Kloke Bob

"Jämställdhet är trots allt inte ett krig mellan könen – utan slutet på det."
 
Citat
Bob Hansson  
Poet och författare
 
 

Trevligt men konstigt...

Har du hört eller till och med sagt till någon som köpt något nytt, fint och dyrt;
-"Så kul, det är du verkligen värd".
Trevligt och uppmuntrande MEN konstigt tycker jag. Det skulle ju betyda att det finns massor med människor som kör omkring i tjusiga bilar, äger mysiga sommarstugor eller reser till varmare länder och INTE är värda det?
 
 


 
 

Curlande hönan

När man har vuxna, eller jag vill ju gärna kalla dem "halv-vuxna" barn så är det väl meningen de ska börja klara sig själva? Kollar bara läget så jag inte är helt fel ute? Gör nämligen mitt yttersta att låta dem göra just det, testa att klara saker själva... i sin takt... på sitt sätt .
Det är inte lätt. Jag håller tand för tunga så gott det går. Jag sitter på mina händer. Sprängs nästan av alla uppdämda uppmaningar, tillrättavisningar, tips, goda råd och förmaningar. Står och ler stelt med curlingborsten krampaktigt gömd bakom ryggen. Går verkligen sisådär om jag ska vara ärlig.  
Glad påsk från en kacklig hönsmamma!
 
Orginal bild här.
 
 
 

År av studier

Jag kunde i min ungdom ibland svimma, kräkas, vara tvungen äta enormt starka tabletter och bli sängliggandes en gång i månaden. När jag bittert klagade över att tjejer har det så mycket knepigare än killar tröstade min välmenande mamma med;
-"Jomen Helena, pojkar har sina problem dom också"
Hmm, började jag fundera, de har alltså humörsvängningar och smärtor i samband med att... eeeh... tja, typ testiklarna växer, och detta i stilla tystnad? Verkligen?
 
Nu har jag gått igenom mensvärk, PMS, födslar och traskar rakt in i klimakteriet.
Samtidigt har jag kunnat studera män, enligt mig ingående, då jag bott tillsammans med en man i drygt 25 år och sett två söner växa upp från små bebisar till vuxna killar.
Mina erfarenheter utifrån den information jag samlat på mig i det här huset är att;
Näää de har i jämförelse INGA problem, what so ever!!!!
Tack för ordet...

En vän

Vissa människor klickar det helt enkelt med. Man kan var på helt olika ställen i livet, det spelar ingen roll. Olika men ändå så lika, det är något som stämmer. Och trots att man inte setts på ett år eller två så känns det som om tiden stått still när man väl träffas. Det tar liksom bara vid, det känns helt naturligt.
Sådana människor ska man vara rädd om, men det har inte jag varit.
 
Jag är usel på att hålla kontakten fast jag skulle vilja.
Massor med gånger har jag tänkt tillbaka på de åren vi umgicks som flitigast. Har tittat mot din balkong varje gång jag kört norrut genom stan. Tänkt man kanske skulle ringa? Gå och ta en fika? Vi borde verkligen höras...
 
Så en dag är allt för sent.

Vad var jag för vän om jag inte fanns där när du blev sjuk? Vad är det för en kompis som inte visste om de jobbiga behandlingarna? Inte en hälsning eller blomma till din sjukhussäng från mig. Vad jag förstår så gick det fort, på bara ett drygt halvår hade sjukdomen blivit dig övermäktig. Det som gör ont att tänka på nu när allt är över;
-Jag visste ingenting. Men jag borde väl vetat?
 
Hatar cancer.
 
 
Orginalhjärtat Här!
 

Snart ett nytt år

Ja nu drar det ihop sig igen, och i år... eller rättare sagt nästa år ska jag strunta i mitt gamla snällhetslöfte. Ska helt enkelt varken ta mig själv eller sånt som nyårslöften på för stort allvar. Nästa år får bli som det blir... eller tja, det blir det ju alltid i alla fall...
-Vadårå? Läs här...
 
Men vad gäller 2014 för Helena då, vad ska jag åtminstone tänka på?
Ska fortsätta träna cirka 3 gånger i veckan, för det mår jag bra av. 
Försöka bli bättre på att uppmuntra och visa min uppskattning till de omkring mig.
Komma ihåg att glädjas åt det och de jag har i min närhet, för man varken kan eller får ta något eller någon för givet, plötsligt kan allt vara förändrat. 
 
Hittade en liten passande dikt som lägger nivån på årets " nyårslöftande";
 
Nyårslöften 
Sluta röka eller börja träna
nu börjar man sig snart att gräma
För alternativen finns och de är många
men vägarna dit är oftast långa
Så svårt att välja vad man helst vill
speciellt när man vet det gäller många år till
Man vill ju vara hälsosam och frisk...
Nu vet jag! Jag borde äta mer fisk!
 
                                                      Korta dikter.se
 

Ja herregud...

...vad jag misslyckas med mitt nyårslöfte. Om och om igen dessutom.
Med risk för att vara tjatig ska jag berätta vilket det är, för har du hängt med här på min blogg så vet du dels vilket det är och att det är ett återkommande nyårslöfte då jag liksom aldrig når mitt mål. JAG VILL VARA SNÄLL! Jag vill, jag vill, jag... men det går förbanne mig inte.
Jag tror jag skiter i 2014 års löfte och förblir den gnälliga, ilskna kärring jag tydligen var född att vara.
 
När jag blir arg så knastrar det liksom lite i tinningarna och i pannbenet och då kommer "sanningarna" på löpande band. Då struntar jag i konsekvenser och säger det jag vill ha sagt. Vad som triggar mig? Något är orättvist, någon kommer ikläm, någon blir utnyttjad, rätt ska vara rätt, känner mig förorättad, det finns regler, gått och stört mig och plötligt får det vara nog.
Rakt och ärligt från hjärtat? Jodå, just det råder inga tvivel om!
Objektiv, tillmötesgående, trevlig, eventuellt en aningens snäll? Nope, inte ett dugg.
 
Problemet är att det känns så otroligt skönt att få vara en riktig bitch. Och de gånger det fungerar, förvånade ofta faktiskt, så känns det först tillfredställande men så småningom... så kommer funderingarna och frågorna.
-Hade jag rätt? -Var det dags att någon sa ifrån? -Borde folk vara tacksamma att de serverats informationen på ett fat?
Och i och för sig så blir svaret oftast "Ja". Men på frågorna;
-Hade jag kunnat säga det annorlunