Script. Then do a "wall hanging" of a white rectangle on an seperate layer and add shade. Steal a picture with embroidered flowers, just Google the word "embroider". Do some adjustments with brightness and contrast. Cut out the flowers of your choise and paste them into an new layer . Add together all the layers and use liquify tool to get a softer form. Now it's time for a new theft, use the keyword "nails" and in this case I found a red pin. Copy it into two and use them to hang the "wall hanging" on the pretend "wall".
That's it!

My works so far; här och här.
Note; If you have committed an image theft, it's polite to describe where you found it using the link to the picture.
In this case The embrodery and Pin

/ritat och skrivet ca 03.00 en vaknatt på jobbet. 

Kommunal (länk) försöker förhandla fram bättre villkor för oss personliga assistenter som är anställda av privata vårdbolag där målet är månadslön, uppsägningstid och löneförhöjningar som märks i börsen. Härligt om det skulle gå igenom säger jag bara.
Arbetsgivaren blev väl inte lika begeistrad, vilket innebar att nästa åtgärd var att vi blev utelåsta... eller snarare innelåsta. För om jag förstått det rätt så innebär lock outen att vikarier som inte visste innan den 20 april att någon skulle gå och bli sjuk och därmed inte fått de turerna schemalagda inte får gå ut och jobba. Så vem måste göra det, jo vi som är "så länge assistansen varar"-anställda. -Jippiee?! Känns som det kan bli en seg konflikt där ingen skulle bry sig. Som att simma runt i ett kallt vattenglas, -"Ho, ho, är det någon som hör oss??" Men kanske det hettar till med påfyllning av varmvatten om flygbussarna sympatistrejkar som det sagts? Det borde ju ge mer verkan och innebära att vi snabbare kan nå resultat. Hoppas på det.

Nä, det skulle vara som i Frankrike, fransmän kan strejka de! Tömmer gödsel inne i Paris, häller ut rutten frukt på gatorna. Antar att det finns en anledning till att franska revolutionen skedde just i Frankrike, de kan sin sak de där argsinta fransoserna.
Sedan är det ju annorlunda inom vård och omsorg. Det blir ju snabbt farligt och ohållbart om vi bara gick hem efter att ilsket ha väst "Merde!" och slängt ett äppelskrutt över axeln. Vi kan på sin höjd vifta lite hotfullt med pekfingret och säga;
-"Ja, vi jobbar väl då, men med de här usla avtalen gör vi det UNDER PROTEST!"

Uppfann en paj idag. Anledningen var att jag länge varit sugen på att köpa Marshmallow fluff bara för att det verkar kul. Men jag var tvungen finna ett användningsområde och idag kom jag på det, jag skulle använda det som lock på en äppelpaj. Gjorde en vanlig paj med nötdegbotten och äpplen, sen en stund i ugnen sedan fluffet och ett rutmönster av kolasås och ytterligare en stund i ugnen. Blir intressant se om det blev gott, om inte annat får alla en sockerchock som heter duga.

Sitter här i min morgonrock, den som hade en dejt med Via och Softlan häromveckan. Snart dax igen tror jag minsann, jag diskar nämligen med den på... ja, jag dammsuger, hänger ut mattor och struttar gärna på rent allmänt i den så fort jag får en chans, så den blir dammig och ärmarna blir ofta blöta.
Just nu är klockan drygt elva på kvällen och min turkosa och mjuka men på tok för varma morgon(kvälls)rock åkte på efter duschen. Tydligen hamnade jag framför datorn istället för att ta itu med tandborstningen och sömnen.
Känner mig inte mitt piggaste eller mitt mest positivaste. Ute har det snöat flera decimeter, Vitt, vitt kombinerat med slask! Nu?! Då vårlökarna egentligen borde börja spira (som om jag har satt några... men just nu surar jag å andra mer trädgårdsintresserade personers vägnar) Jag har sovit på tok för lite sedan igår natt och skittidigt imorse vaknade jag av att snöslungan gick igång utanför sovrumsfönstret... eller en våning ner tack och lov, eftersom vi sover på övervåningen. Ja, slungan självstartar ju inte utan gubbstackaren körde några vändor innan han skjutsade yngre sonen på morgonträning, halv sju ska han (sonen) bryta vattenlinjen i Bureå badhus.
*Suck* och nu går jag mot min tristaste helg då jag jobbar kvällspass både lördag och söndag. Tur man har så fina och trevliga arbetskompisar så timmarna brukar svischa iväg bra mycket fortare än man befarat. Inget att gnälla över egentligen alltså, men det är så lätt då man liksom kommit igång och är på det ilet.

Tja, vad var det här för typ av inlägg egentligen? En trött surtant som delar med sig av förskräckligt ointressanta 5 minuter ur sin vardag helt enkelt...

Förbaskat, precis när jag skrivit ner dessa negativa rader kommer först storpajken ner till köket i enkom bara för att ge mig en godnattkram. Stax efter kommer yngrepajken med tandborsten i mungipan och kramar om mig och säger att han älskar mig.
Hopplöst projekt att fortsätta sura med andra ord.

En liten smula underbar/ Dawn French
Hade nog förväntat mig en större smula än den var. Älskar ju Dawn French och med tanke på hur jag sträcksett "Vicar of Dibley" där hon har huvudrollen, och njutit varje sekund, så känner jag mig först besviken. Trodde jag skulle gapskratta genom hela boken, men det gör jag ju inte.

Personerna man följer är Mo en 49-årig ungdomspsykolog som upptäcker att hon börjar bli gammal, den i mina ögon omogna 18-åriga dottern Dora som resonerar och agerar som en "fjortis" och hennes excentriske yngre bror Peter eller Oscar som han vill kalla sig efter sin förebild Oscar Wilde. Hela familjen är småtokig och känns först mest som en rad konstiga figurer, men efter ett tag får de mer kött och blod. Mormor och pappan är bifigurer som visar sig viktigare än man först tror när ödesdigra beslut skall fattas, hemligheter kan avslöjas och faror lurar.

Kommer jag på mig själv med att hela tiden försöka översätta texten till Dawns mustiga och målande tungomål, känner att jag vill höra hennes röst och tonfall. Inser att boken antagligen inte är så fantastiskt bra översatt, sedan finns det stav och slarvfel som inte är riktigt OK enligt mig, men inget av det är ju Dawns fel. 

Kontentan är att det är en var-rädd-om-och-uppskatta-det-du-har-bok. Smårolig och lättläst trots den mediokra översättningen. Sluta tjata och läs den på engelska då gnällspik, kanske du tänker? Har funderat på det men antar att den skulle vara svårläst med slanguttryck och dialekt som jag inte fattar. Men kanske den trots språkförbistringar  lättare lyckats få 4 HB-bollar på sitt originalspråk? Nu får den 3 och en tveksam nerdroppandes fjärde HB-boll.
(Betygskriterierna här).

Länk till stulet broderimaterial här

Sitter här i min morgonrock. Klockan är snart elva en torsdagsmorgon. Har försökt sova igen de timmar jag alltid förlorar i början av veckan då jag haft min vaknatt, sov till drygt åtta, så det känns rätt lyckat. Sönerna sover antagligen flera timmar till, de sover igen de timmar de förlorade av att de satt uppe och ugglade på tok för sent igår natt, natten före det och natten före det. Men är det påsklov så är det.

Men vad har jag gjort av timmarna från uppvaknandet fram till nu? Hur effektiv är jag på en skala? Tragiskt nog har jag endast rört mig mellan köksbordet, kylen och mikron. Med andra ord ätit fil, druckit uppvärmt kaffe, läst Norran, kollat lite bloggar och facebook samt funderat över min personliga utveckling.
Vad kom jag fram till?
Min morgonrock är i behov av ett möte med Via och Softlan.
Det är godare med nybryggt kaffe.
Pär Wiksten från Wannadies på Norrans framsida har tokstor frisyr...fortfarande.
Vissa bloggar är väldigt vilande.
Andra tack och lov inte.
På Facebookgruppen 9B kollas intresset för den 30-åriga återföreningen på Statt. Någon vill men bor för långt bort, för mig är det tvärtom jag bor nära men vill inte.
Angående min personliga utveckling så känner jag att jag fixade vårdeppen riktigt bra i år, den liksom bara flaxade förbi, om det nu inte är så att den kommer tillbaka och landar senare just i vår? Hoppas inte.
Min snällhet går i vågor, glömmer bort mig ibland, detta tar tydligen tid. "Gamla hundar"-syndromet. Men om 30 år till, då det är dax för den 60-åriga återföreningen av klass 9B är jag nog snällare än snällast, och dyker upp med min rullator på Statt.

Om någon timme bär det iväg mot stan med de två utarbetade och slitna tonåringarna (obs ironi). Nä, läs underbara och fina ungdomarna istället. En ska kolla om ny vårjacka och nya smycken till tungan. Den andra ska dejta körskolan, plus att det ska inhandlas passpartou till arbetsprover som ska inlämnas i samband med högskoleansökan...sent skall man tydligen vakna över sådana detaljer då sista inlämningsdag är i övermorgon. Men här får man säga att ordet "vakna" är nyckelordet att glädja sig åt.
Själv ska jag hämta ut mina mattor som finns på OKQ8 och köpa några liter mjölk.
Sen blir det väl hockey ikväll och vips är den här dagen snart slut, och man somnar förhoppningsvis glad åt en AIK-vinst samt en aning klokare och en dag äldre.

En härlig slapparhelg blev det. Middag på långfredag då syster och mamma kom och åt. Med sig hade systra något fantastiskt gott, nämligen lite exklusivare påskgodis från Åre Chokladfabrik (länk) inköpt och vackert inslagen på "Marias blommor" i Umeå.
Påskafton spenderade vi hos några vänner, alltid lika trevligt med god mat och dryck, en buffé med lax, olika sallader, dubbelmarinerad filé med mera. Blev en rätt sen hemgång, vilket i sin tur innebar en lång härlig sovmorgon dagen därpå.

En del solande och kaffedrickning på altanen har vi hunnit, har dessutom nästan läst ut 2 böcker. Och sen fixning av nya hyllor i garderoberna när andan föll på, så nu äntligen är just den delen färdig, ska inhandla diverse bänkskiva och annat så kanske tvättstugan i bästa fall blir helt klar innan uteprojekten drar igång.
Blev sedan jätteglad då mamma ringde och sa att hon tagit bilen de ca 12 milen till sin syster i Piteå på påskdagen, trots att "he' ger ganscka' se' langt, he' kan fortfarande snö nalta och vinterdäcka ger se' otrevli' att kör ve". Hurra mamma, du är bäst!

...på ett bra förhållande oavsett om det handlar om en partner, barnen eller vännerna innehåller några rätt viktiga ingredienser förutom kärlek, såsom;

• flera nypor tolerans
• fyra matskedar respekt
• 1 dl frihet
• en kopp omtanke
• 2 teskedar tillit 
• krydda på med uppskattning...
  
  ... och värm upp allt med en kram  ♥
  
  
   

Köpte gardinstyg häromdagen. Hade bestämt att nu skulle det allt bli lite färgsprakande vårfint. Det blev ... tja, en aningens... feg kompromiss där grundfärgen är vit, MEN en del blommor i mönstret är ju färgglada i alla fall. Mor sydde dem åt mig, hon har väl resignerat över det faktumet att det inte kommer bli någon sömmerska av mig, trots hennes milda strejk som skulle kunna ha inneburit att jag någon gång tvingats lära mig.
Tyvärr mamma, jag lär mig aldrig. ((länk textilångest)
Samtidigt som hon satt och sydde roade jag mig med att kolla på nätet efter en ny köksmatta, och fann "Happy", vilket ju var ett namn i min smak, ännu ett plus var att den också hade de rätta färgerna. Så nu ska jag förnya och komplettera med någon färgglad attiralj till detta i orange, rosa eller rött, för grönt det har jag ju redan.

Här ett kollage med de nya gardinerna som sitter uppe redan, mattan jag beställde och lite färgklickar som det nog inte blir, behöver inte fler lampor till exempel, MEN något i liknande nyanser kommer nog inhandlas till köket;

Länkar;
Mattan, tyget, vasen, lamporna och de andra grejorna.

Hade en intressant diskussion häromdagen med en tjej som är jätteduktig på att fota. Hon ansåg, åtminstone för egen del, att det är fusk att ta in foton i bildbehandlingsprogram för att fixa och dona. Ja, det är okey att dra liiite i ljus och skärpa, men man bör lyckas ta den perfekta bilden genom rätt inställningar i kameran.
Frågor jag ställde henne och mig själv var huruvida det är att manipulera om man ändrar slutartid för kort skärpedjup och andra inställningar för att få effekter redan innan man tagit bilden? Man kan ju även anse att det är fel att stöka bort en massa grejer som distraherar innan man sätter igång och fota. Ska man beskära i efterhand eller försöka få till närbilden perfekt redan då man tar bilden? Är det OK att spraya vatten på blommor för att få dagg/vattendropp-effekt? Och huruvida bör man placera ut små djur man funnit på ett nytt ställe för att få trevligare bakgrund?

Själv är jag en usel fotograf, för jag brukar nästan alltid behöva trixa lite i Photoshop. Kom fram till att jag personligen tycker att om man inte går ut med att det är ett genuint foto så är det nog OK. Men att som naturfotograf påstå sig tagit en fantastisk bild av ett skyggt lodjur och vinna priser för att sedan bli avslöjad med att ha klonat in djuret från någon annans bild, det tycker jag är fusk. Att ljuga är väl oftast fel, utom de små vita lögnerna undantaget, men de använder man väl sällan i de här sammanhangen?
Jag blir alltid imponerad av en skicklig fotograf, men att förmedla en känsla tack vare arbete i Photoshop eller något annat program, kanske lyckas med ett konstverk mer än ett fångat ögonblick av sanning, det är också en kunskap jag kan beundra.

Fotot på larven här nedanför är ju inte naturlig då den faktiskt inte själv sökt sig till min pysslingkrage. Paddan räddades från ond bråd död under gräsklipparen och placerades på glasbordet på altanen och den store "Gräsulven" fick posera på en massa ställen innan den fick knata iväg fri. Två av tre har jag fixat med i Photoshop, en blev exakt så som den är här nedan, förutom beskärningen, gissa vilken?

Däremot har jag faktiskt ingen aning om hur mycket som är retuscherat på bilden av mig och Brad på Golden Globe-galan härom året, det var ju någon kändisfotograf som tog den. Men som jag minns det VAR vi så här snygga...

Åh, vad jag saknar gamla hederliga tanter! Tanter i storblommiga klänningar, rejäla Systerskor, tjocka bruna strumpbyxor och med handväskan fylld med spetsnäsdukar och Kungen av Danmarks halstabletter. De hette Hildur, Lina, Ester och Gerda, det flickebarn döps till idag. Det kryllade av dem på 70 och 80-talet, men nu ska man ha tur om man får syn på någon för de är verkligen i ordets rätta bemärkelse ett utdöende släkte.

När jag var liten så hade tanterna oftast någon typ av basker, en luden kashmiraktig eller kanske en sådan där stor bullig nätaktig sommarvariant, en del hade hatt och de kunde också vara ludna eller av nät, vita, knallgröna eller varför inte puderosa. Minns att de ofta inte tog av sig dem, de hade dem på när de var fina på bönhuset sjungandes en liten psalm eller också satt de och virkade, drack kaffe på fat och skvallrade på syjuntan iförd sin huvudbonad. Gissar att de helt enkelt inte orkat rulla upp sina grå strån på spolar, kanske var den blå-lila hårläggningsvätskan slut, enklast dra något över huvudet, man kan helt enkelt säga att de räddade en "Dålig hårdag".
I öronen satt överdimisionerade guldringar som tänjde ut hålet och fick örat att verka extra långt och rynkigt och kring halsen hängde en grov Bismarcklänk och glänste.

Idag tar många tonåringar inte av mössan på hela dagen. De har den på skolans lektioner, på matan ätandes kebabtallrik och till och med på festen drickandes alkoläsk och sms:ande på sina iPhones är de iförda sina huvudbonader. Kanske de inte hann plattånga sina långa testar, eventuellt var hårvaxet eller moussen slut, enklast dra något över huvudet, man kan helt enkelt säga they saved a "Bad hairday".
Och i ögonbryn, öron, tungor och kring halsen glittrar ringar och kedjor av diverse metallarter... Ser ni inte likheten? Eller lider jag en sådan akut tantbrist att jag ser små söta tanter i dagens coola ungdomar? Och hur häftigt skulle de tycka DET var? 
-*Gulp* Oh no, häftigt??? Eeeeh...NOT!!!

Skrev ju härom månaden att jag tvångsmässigt kollat bilar på blocket, men att jag faktiskt inte var ute efter att köpa någon. Det var egentligen sonens plötsliga intresse för bil som drog igång det, så jag har stirrat på uppimpade Toyota Celicor, stylade BMW:s, en rostig Porsche från istiden och andra mer eller mindre utschasade bileländen med mängder av spoilers runt om i hela Sverige. Själv vill jag ju gärna det blir något krocksäkert som inte drar en massa bensin, men jag är ju aningens äldre än den där rostiga Porschen i Göteborg så vad förstår jag mig väl på??? Nada!!!

Men det här nya intresset medförde att han som ansvarar för bilstallet i den här gården började kolla och fundera. Plötsligt sökte han efter en lite nyare bil åt oss själva, och fann faktiskt slutligen en av intresse som gått lagom långt och såg fin ut. 
Så på lördag verkar det som vi åker till Umeå, och eventuellt kör vi var sin bil hem.
Det blir naturligtvis inte en jätteny bil, det närmaste jag någonsin kommer den känslan det är om jag köper en Wunderbaum med nybilsdoft för att sedan sitta och inhalera, men något roligare än Passat-skrutten blir den ju i alla fall.

Blir intressant se vilken som i så fall blir "min bil" nu? Jag brukar inte köra Saaben eftersom den har på tok för mycket hästkrafter, och min högerfot är så tung, så tung. Efter incidenten med fartkameran häromdagen fick den bilansvarige ju vatten på sin kvarn, trots att jag bedyrade att jag kört mer än lagligt. Svårt för övrigt att köra för fort med Passanten då fabriken i Tyskland installerat en symaskinsmotor i den.
Kanske kommer ett brev med en bild där jag sitter vid ratten och är bedårande vacker? Misstänker ju nämligen att de kommer bötfälla mig för kriminell skönhet, ett brott jag helt enkelt inte kan rå för så det känns ju orättvist, men vi får väl se.

Tillbaka till gubbens dilemma, bör frugan trots blyfoten köra "Saaben den äldre" som går som ett spjut eller "Saaben den yngre" som är onödigt fräsch för hennes oförsiktiga framfart (finns faktiskt belägg för det uttalandet här), det är frågan?
Ha, ha, det måste väl vara som att välja mellan pest eller kolera?

...är den "bokstavliga" förkortningen för Body Mass Index.
(Apropå att jag var på hälsokoll via jobbet häromveckan.)
Alla prover visade att jag var frisk som en nötskrika. Allt var toppen tills jag mätte och vägde mig, och trots att den vänlige manlige sköterskan på eget bevåg snällt räknade bort hela 3 kilo för mina kläder så sa ändå siffrorna;
-Helena du är för kort för din vikt!
Eller som sköterskan och flera med honom vill tolka dem, för tung för min längd...
Detta är siffror som inte ljuger, jag ligger risigt till. Eller siffrorna KAN vara lögnaktiga om man tränar VÄLDIGT mycket, då de påstår man lider av fetma trots man inte har ett uns fett på kroppen. Ofantligt snälla och gulliga kollegor försökte trösta mig med att så var det nog i mitt fall, en annan förklaring kunde vara VÄLDIGT grov benstomme?
Nej, jag har inte överdrivet mycket muskler om ens några, det är nog tyvärr fett rakt in till det normala icke särskilt grova skelettet.
Jobbigt!
Snälla, låt oss istället intala oss att förkortningen betyder;
Best Mum Index!
Då ligger jag plötsligt vääääligt bra till! Yay!!!

 Bildlänk1 / Bildlänk2

Blev så tokless på mina retuscherade bilder, herregud så trist!
Nu ska sanningen fram!
Så här kan det se ut hos oss en eftermiddag då jag kommer hem från jobbet.
Och nej, jag anklagar ingen speciell, jag är nog själv inblandad i det mesta av stöket.
Skorna man ser i hallen är delvis mina, men MIN vant & mösslåda är stängd, jag lovar. Att sängen är obäddad torde vara mitt lika gärna som någon annans ansvar... speciellt då jag klev upp sist. Tidningshögen på sängbordet är jag däremot oskyldig till, det är inte JAG som läser biltidningar i 4 mikrosekunder för att sedan somna ifrån dem (på min sida ligger 3-4 läsglasögon och jättehögar böcker och inredningstidningar).
TV, boxer och surroundsystem-kontrollerna har en stor skål på rumsbordet där de SKA ligga, men det kan lika gärna vara jag som placerat dem utanför igår kväll och oftast är kuddarna man ser i soffan INTE snyggt "tillpuffade". Handdukarna är slarvigt tillbakahängda på morgonen och i tvättstugan hänger allt det som tvättades dagen innan, och alla tumlade sockar och underkläder ligger i en stor korg.
Så här illa ser det alltså EGENTLIGEN ut, men hoppas det är rätt normalt?
Eller?

Nu väl hemma från våran "IKEA-i-Haparanda-sedan-god-middag-övernattning-Stadshotellet-å-lördagsshopping-i- Luleå-resa" pust* ...så SER jag ju att huset är i stor nöd av att dammsugas, vissa köksfönster borde renspolas, platta kartonger öppnas, grejor monteras och resväskor tömmas. Men vad gör jag? Jag uppdaterar bloggen, sådan är tydligen mina prioriteringar käre läsare, inte illa va?! Eller rätt så illa... 

Rubriken här ovan är faktisk tvetydig och vitsig. Det är dels en tripp såsom i den resa, för just oss, på dryga 25 milen enkel väg. Men också för många, kanske mest kvinnor, påstås det vara lite som en LSD-tripp, vi blir både höga och smågalna av att shoppa där. Om den stereotypa schablonen ska stämma fullt ut BÖR helst mannen till den överexhalterade damen tycka det är fruktansvärt tråkigt och alldeles för dyrt. Men när man jämför priser tycker oftast alla parter att handla där är en kanonide'.

Vad var det nu som skulle inhandlas förutom värmeljus och servetter? Jo, jag hade fått en snilleblixt, inspirerad av en kollegas upprustning av tvättstuga, därför blev en IKEA-tripp snabbt inplanerad. Jag hade kommit på att jag skulle köpa ny kökskran och i sin tur låta den gamla men inte allt för eländiga hamna i tvättstugan.
Där skulle sedan en ny ho och nya bänkskivor och den begagnade kranen vips skapa en roligare och fräschare tvättstuga.

Men den fina kökskranen fanns inte hemma, inte att beställa och Kamprad hade ingen aning om när den eventuellt skulle dyka upp. Lätt besviken tog jag en annan kran att byta upp mig till i köket, annars skulle ju hela min ide fallera. De två 186 cm långa bänkskivorna visade sig inte alls rymmas i bilen trots mätningar av bilinredningen gjordes kvällen före. När sedan datastolen som den äldre sonen velat ha var slut så gick liksom luften lite ur tanten.
- Va, är du inte glad? undrade den yngre sonen som ju traskat runt denna gudsförgätna jättebyggnad för att göra sin gamla mor just GLAD, lite otacksam verkade jag nog.
Som tur var fann jag två snygga tröjor på finska sidan till gossarna och då blev vi alla tre glada, ibland behövs det inte mycket. Den fjärde om någon undrar, älsklingsgubben alltså, är oftast glad utan att verka behöva inhandla något...

Nu har jag allt utom bänkskivor till min tilltänkta minirenovering, och jag undrar om inte prislappen på 4 meter skiva från Beijer eller något annat lokalt byggföretag ger maken en smärre hjärtattack. Hur ska jag göra? Det måste ju hända nu! Nu, nu, nu...

Ögonoperationen
Blir hela tiden påmind på radio och TV hur fantastisk livet kan te sig efter man tagit detta beslut, man blir friare, lyckligare... Får lust och skrika högt -Håll käften på er Carolina Klüft och Christer Lindarw!!!! när de uppmanar fler att prova, för att operera ögonen och slippa glasögonen det är det bästa de gjort.

Du kanske hört talas om laserbehandling, en enkel operation för ca 24 000:- där man blir kvitt sin närsynthet? Problemet är att en sådan som jag i alla fall behövt glasögon eftersom jag kommit till stadiet "mina armar är inte långa nog", så jag tog beslutet att för nästan dubbla penningen göra ett linsbyte så skulle ALLA problem vara ur världen.
Tyvärr så blev det inte så, och den tidigare lagom obehaglige finskbrytande läkaren är numera än mindre sympatisk, han har ju redan fått pengarna så han känner sig rätt nöjd, eftervård och en gnutta empati känns sisådär intressant;
-"Vänta ett år, det kommer pli pättre å pättre", säger han.
Efter ett besök hos en optiker kan man konstatera att jag gått från ca - 0.6 till + 0.1, och har ett dubbelseende som heter duga. Det plir ju för faen inte pättre, gubbe?!

Om du inhandlar en trasig jacka, en risig stereo eller rutten köttfärs står konsumentlagar och reklamationsnämnder bakom dig. Men om du frivilligt låtit någon läkare sätta kniven i dig får du stå där med läckande silikonbröst, blindare än en fladdermus eller plutande med trasiga läppar och skämmas för att du varit så otroligt godtrogen och korkad.

Så enligt alla lagar är det bara ställa sig där i Umeå hamn och leende leverera en Silvia-vinknig till den stormrike ögonläkaren när han lättar ankar i sin stora svindyra segelbåt.
Perkele!
Haluan porata reikiä veneeseen...

Vikskärmen
På stadens badhus Eddahallen har vi numera en fräsch nytt handikappbad. Tyvärr så tänkte tydligen ingen på att även handikappade är tvåkönade. Så i det ganska lilla gemensamma utrymmet krävs det att sjukgymnasterna planerar badscheman så det inte blandas damer och herrar huller om buller. 

Från början fanns en liten vikskärm som man kunde använda om det trots allt råkade bli en krock. Den var också fiffig att ställa upp om man ville skydda kläder och elrullstolar i samband med en del personers mer tankspridda sätt att tvaga sig (läs: spruta ner hela rummet med handduschen, medan man glatt pratar med allt och alla, trevligt men det blir tämligen blött)

En dag i fjol våras var plötsligt väggen borta. Det visade sig att den var slängd, ett hjul hade pajat och ingen orkade/kunde laga. Så jag frågade personalen när en ny skulle dyka upp, och de påstod att en skärm var beställd av självaste platschefen, badmästaren eller vad det nu är för filur som sköter sådant kan kallas? Sedan har jag med jämna mellanrum frågat efter skärmen och fått till svar att den är beställd, men att de återigen ska prata med… eeeh "filuren".  Häromveckan kunde jag inte låta bli att ironisera en aning och undrade hur det kunde ta närmare ett år att få hemforslad eländet, var det så att den var beställd från Nya Zeeland och fraktsättet via land var med packåsna och kanske flotte över de större haven?
(Fick bara ett stelt leende tillbaka)

Nu har vi precis fått veta att platschefen/badmästaren tillika filuren inte alls beställt någon vikskärm under all denna tid eftersom han inte tyckte sig finna en bra som klarar vatten. Han har istället glatt delegerat uppdraget till oss att hitta en vattentålig variant.
Herregud, hur svårt kan det vara? Hitta en billig enkel sak, inhandla 5, låt oss anta de överlever i 1,5 - 2 år och kasta dem allt eftersom de rostat. Det skulle innebära att vi löst problemet i 7-10 år och personalen i kassan slipper mig "Den ironiska ragatan", det kan det väl vara värt?

...att gorma om. Ibland blir jag sugen på att plita ihop insändare, formulera dem argt och bestämt med att antal kloka åsikter och uppmaningar. Berätta om det jag tycker är fel, orättvist eller rent åt helvittis. Som om nån bryr sig? Som om det skulle hjälpa? Jo, pytt! Har faktiskt skrivit några i mina dagar, en del skickades in och kom till och med i tidningen, men de flesta hade fullgjort sitt syfte så fort jag fått skriva av mig ilskan.

De som känner mig vet att min livscykel är sådan att den gnälliga kärrningen jag är av gammal hävd och vana blir etter värre just kring februari mars. Någon lugnande vätska i kroppen går under nivån "lugn och fin" och jag blir lätt outhärdlig för omgivningen. Så nu finner jag dels nya saker att förarga mig över, men jag kan även blåsa igång glöden i någon gammal oförätt. 
Är det de stora sakerna som jag plötsligt engagerar mig i såsom världssvälten, sjuk och pensionsförsäkringar eller växthuseffekten?
Nja... även om de också kan kännas irriterande så är det ju främst det som ligger mig lite närmare som skaver. 

Kunde ju göra ännu en kategori här på bloggen döpt "Gormut & Tjörmut"... undrar om några behöver Lövångersmåls-lexikon för att förstå vad det betyder? Fast när man sen läser vad som är skrivet inser man nog ganska snart andemeningen med hur det är att vara gormut och tjörmut.
Nä, det känns så negativt och otroligt tråkigt att döpa en hel kategori till något sånt och sen fylla den med en massa elände. Nej, det är bättre dela upp de i mindre inlägg under en vecka och få skiten överstökad. Mer som en en liten följetong istället, ett antal inlägg kring det jag bearbetar i bilen fram och tillbaka till jobbet, sen lämnar jag allt det här dithän... får det ur systemet... eller låt oss åtminstone hoppas det. Och hur passar detta ihop med min nya "snällare" livsföring... ja, bara att jag satte ordet inom citationstecken gör väl att ni förstår? Det passar ju inte alls!

Inom en snar framtid kommer "Gormut & Tjörmut" del 1.

... besviken OCH en aning förvånad när människor likt bilhandlare utger sig för att ha än den ena än den andra goda egenskapen. Sedan märker man att det är bara en falsk fasad, det är rostbubblor under lacken och trasiga avgasare.
Eller man kan säga de är lite som skrytbyggen där man visar upp ett tjusigt hus att imponera med men som tyvärr har dåliga bjälklager, läckande tak... *hmmm*... och ibland är de byggda på en gammal helig indiankyrkogård.

Men är det så farligt då? Gör inte alla människor det, blåser upp sig som ballongfiskar, låtsas att man är något man inte är? Det kanske är okey, så länge ingen kommer i kläm, känner sig lurad och sviken? 
Frågan är lyckas man verkligen lura sig SJÄLV, har man så dålig självinsikt?

Ta den här Björn Ranelid till exempel, som likt en kulspruta smattrar ut det mest osannolika uttalandet efter det andra. Känns som han lider av en magnifik variant av hybris, till exempel hittade jag dessa fantastiska citat; 
" Jag är den största sensationen i Melodifestivalens historia."
På frågan är han rädd för att bli måltavla för kritikernas giftpilar svarar han;
- "Nej, nej, nej, de är fyra fem stycken. Jag har flest människor med mig i hela Sverige. Jag är den ende som har en egen fan club, jag är den ende som har ett eget pris i mitt namn. De andra kan ju, ja vadå, vad ska de göra? De är fem stycken. Ställningen är tre miljoner mot noll till mig.
Han lär också ha sagt om sig själv i jämförelsen med andra författare;
-"Mina meningar är intatuerade på sex-sju kvinnor nu. Tror du någon annan har skrivit en mening som är intatuerad i en kropp, Jag gör det ingen Nobelpristagare i kemi, fysik eller medicin klarar av."
Är han seriös eller driver han med sig själv och oss, provocerar han för att sedan luta sig tillbaka och småskratta över att han lyckats reta upp ännu några fler? Eller lever han i en värld där han ÄR så gemytligt jävla nöjd med sig själv? 

Fattar den som inte bara ser det halvfulla glaset som halvtomt utan dessutom verkar sitta och stirra på hur vätskan dunstar och blir ännu mindre att man upplevs väldigt negativ? Tror faktiskt inte det…

Och den som pratar oavbrutet om sig själv men anser sig vara både empatisk och inkännande, fattar den att ingen annan fick en syl i vädret och att man verkar helt ointresserad av sin omgivning? Tror inte det heller…

Det får mig att fundera har JAG så dålig självinsikt?
Vad utger JAG mig själv vara, och vad kör JAG med för falsk marknadsföring?  
Har jag en bild av mig själv som ingen annan delar?
Har JAG rätt att bli besviken och förvånad, då jag kanske också kör omkring med en uppimpad skrotbil och bygger luftslott?
Nä, för att återkomma till de där indianerna, de med de otroligt läskiga kyrkogårdarna, jag kanske själv skulle behöva gå i någon annans mockasiner ett tag, innan jag kan förfasas, förvirras och fördöma?

I lördags hade vi vänner på middag. I samband med ätandet skulle vi planera och beställa en resa till varmare breddgrader mot slutet av sommaren. Jag hade tagit fram kameran men som vanligt glömde jag ta så särskilt mycket bilder. Den vackra fördrinken Pisco Sour med sin frostiga kant och sitt vita skum till exempel... näää den hann vi dricka upp innan jag kom på att jag planerat fota den, samma med tilltugget ostquesadillas med kapris, uppätet.
Huvudrätten som var potatis och kronärtskockgratäng, oxfilé och kantarellsås, det fångades inte heller på bild. Däremot ölen som gästerna hade med sig, det var för övrigt Skelleftehamns egna, Kallholmen, och den goda knäckiga mörka romen till kaffet och Crème Bruléen de fick jag med på några dova suddiga bilder. *Suck* Tja, inser ju att någon karriär som matfotograf torde det ju inte bli, när man är så ofokuserad och hungrig att man glufsar i sig maten innan man kommer ihåg kameran.
Och resan? Jo, det blir Rhodos i mitten av augusti...

När solen gått ner
och himlen är mörk

När stjärnorna tindrar
Och världen sveps in
I månens silverne sken

Då släpper vi taget
Andas sakta ut
sjunker tillbaka

Ned i drömmarnas hav
Vi förs av dess strömmar till fjärran stränder
                                               
                                                     /Drasca

...är ju inte bara en enormt rafflande och intressant sport, det är också benämningen på en företeelse vi föräldrar ofta blir anklagade för, och med all rätt. Vi puttar, sopar, hojtar och hejar så att ungarna bara gliiider fram.

När mina gossar var yngre så fick de en tjuga om de klippte gräset. Men en vi känner gav barnen 100, trots att de hade åkgräsklippare. De ska lära sig att arbete lönar sig, förklarade han. Till saken hör att han jobbar jämt och tjänar förhoppningsvis bra med pengar på det, däremot har jag svårt tro att han vet han hur man startar en dammsugare eller än mindre en tvättmaskin?

När den äldste sonen i en annan familj blev 18 så kunde plötsligt inte föräldrarna uppmana honom hjälpa till, han var ju myndig och måste få göra som han ville, påstod de. Så han kom hem då det passade honom, fick maten uppvärmd och man tassade på tå så man inte väckte den ”myndige” när han valde ha sovmorgon. Sällan hjälpte han enligt mig till eller tog hänsyn, trots att han bodde hemma till en bra bit över 20 år. 

Vi började fundera över om man ska ha betalt för att hjälpas åt hemma. Och handlar det inte om att man respekterar och hjälper varandra i en familj, oavsett ålder? Och hur ska vi prioritera?

Varning! Om du inte klarar läsa om hur jag skryter omåttligt över mina söner och om mina äckligt präktiga metoder att mota undan "curling-mamman" inom mig så gott det går, så SLUTA läsa nu. Självgodheten kommer inte ha några gränser, och kanske kommer någon känna sig provocerad. Så jag säger det igen, för din och min skull, om du inte tror dig klara detta; Sluta... läs... nu.

Så, trots vi garanterat INTE förlorat de som tycker att jag försöker framstå som bättre än andra, att jag har taskig självinsikt och tenderar att sätta mig till doms över folk, så fortsätter jag oförtrutet vidare;
Nå, vad gör dessa två blivande svärmorsdrömmar till söner då? Jo, de dammsugar och städar sina rum, renbäddar sina sängar, sorterar och lägger in sin tvätt och ibland hela familjens, plockar ur diskmaskinen, klipper gräset och skottar snö. Numera lagar de middag en dag i veckan var, då de naturligtvis följer ICA:s billiga veckans meny. Detta gör de gratis, oftast på uppmaning men ibland, oftare och oftare, så glimrar det till och något sker automatiskt.

Mina söner, som för övrigt är otroligt snälla och lugna, diskuterar inte emot eller vägrar när de blir uppmanade att hjälpa till. Detta är faktiskt sant! Lika sant som att de aldrig bråkade som små, jag lovar, det var jättekonstigt! Numera ryker de ihop mest på lek, jag brukar tänka när inredningen lossnar från väggarna att det hade varit enklare om de tagit dusterna som lättviktare och inte nu när båda närmar sig 1.80 med varsin matchvikt på dryga 70 kilo var...

Det ju naturligtvis inte så att de går i rad och sjunger glatt likt Snövits 7 dvärgar ”hej hå hej hå vi till garageinfarten gå ♪♫♪” med snöspadar över axeln. De tycker det är skitrist att det snöat så förbaskat mycket de sista vintrarna, men det är ju inte under sång jag fyller tvättmaskinen heller.

Vissa tänker kanske att detta handlar ju inte om curling, det är ju ett Boot-camp för stackars utnyttjade tonåringar! Eller också tänker man de har ju semester, barn ska dessutom renovera övervåningen, baka allt matbröd och gå ut med hunden och hästen. Oavsett hur ni har det där hemma så är det viktiga att man hittat sitt eget sätt, och att alla är nöjda. Eller hur?

Nå, hur fokuserad och målinriktad verkar inte jag vara då? Lugn, jag är lååångt ifrån curlingfri. Jag inhandlar nya vantar när de tappat bort sitt 487:e par, hänger på dem reflexer och varnar dem för bilar. Jag erbjuder dem skjuts ibland trots det går en buss bara så de ska slippa frysa, handlar onödigt dyra kläder åt dem trots de har hela studiebidraget just för det ändamålet och skickar dessutom med dem extrapengar så de då ska unna sig något.
Hur fulländade är inte sönerna då? Lugn, de är lååångt ifrån felfria de heller. Jag får kliva över skor fulla hallen, trilla över skolväskor, förvånas över alla torkade endagslinser som ligger och glittrar lite här och var och undra varför ena sonens garderob alltid kräks ut nästan alla kläder han nyss lagt in. 
Tomma toarullar, dammiga datorsladdshärvor, äppelskrutt som orsakar bananflugeinvasioner i papperskorgar...

Sedan är det ju upp till en själv hur arg och besviken man väljer vara, och att jag går omkring som ett missförstått offer med tårar i ögonvrån städandes undan skorna från hallen, gör ju ingen glad. Jag har faktiskt också lärt mig att bli tålmodigare, till och med bananflugorna kan få en andra chans.

Hur och var träffas man? Kanske på krogen, jobbet, gymmet, via vänner, nätet, i affären, i en bilkrock... tja, sätten är nog oändliga. Ett par påstods faktiskt ha träffats i samband med just en bilkrock och ryktet som gick var att han var tvungen att slutligen gifta sig med henne för att det hade blivit så dyrt fixa hennes bil. Mystiskt rykte nu när jag tänker efter, hade de ingen bilförsäkring? 

Själv träffade jag slutligen den rätte på "Etage", det stora fantastiska tre våningars utestället i Skellefteå under slutet av 80-talet. Man drack "Geting" eller "Rom&Cola" och lyssnade bla. på "Madonna", "Paula Abdul", "Pet shop boys" och "Simply Red". 
Anledningen till att det blev just som det blev var att min kollega och vän gick och hoppades bli uppbjuden, och jag påstod att vi tjejer visst kunde ta intiativet. Jag skröt, lite lätt överförfriskad, om hur lätt det var att bjuda upp första bästa kille bara sådär, det brukade jag göra jämt, det hade jag absolut INGA problem med, fortsatte jag kaxigt, och sedan var det upp till bevis. Jag tog tag i axeln på en kille som nonchalant lutade sig mot ett räcke och spanade ut mot dansgolvet. Och jodå, han hade inget att invända, han ville dansa... och vi dansade och pratade... hela kvällen. 
Att han liksom Dolph Lundgren nästan glömt sitt modersmål eller i det här fallet sin dialekt och snackade med en lite dryg stockholmsk accent efter endast ett par år i huvudstaden kunde jag förlika mig med, han hade så otroligt snälla, fina blå ögon och långa ögonfransar därtill.

Vi bytte telefonnummer innan vi skildes åt, och han pladdrade på om att han hade en så fantastisk telefonröst... tänk vad konstigt att försöka imponera med en sådan detalj... och lite lustigt att jag fortfarande minns det? Jag styrde stegen... eller taxin till min lägenhet norr om stan och han promenerade söderut. Ja, alltså inte ända till Stockholm så där vid 2 snåret en kall novembernatt, utan till sin nyinköpta trea söder om stan. Han hade precis tagit sitt förnuft till fånga och flyttat hem till norrland igen.

Eventuellt ringdes det upp, missförstånd uppstod eller tappades lapparna bort, minns inte riktigt. Det var ju på den tiden man inte kunde knappa in numret under kontakter i någon portabel telefon med inbyggd telefonbok, och döpa sin nyfunne vän till "Ev. möjlig", "Tilltänkte?", "Inte så pjåkig" eller varför inte "Sammetsrösten"?
Nåja, några helger senare fick jag syn på den blåögde på samma uteställe. Jag gick fram och sa hej och på den vägen är det som man brukar säga. Närapå 23 år senare är jag glad att det var ögonen jag föll för och inte hårsvallet eller den där accenten, för då hade jag nog stått här lite förvånat perplex idag. Lyckligtvis är ju jag själv fullkomligt bibehållen... he, he he... skojar bara, om sanningen ska fram så är det väl min lite lätt sjuka humor och eventuellt min initiativförmåga som maken klamrar sig fast vid.
Resten är "long gone" vid det här laget.
Tänk vilken tur att jag intagit ett par "Getingar" för mycket den där kvällen och nått stadiet "handlingskraft kombinerat med en uns lögn" eftersom jag aldrig ryckt tag i en karl på det sättet förut. Om inte hade jag kanske idag varit gift med en 2 meter lång kurator från Byske och gubben hittat sig en blondlockig hästdressör från Lövånger... eller nåt, vad vet jag... och det kunde ju aldrig ha blivit lika bra? 

Är inge vidare duktig med blommor. Inte ett enda grönt finger ens som tumme mitt i vänsterhand. Eller faktiskt brukar uteblommorna bli rätt fina, om man med fina menar att de inte slokar, skrumpnar och dör, men där tror jag svaret är att naturen sköter det hela med regn.
Inomhus är det sällan regn, och vattenkannan är placerad så undanskymt att jag blir liksom aldrig påmind. Numera har vi mest fetbladingar och en och annan traditionell taggig sak som ska klara månader utan vatten i en het öken. Men de ligger risigt till de också ibland. Till och med kaktusar kan få problem med vattendepån, åtminstone i det här hushållet.
Det är ju inte ovanligt folk tar med en blomma då man går bort, och sådana har även jag fått, vet inte hur många jag tagit ur daga som man säger. Ja förutom de jag snabbt kan bära ut i vår herres härliga natur, typ pelagoner, underförstått att det inte är mitt i vintern förståss...
En släkting till oss har alltid med sig en blomma med rötter (snittblommor är ju utan, hej och hå vad jag kan) när de är bjudna till oss på middag. Att hon inte märker att den hon kom med sist är puts väck? I höstas fick jag en rödbladig variant som liknade fyrklöver. Den skulle bli stor och tjusig, sa hon, speciellt om jag har den ute till sommaren... hallå??? Sommaren 2012? Den levde inte ens fram till advent. Alla blad låg som slickade runt krukan en afton. Jag tog till akutåtgärder... akut såsom vattna helt enkelt, men det var för sent... tyvärr. Vila i Frid lilla blomma, du var för god för detta hus.
Så nu häromveckan var de återigen bjudna på middag, och jag fick precis som jag misstänkte en blomma. Missförstå mig inte. Jag blir glad, men samtidigt nervös för jag vet ju att det kommer ALDRIG gå vägen. När ska jag bli avslöjad, när ska hon märka att hon bär dessa vackra växter till sin onda bråda död?
-"Brukar du ha tur med här?" säger hon med förväntansfull blick då jag ur papperet plockar fram en... orkide?! Shit, den ser ju väldigt avancerad ut.
-"Eeeeh... näe", svarar jag sanningsenligt och ler skamset. Kräver speciell jord, glaskruka och vattnas LAGOM ofta/sällan. Snacka om mission impossible...

En bild på den vackra orkidén som jag fick. Och än lever och frodas den och jag är sååå glad för blomman är sååå fin!

Nästa bild har lite "Gökboet-varning". Eller är det bara jag som tolkar den här kaktusen som desperat? Tycker själv det är uppenbart hur den försöker visa de andra blommorna vägen mot räddning. Med alla sina små "kaktusfingrar" pekar den mot ett fönster som står öppet för vädring. -"Kom igen grabbar och tjejer, vårt sista hopp, där ute finns det en chans till vätska, näring, liv! JUMP!!!"

Inte mycket. Inte för att jag är fientlig mot förändringar, nyheter och utveckling, men jag ligger alltid lååångt efter inom de flesta kategorier och det känns egentligen ganska skönt. Det är aldrig någon som flåsar mig i nacken, för det finns bara ett gäng tämligen likasinnade, loja personer kring mig som inte tycker att denna hetsjakt är så himla intressant.
Man kan ju haka på diverse olika typer av trender, eller försöka sig på alla om så vill; Inom teknik, heminredning, kläder, frisyrer, arbete, resemål, handväskor, kaffetyp, träningsätt... you name it.
Så om jag försökte följa dessa trender skulle jag ena dagen bo i ett gammalt hus så där charmigt shabby chict inrett med lite lagom feng shui. Dricka Kaffe latte iklädd Odd Molly kläder och hunters på fossingarna, ha en inredningsblogg, facebooka regelbundet, äta Lchf-kost och träna yoga.
Men se det kan ju vara heeeelt feeeeel nästa vecka?
Då bör jag kanske bo i en Funkisvilla med avskalad och enkel svart/vit inredning, dricka dubbel cappuccino utan coffein sittandes på min stol designad av Arne Jacobsen iförd en vacker D&G-klänning medan jag twittrar, köra Detox-kurer och sticka iväg på Boxercisepass ett par gånger i veckan. Puh!
Man måste alltså hela tiden fundera; Är det rätt köra Lexus och laga mat på en Guggenau spis? Villa eller bostadsrätt? Vilket uteställe är inne och vilken är ute, vad HAR alla andra, vad GÖR alla andra, vad är okey? Bara hoppas att magmediciner, avslappningsövningar och terapi samt arbeta tokmycket övertid är hyfsat trendigt så att inte kroppen, psyket och ekonomin kollapsar.

Men lever vi så här egentligen? Jag hoppas och tror att de allra flesta inte fastnat i den här knepiga och hopplösa jakten efter lycka och framgång. Eller åtminstone finns det inte många i min umgängeskrets, kan vara nån prylnörd eller skosamlare, men ingen som kör hela konceptet på en gång, men jag kanske bara haft tur?  Man måste kunna, om man vill, ha brunbetsade tak och ägna sin tid åt det man anser roligt, ha fula mjukisbyxor, dricka halvljummet perkulatorkaffe och köra skruttbil? Trivs man kan det ju inte vara helt fel?
Att ha och göra allt det rätta, där någon annan måttsatt vad som är just "RÄTT" gör oss ju inte till bättre och värdefullare människor. Den bästa renoveringen och investeringen är den man satsar på inombords, för det är ju insidan som räknas eller hur? Sliskigt? Jag vet, men inte mindre sant för det...

Hörde av min kusin apropå mitt nyårslöfte att  just "vara snäll" kan bli en trend 2012, och en sådan trend är ju varken materialistisk eller elitistisk så...
varför inte?

Jo, enligt "synonymer.se" så är det att vara;
godhjärtad, god, hjälpsam, hygglig, vänlig, bussig, rar, trevlig, gemytlig, godmodig, tillmötesgående, välmenande, fridsam, reko, schysst; lydig, väluppfostrad, foglig, medgörlig, beskedlig
(motsatsord : elak, stygg, dum, taskig)

Mitt nyårslöfte för 2012 är att bli snäll. Mot andra och mig själv.
Vadå, är inte jag snäll då?
Nej, även om jag inte känner igen mig i motsatsorden så är jag vare sig särskilt lydig, foglig, medgörlig eller beskedlig. Kanske en aning gemytlig? Näääh inte det heller... och inte allför ofta fridsam heller för den delen. Gud vad jag önskar jag var lite mer fridsam, det låter som en skön livshållning! 

Så har jag gått omkring hela livet icke-snäll då? Nä, jag försöker och lyckas rätt ofta se det goda i det mesta, fria före jag fäller. Jag förlåter gärna, ger en andra chans och ser oftast ett glas halvfullt och inte halvtomt. Önskar ändå jag vore bättre på att släppa, gå vidare, inte tjafsa, inte gorma, inte måsta ha rätt, ha det sista ordet. Gå omkring godmodigt leende och fridsam helt enkelt!

Eftersom jag var lite osäker på vad ordet innebar och vad jag vill uppnå så googlade jag alltså på ordet snäll, därav alla synonymerna i början. Jag hittade också information om en bok som jag minns att jag funderade på att köpa då den var aktuell, ”Konsten att vara snäll”. Den kom ut 2005 så jag var iden på spåren redan då men gjorde aldrig slag i saken. Det här stod det bland annat om den för mig högst akuella boken;

"En bok av Stefan Einhorn som behandlar begreppet snällhet, som Einhorn menar inkluderar ansvarstagande, förmåga att säga ifrån och att hantera konflikter. Einhorn tar däremot avstånd från snällhet i bemärkelsen medgörlighet eller mesighet. Han betonar att genom att vara snälla mot andra hjälper vi samtidigt oss själva; snällhet blir därmed en form av upplyst egoism.

Snällhet är den viktigaste enskilda framgångsfaktorn i våra liv, vilket gäller för både individer, grupper och samhällen. Det finns även exempel på vetenskapliga studier som visar att snällhet lönar sig, och slutligen finns även en rad handfasta råd om hur snällhet används för att nå framgång i livet."

Intressant, tänk om jag kan uppnå den typen av snällhet ändå? Det blev att besöka ortens bokhandel och inhandla denna eventuellt fiffiga genväg att uppnå mitt mål, kan nog behöva lite tips, handfasta råd och guidning…
Känner på mig att jag kommer skriva mer om min kamp om att bli snäll och det blir nog en recension på Einhorns bok framöver kan jag tänka mig.

Här har jag bildbevis på att jag blir allt mer lik Bruno Glenmark.
Först ett relativt nytaget foto av mannen i fråga, sedan samma bild där jag lagt på lite frisyr, läppglans, ögonbryn och tagit bort det mesta av skägget.
Slutligen en akvarell föreställande mig framför äppelträden från i somras...
ser ni inte den slående likheten? Själv är jag förstummad!

En blogg jag rekommenderar den som vill uppleva lite gräslig nostalgi. Lite estetisk förskräckelse tack vare chockartade klädval och stylade frisyrer som bara ett kitshigt skivomslag främst från -70-och -80-talet kan uppbringa. Mer eller mindre lyckade fotoarrangemang och bildidéer som kanske inte riktigt nådde ända fram...    
Tips, gå via menyn nere till höger med de olika kategorierna och årtalen, och läs Herr Drycks fantastiska analyser av de katastrofala skivomslagen.

Herr Dryck samlar maniskt på vinylskivor med fula omslag. Se, läs och lid!

Vad gör man om man verkar ha blivit allergisk mot en familjmedlem?
Nej det är faktiskt inte jag som är drabbad av rinnande röda ögon och snuva när jag vistas i samma rum som gubben min, även om han är lurvig och känns lite dammig och mossig ibland. Nej, jag tål nog både ludna väsen och dammråttor (eller låt oss kalla det änglatofflor) alldeles utmärkt.

Misstänker däremot att två i familjen inte riktigt tål den stora och goa' hårbollen... neeej, det är fortfarande inte maken jag talar om även om beskrivningen... eeeeh... just ja skulle ju vara SNÄLL 2012. Fasen vad svårt, måste nog avgiftas eller omprogrammeras eller nåt så att jag inte slinter vid tangentbordet, för att inte tala om i våra dagliga konversationer.

Hursomhelst så ska äldre sonen testa sig för astma och allergi, lövsprickning, pollen och... KATT. Senaste 2-3 åren har problemen blivit allt mer uppenbara.
Och maken påstår att varje gång han är på resande fot så slipper han snyta sig oavbrutet, men så fort som han kommer hem så blir han nästäppt. Kanske han på äldre dar blivit överkänslig mot kärringen med gifttungan som skruttar runt här men troligast är det väl kattrackarn? Och hur i fridens namn gör vi om vi får svart på vitt att så är fallet, att halva familjen inte riktigt tål kissekatten våran?
Ge bort Ceasar? Och vem vill ha en tjockrövad, hängmagad 10 år gammal kattgubbe som rör sig i ultrarapid? Troligvis ingen och det känns riktigt jobbigt.

För även om jag är irriterad på honom ibland, anser att det är hans fel att dammsugaren måste gå varm och att jag dessutom snubblar över honom hela tiden så skulle jag sakna honom otroligt om han inte fanns vid min sida. Hmmm... den beskrivningen stämmer ju återigen otroligt bra på både kisse och gubben. Älsklingarna mina... 
Men detta betyder att vi kan komma att måsta ta oss en funderare under våren. De drabbade säger sig kunna äta allehanda mediciner för att behålla katten, men jag vet inte om det är vettigt?

Älskar att se likheter mellan människor, oavsett ålder, kön eller om de är släkt eller inte. Jag ser inte bara på utseendet. Man kan ju vara lik någon i tonfallet, rörelsemönstret, ansiktsutrycken och utstrålningen. Det är inte alltid andra tycker som jag, ser det jag ser, men ibland så.

Tro det eller ej, jag har faktiskt kändisar kring mig i min vardag;
På apoteket på Solbacken i Skellefteå jobbar Lena Philipsson.
Tidigare jobbade jag med Kirsten Dunst och jag har för tillfället Eva Dahlgren och Cameron Diaz som kollegor.
Min son tränas av inredaren Jannika Hernelius som snart startar programserien "Hustoppen", men även tidigare hjälpt killarna i "Roomservice".
Själv har jag alltid liknat Anders Glenmark. Vi har det höga hårfästet, de små pliriga ögonen och den runda näsan gemensamt. Jag har ju mindre skägg och är en meter kortare och numera är jag dessutom mycket rundare, kanske blivit mer lik hans farbror Bruno? Hade hellre velat börja likna hans syster Karin...

...som man brukar säga.

Sådärja... nu har jag haft en liten men välbehövlig paus. Under tiden har jag kommit fram till nya bloggregler som gäller från och med nu;

1) har bestämt mig för att strunta i om det blir flera veckor mellan inläggen, jag vet flera som inte uppdaterar oftare än så.
Och jepp, det är ooootroligt irriterande när man följer en blogg mer eller mindre uppmärksamt och inget händer på veckor, ibland en månad. Lite lätt less blir man då man går in och läser samma rubrik för tjugonde gången, och ändå kollar man ju... om och om igen. Nu kanske? Näääää.... 
Men det måste bli på den nivån här också, så är det bara.

2) har också bestämt att det spelar ingen roll om det ibland blir både långt och tradigt när jag skriver. Jag brukade kolla hur många tecken jag lyckats använda... oftast för många enligt mig själv, och så blev det att fixa om, minska, ta bort ord, rader.
Nä, de som orkar läsa igenom de längre inläggen jag plitat ihop, gratulerar till er målmedvetenhet, ni andra som inte gör det kan jag verkligen förstå, det är mest bara omständigt svammel.

3) det kommer inte vara foton vid varje inlägg som tidigare, bara om det känns relevant eller när jag lägger in bilder under kategorin "Foton".  

4) kommer även göra små, små uppdateringar ibland. Än ointressantare än de vanliga inläggen men jag tycker att värdelösa små trista intetsägande tråkrader också måste få en egen kategori.

5) ska strunta i hur många besökare jag har eller inte har. Eftersom jag slutar blogga regelbundet, lägga in bilder och korta ner mina för långa inlägg samt dessutom skriva ner trista små rader om ingenting så torde det aldrig bli någon läsaranstormning, fast det var det ju aldrig tidigare heller när jag tänker efter. 

Med de nya reglerna är jag lite mer "snäll" mot mig själv, något jag har som nyårslöfte 2012, förutom att jag ska vara snällare rent i allmänhet förstås, men det ska jag nog berätta mer om senare...

När jag startade bloggen för ganska exakt ett år sedan visste jag varken hur den skulle se ut, vad den skulle handla om, vilka kategorier jag skulle ha osv. Man kan säga att den har utvecklats lite successivt till att bli en spretig färgglad blogg som handlar om allt möjligt, mest nonsens. Nu har den som sagt firat lite mer än ett år och drygt 140 inlägg, och jag är rätt nöjd med resultatet, den blev i alla fall typ "jag", eller i alla fall en lite skruvad variant av "mig".

Jag har fått så otrolig mycket beröm genom snälla och trevliga kommentarer, här och på FB. Så TACK alla som skrivit och uppmuntrat mig. När någon påstår att jag räddat deras dag, för de blev på gott humör av att läsa ett inlägg, hur galet men ändå kul är inte det? Flera har känt igen sig själva i det jag skrivit, vilket betyder att det inte bara är jag som beter mig galet? Många har tyckt att jag har fina bilder, och det blir jag ju otroligt stolt och glad över. Ja ni hör bekräftelsebiten är hög, mycket hög, man kan nog bli beroende. Kanske har blivit det?

Nu har det ju inte bara varit ros, en del ris har jag också fått mig till livs. Jag har blivit ifrågasatt vad jag vill med mina inlägg. Om det är att lära folk en läxa, att jag vill visa på att jag är en bättre människa, eller att mitt liv är bättre än andras. Det här är bara några av de frågor jag fått och sedan tagit ställning till. Och jag ville verkligen inte framstå som bättre eller mer lyckad, för det är jag ju inte, tvärtom. Jag har också i och med detta förstått att en text kan tolkas väldigt olika, den kan också misstolkas och övertolkas i det oändliga. Därför blev jag försiktigare, och slutade skriva generellt om företeelser, och försökte rikta in allt på mig som person, med både mina goda och framförallt dåliga sidor.

Jag har hela tiden tänkt att jag ska försöka hålla igång bloggen ett år, sedan troligtvis lägga ner den.
Nu vet jag inte om det blir så definitivt, att jag lägger ner den alltså, just nu känns det mer som jag gör en så kallad Time-out. 
Blir det skönt att slippa försöka bibehålla intresset (både från min och eventuella läsares sida) ELLER  kommer jag att sakna skrivandet, ventilerandet och bildskapandet? Ingen aning, men blir min saknad för stor så är det väl bara börjar om igen, tiden får utvisa hur det blir. 

Som sagt TACK alla ni som kikat in och läst, och TACK för alla kommentarer!

Återbesöket på Blomsterlandet slutade INTE med att jag köpte en krans. Hjärtan med mossa gjorde att jag ändrade mig. De flesta var dekorerade med lite spets, vita rosor och...tja, de var inte pappa helt enkelt. Han var liksom aldrig nån spetstyp direkt. Tursamt nog fanns det odekorerade hjärtan och ett gäng små påsar med bär, torkade mandarinskivor och diverse annat krafs.
Perfekt! Köpte material till att göra ett höst-allhelgona-hjärta.
När jag kom hem plockade jag några färgstarka löv på gården och satte igång. Bären var fiffiga, de hade en lite pinne så de stack jag fast i mossan, mandarinerna och bladen fäste jag med "klammer" som jag vek till av den gröna vajern jag också införskaffat.
Nu skulle jag nog inte rekommendera långpromenad med denna skapelse under armen, inte heller kasta runt den eller skaka den hårt för SÅ bra är inget förankrat, men tillräckligt för att läggas vid en gravsten blev det nog i alla fall.
Rätt nöjd med resultatet, hoppas pappa också blir det.

...och lite annat tjafs.
Sprang in på Blomsterlandet i tron om att jag skulle hitta en vacker höstkrans att sätta vid entréndörren. Och jodå, kransar fanns det gott om, men bara gravkransar, vilket ju inte var min första tanke. Men vid min andra tanke så kan jag konstatera att jag borde ju ha köpt en krans att ha vid pappas sten nu till Allhelgona. Ångrar sällan köp, ångrar oftare ickeköp. Det blir nog en sväng till dit igen närmaste dagarna.

Men gick jag tomhänt därifrån alltså? Nädå, oroa er inte, jag hittade annat som jag plötsligt kände ett akut behov av. En mindre glasburk att ha bredvid den stora som jag köpte i vårvintras, lite grönare blommor för att byta ut de halvtorra spretiga som tidigare stod på köksbordet och lite annat grejs.
Det är väl just tjafset och grejset som man verkligen behöver få ögonen på för att  i samma ögonblick inse att man har behovet? Och när man inser det, ja då bör man handla. Eller hur?

Bra-att-ha-saker???
Lite gladare och piggare växter, en liten glasburk, sidenrosor och ett kuvert med något i som doftar Magnolia.  

Tre författare eller egentligen fyra, som skriver om hat på olika sätt. Känner mig rätt så generös i poängsättningen, kanske för att detta är den sista bokrecensionen på lååång tid framåt....eller den sista...punkt slut?
Har inte bestämt mig än.


Varför gråter inte Emma? /Magnus Wennerholm, Emma Janestig
Det här är en sann historia om en ung mamma som drabbas av det värsta man kan tänka sig, att förlora sina två små barn under våldsamma omständigheter. Boken är skriven av journalisten Wennerholm tillsammans med den unga mamman, Emma Janesig.
Emma har gjort slut med sina barns far efter en del strul. När hon äntligen möter kärleken och tryggheten i en ny man visar han sig ha ett förflutet, en kort kärleksaffär med vad som visar sig vara med en totalt galen kvinna. En dag ringer denna kvinna på dörren till den unga familjens nya hus med en hammare i handen för att utplåna det som, i hennes förvirrade verklighet, står mellan henne och den stora kärleken. Emma blir svårt misshandlad, hennes barn Max 3 år och Saga 1½ år överlever inte...

Bokens titel kommer av att Emma under polisutredning och sedan under rättegångarna inte visade så mycket känslor, inte den uttryckliga sorg som folk förväntat sig. Man får följa henne i chocktillstånd när hon och rättväsendet får den som mördade hennes barn bakom lås och bom, för att sedan fira barnens födelsedag med att skicka upp en massa heliumballonger med påklistrade lappar med kärleksord från. Kan säga att det var inte bara svårt utan omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 

Att boken får högsta betyg beror inte på att den är genialiskt skriven, för det är den verkligen inte, utan det beror på den positiva känsla jag hade när jag lagt ifrån mig den på sängbordet.  Att välja att inte hata och kräva blodig hämnd är starkt och det bästa sättet att hedra sina barn.


Frukta inte /Anne Holt
Här möter man den sympatiske kommissarie Yngvar Stubø som jobbar för Kripos, Kripos KRIminalPOliti Sentralen, en avdelning inom polisen som tar hand om de knepigare mordfallen i Norge och denne Yngvars fru kriminologen Inger Johanne Vik. Eftersom jag läst Holt tidigare så har jag ju träffat den här familjen förut, bland annat Inger Johannes numera 14-åriga dotter Kristiane ur ett tidigare äktenskap och deras gemensamma dotter Ranghild som snart ska fylla 5. I den här boken lär man känna den gåtfulla och speciella dottern Kristiane, som lever i sin egen värld utan någon glasklar diagnos, lite bättre.  Man får även ta del av moderns oro över den ibland värlsfrånvända dottern, och är oron befogad eller är det hotfulla bara en orolig mors fantasifoster?

I rask takt utförs en rad mord i snöslaskiga december, med skilda typer av offer och tillvägagångsätt där bla. biskopar, unga flyktingar och knarkande konstnärer är inblandade. 
Med hjälp av en väninna som arbetar i USA med hatbrott börjar Johanne se sambanden mellan de till det yttre så olika morden. Man börjar ana ett internationellt livsfarligt nätverk och religiösa fanatiker med sina heliga skrifter som rättfärdigar allt de gör.
Boken handlar mycket om ordet och företeelsen hatbrott, men det visar sig tack och lov att här finns också den sanna kärleken.


Pansarhjärtan / Jo Nesbø
Fattar inte varför jag tyckte så bra om den här boken? Den har alla förutsägbara ingredienser såsom motsättningar inom poliskåren, lite korruption och en alkoholiserad polishjälte, vid namn Harry Hole, sådant som jag brukar tycka är irriterande stereotypt... ja, inte namnet på snuten då, men själva grunden till historien. På något konstigt sätt blev jag nog förtjust i själva Harry, kan nog inte läst något av Nesbø tidigare för det borde jag väl minnas?

En seriemördare är lös, och Hole som är expert på området hämtas hem från Bankoks sprit och opium-dimma dels för att lösa fallet, men även träffa sin far som ligger på dödsbädden. Historien utspelar sig främst i Oslo, men även bitvis i Rwanda  och Kongo. Det förs hela tiden en kamp mellan Oslopolisen som Hole jobbar för och Kripos (den där speciella avdelningen inom norsk polis). Till skillnad från Holts bok är Kripos här de "problematiska" poliserna som egentligen inte själva får så mycket gjort utan mest tänker på karriärer.  Morden är så äckliga att jag måste lägga från mig boken ibland och under de dryga 500 sidorna tvärvänder historien flera gånger, man ska väl helt förvirrat tänka VEM är mördaren? Anade nog svaret ett bra tag innan slutet, plus att ett och annat elände borde bli för mycket för den drabbade och sargade Harry... och lik förbaskat tyckte jag om den?
Måste ju ge den 5 HB-bollar...
 

Här är kriterierna för H(elena) B(ystedt)- bollarna.

Fann den här texten på Facebook, det är likt ett kedjebrev som snurrar runt där för tillfället. Rolig, full med fördomar... och sanningar.
Jag har lämnat kvar de punkter som faktiskt är en klockren beskrivning av mig som norrlänning. Jag tog däremot bort till exempel påståenden som att jag på grund av min härkomst skulle anse att män som har rosa tröjor är gay, att jag tror "sexy lingerie" är en silkespyjamas från Coop Forum eller att minst en av mina grannar bränner sprit hemma. Riktigt så illa är det faktiskt INTE.
Däremot LOVAR jag att alla punkter som blev kvar stämmer riktigt bra på mig och min omgivning.

Så här är det;

• Jag tycker det är trafikstockning när mer än 7 bilar väntar på att få köra om en traktor på E4.
• Jag mäter avstånd i timmar.
• Jag kan se folk ha på sig jaktkläder vid sociala evenemang.
• Jag kan installera säkerhetslarm i mitt hus och som extra tillval till bilen men lämnar båda olåsta. 
• Jag kör 100 km/h i en halvmeter djup snö och snöstorm utan att blinka.
• Renar och älgar är bara en del av sceneriet.
• Jag förstår vad en person menar när denne formar läpparna till ett O och suger in luft.
• Jag har faktiskt åkt 20 mil t/r till en fest. 
• Skolorna stänger INTE för att det snöar. 
• Jag tycker att folk i storstan klär sig lustigt för att två år senare tycka det är trendigt och snyggt.
• Jag, i din ungdom, visste exakt till vilket uteställe mina vänner skulle en lördagskväll, eftersom det bara fanns ett.
• Jag tar en promenad för att motionera och fem personer stannar för att fråga om jag ska ha skjuts. 
• Min lärare förväxlade mig med mitt syskon eller annan släkting. 
• Många blinkar inte (här är jag rätt oskyldig) för att svänga eftersom alla vet ju vart man ska i alla fall. 
• Jag ringer till fel person men blir hänvisad till rätt nummer.

Bara häromdagen ringde en man och frågade efter "Olle", och jag förstod direkt vem han menade. Jag har blivit erbjuden skjuts vid promenader och eftersom jag liknar en tremänning, syssling eller vad det heter, med samma efternamn så trodde alla lärare jag var hennes lillasyster... låt oss säga att denna släkting inte hade lämnat ett positivt intryck på Bureskolans lärarkår. Vi har haft inbrott i bilen som stod olåst i det olåsta garaget och står det mer än 15 bilar i rödljusen inne i schtaaan så svär jag över trafikstockningar och storstadshybris. (Det är nämligen min övertygelse att trafikansvarige i Skellefteå i enkom programmerat rödljusen så att trafiken INTE ska flyta, så vi ska få en sådan där hääärlig storstadskänsla)

Foto
I min glasdroppe fångas hösten upp och ner.

Aaaaaah, vad är det som har hänt med mig??? Börjar bli riktigt orolig faktiskt.
I lördags ville maken gå och kolla på golv, och i söndags mätade han och gjorde sina berömda ritningar (de där som inte får fela 2 millimeter) i sitt CAD-program på datorn. Han har ju jobbat som konstruktör en gång i tiden så han kan ju sina grejor, gubben.
Men vad gör frugan? Hon som brukar tjata käkarna ur led för att få igenom idéer och projekt? Hon som sagt sedan tidig vår att ett nytt golv stod på agendan. Hon som plockat hem massor av foldrar med små rutor av nyanser och träslag, information om bredder, längder och tjocklekar. Vad gör hon?
Jo, hon alltså jag tvekar om jag ens ids gå in på XL-bygg för att kolla deras utbud, men hänger med på en runda på Beijer. Till mitt försvar har vi gjort dessa räder, de flesta affärer är redan avklarade. Sedan ligger jag och läser norsk deckare på sofflocket i köket medan gubben kryper på alla fyra med sin nyfunna gula måttstock. Sitter  håglöst bläddrande i produktbladen, har inte ens bestämt om det ska bli mörkt eller ljust än. Blir nog mörkt? Eller inte sååå mörkt? Ljust vore kanske fräscht? Har väl aldrig velat på så här. Brukar resonera som så att "vad som helst blir bättre än det vi har nu", och så ju är fallet den här gången också. Men ändå?

Är jag på väg härifrån? Mentalt alltså? Vi har ju aktivt kollat in lägenheter, och vi har ju haft hit mäklare. Jag var den mer tveksamma, ville jag lämna det här huset? Hur kan man göra något vettigt i så små kök? Inga gamla möbler kommer att passa. Känner man sig inte instängd på våren med en så liten balkong som vetter åt fel håll. Måste vi ta bort kisse?

Pojkarna kunde ju se charmen i att slippa åka buss till skolan, skotta snö hela vintrar, klippa gräs hela somrar och ha närmare till det mesta, men inte lika sugna minska sina rum till hälften, och framförallt inte förlora katten.
Efter en del räknande av boendekostnader och funderande insåg vi att så här billigt och bra kommer vi aldrig bo mer, vi har mycket boende för liten peng. Så vi kom fram till att nog lugna oss ett par år till med flytten.
Först leta sommarstuga, för det måste man nog ha att bo i från tidig vår till sen sommar. För tänk att sitta och dricka morgonkaffet mitt i stan på sin skuggiga pyttelilla balkong med trafik utanför räcket? Nä, det går ju inte föreställa sig.

Står i mitt rätt så stora kök och stirrar ut genom ett av våra (tro det eller ej) nytorkade köksfönster. Där ute spankulerar 5 vilsna renar sedan några veckor tillbaka, händer väl bara på landet? Och en snöslunga kommer att införskaffas inför vintern, det har vi lovat pojkarna.

Till våren har jag en hel tomt som vetter mot lägdor med några tranor, ett par hästar och en röd vacker rävhona som varje vår startar med en ny kull ungar. Där på altanen sitter jag och dricker kaffe på första parkett till naturen. Sedan blir det att måla om balkong och broräcken, fixa jordgubbslandet, plantera om lite buskar…näää, jag är inte på väg härifrån än. Det känner jag ju.
Få se nu, vad ska vi välja för golv? Mörkt....ljust? 

Foto
Tog några bilder att ha om huset skulle ut på försäljning i vinter. Men de duger ju inte, en riktig fotograf med stativ och vidvinkel kan göra huset bättre rättvisa. Och vi bokade  ju i vilket fall av allt vad fotografer och mäklare heter.
Här är det vår humleportal, husets baksida och vår katt Ceasar som fångades på bild. Får använda bilderna i vinter att kika på när det snöar och driver för att övertyga oss om att vi valde rätt, det är ju härligt här på sommaren...

"Barn är en del av familjen och förväntas
leva som resten av familjen lever.
Men varje människa är unik och behöver
fostran inte nödvändigtvis på
samma sätt som alla andra.
Om varje individ kunde få bara en aning tid
avsatt för sina speciella behov skulle
ungdomar få känna sig "speciella".
Och har de den känslan kan de uträtta
så mycket mer här i livet."

                                            Betty Shine

Det känns som OM man skulle lyckas uppfostra sina barn till att känna sig som unika, fantastiska individer som duger precis som de är, så finns det en stor risk att skolan ganska snabbt tar den insikten ifrån dem...
Eller är jag bara en bitter surtant nu? Hoppas det.

Foto
Pioner från i början av sommaren, i sitt enligt mig vackraste stadie, precis innan de slår ut.
 

Skönt, igår (läs söndag, 2 oktober) blev badrumsskåpen till slut rensade från det mest onödiga. Tar emot lite då man upptäcker slattar som finns kvar. Tänk om jag plötsligt skulle behöva extra fet hudkräm, och om man blandar i aceton i flaskan blir inte nagellacket mer lättflytande då? Om jag av någon underlig anledning skulle bli mer rosahyad skulle ju täckstiftet passa perfekt? Jag fick vara riktigt hård där jag stod och argumenterade mot mig själv. Släng Helena! Och när en parfym passerat sitt bäst-före-datum kan man ana en lätt buoquet av kattkiss. Till nyårsfesten vill man kanske dofta lite dovt av mysk, till midsommarfesten ungt och blommigt, till kräftskivan eventuellt mer fräscht kryddigt. Men just kattkiss... kunde inte komma på ett enda festligt tillfälle då en fläkt av pink skulle passa? Men så släng då Helena!

Inte nog med att jag tog itu med konstiga fynd på överbelamrade hyllor, jag fixade lite med höstblommor kring bron samt rensade bort de risiga ärtskidorna och squashen ur mitt miniland. Min tajming var usel. Under de 1½ timme jag jobbade ute var det regn och rusk. Kallt regnvatten sipprade innanför regnjackskragen, krukor, blommor allt var smetigt, jordigt och blött. 
Genomfuktig, geggig men omåttligt nöjd med vad jag åstakommit kom jag in för att upptäcka att ute stack nu solen fram genom molnen. Det regnade verkligen bara under dessa 1½ timme, sedan fick vi en fantastiskt fin eftermiddag som gjord för höstbestyr. Åja, man är ju gudbevars inte gjord av socker...

Ursäkta, men visst är människan en samlare? Det är så jag försöker förklara och försvara de föremål som hotar att ta över vissa utrymmen i vårt hus. Man kan samla på Rolexklockor, aktier, obligationer, konst eller annat konstruktivt som kan fungera lite som en pensionsförsäkring den dagen man inte längre tjänar sina förmögenheter. Men sådan är inte jag.
Väldigt vanligt är att man samlar på sig mer eller mindre värdelösa saker i förråd och garage, eller som man brukar säga om sin bråte "bra-att-ha-grejor, man vet aldrig när man behöver dem" Inte ens där platsar jag, men kanske min man?
Näääh har konstaterat att jag måste ha en förkärlek till ting i badrummet. Ååååh tänker ni, vackra exclusiva tvålar, dyrt badskum,  flotta sminketuin med alla jordens nyanser till mina rynkiga ögonlock. Nope, tyvärr... inte ens det.
Nej, nej, fru Bystedt samlar på tomma och halvfulla burkar, förpackningar, tandkrämstuber och krackelerat smink. Efter en snabb proviantering kan jag här redovisa några (en glimt) av de fynd jag gjorde;

4 mascaror, 2 halvt ihoptorkade, vid användning skulle de antagligen ge en rejäl ögoninfektion, en som stort lovade en fyllig Falshlashes-look, men slutade varje afton med att ge mig en trött panda-look, och så en bra.
Jag har 3 deodoranter, varav en är tom och en jag inte gillar, en som är OK. 
4 hudcremer. 1 för natten, resten dagcremer varav en känns för fet, en som nääästan är tom och den nya jag köpte häromdagen som jag var tvungen tjuvöppna och prova INNAN jag använt slut på min förra. (Lät folielocket under sitta kvar så den inte känns lika "öppnad").
Jag har 4 foundations som tyvärr varenda en ger mig en lätt leversjuk utstrålning då alla går i en nyans alldeles för mycket åt gul/orange.
6 parfymflaskor (ev. finns en 7:e) bara 3 har någon typ av vätska i sig.
7 nagelacksflaskor, alla utom en är segflytande eller bottentorkade, jag som aldrig målar naglarna…jo ibland tånaglarna på sommaren.
Oräknerliga duo-ögonskuggor med de mest svårplacerade nyanser, fluffiga sminkborstar som aldrig använts, mintiga ögonpåseförminskare, rosa täckstift...herregud vilken tur jag aldrig använder detta, skulle ju se ut som en kombination av clownen Manne och Lady GaGa i ansiktet.

Man kan ju undrar vad detta nitiska sparande är värt på ålderns höst? Kanske otroligt mycket om jag jordenruntseglar och kapsejsar vid en ö där befolkningen använder just badrumsskåpsjunk som hårdvaluta, då kommer jag kunna köpa mig precis vad som helst!!!
Men hur stora är oddsen för det? Jag menar, kommer ju inte ge mig ut och segla... blir ju så lätt sjösjuk.
 
Bildgåtan
Inte så nöjd, en rätt suddig bild när man går så här nära.
Går alldeles utmärkt att gissa anonymt, det vill säga utan att skriva sin mailadress eller sitt riktiga namn.
Huromhelst...vad är det?

Läste häromdagen om en kvinna som berättade hur hon stigit ut ur bilen, låst och i sina högklackade skor med bestämda steg gått 30-40 meter för att plötsligt upptäcka att hon gått åt helt fel håll. Herregud, tänk om nån ser hur jag tvärvänder och går åt motsatt håll? För att dölja sin fadäs så stannar hon tvärt och börjar ”låtsasleta” efter något i fickorna och handväskan. Sedan går hon raskt tillbaka till bilen och börjar ”låtsasleta” vidare, både i fram och baksätet. Sedan ”låtsastriumferar” hon lite över att hon ”låtsasfunnit” den försvunna "låtsassaken", låser bilen för att med lika bestämda klicketiklackande steg gå, denna gång, åt rätt håll.
Jag skrattar och tänker att så tokigt funkar man ju. Minns när jag smällde in i låsta dörrar till systembolaget, och för att kamouflera mitt misstag stirrade jag förvånat på dörren och sa högt -”Systemet? Jag skulle ju in på Apoteket!” och slank in i dörren bredvid, gick en vända där och sen ut. Som om nån kollar? Oftast orkar jag inte bry mig. De som känner mig vet att jag är vimsig, och de andra...vem har tid att fokusera på mitt beteende då jag letar bil på parkering, vänder om hem flera gånger för att låsa upp och hämta allt det jag ska ha med mig? Och om så är fallet, om någon inte är fullt upptagen med sig själv och ser hur jag irrar... tja, då får jag bjuda på det. Kan väl vara kvinnan som inte bara gav tyngdlagen utan även förvirringen ett ansikte.

Men om jag trillar då, stiger snett, faller över en trottoarkant som en fura? Ja, då ställer jag mig upp illa kvickt, sopar bort all smuts och kollar så att ingen såg. Skulle någon sett och till och med fråga hur det gick så skulle jag säga att "det gick bara finfint", för att sedan hopbitet gå vidare utan att halta...(aj)... allt för mycket. Väl för mig själv skulle jag antagligen svära, grina illa och gnugga det onda…så där i efterhand. Men varför gör man så?

Eller om jag bestämt mig för lite sovmorgon. Kanske för att jag behöver ta igen sovtid efter vaknätter och kvällspass, eller helt enkelt för att det är så härligt att sova ut. Ringer då någon och väcker mig med frågan, - "Sov du?", så svarar jag, -"Sov? Låter jag så nyvaken? Harkel* Nä, jag har varit uppe ett bra tag""
Eller ännu värre är väl då jag svarar... -”Jo, du väckte mig, men det gör inget, jag skulle ju lika så vakna”. Vilket otroligt konstigt svar, eller hur? Alternativet till att inte vakna vore ju en planerad medvetslöshet, kanske som Törnrosa sova i 100 år, eller rentutav vandra till de sälla jaktmarkerna?

Så lustigt. Vore det så farligt att godkänna att; - ”Ja, det tog faktiskt oootroligt ont och jag kommer att få ett blåmärke likt Afrikas karta på knäet. Ja, jag sov trots klockan passerat nio."” Eller - ”Hej…jag vet faktiskt inte riktigt var jag ställde bilen, letar du också? Vi kan hjälpas åt, jag har en silverfärgad skitig Passat, vad har du? Aha, en röd Audi?"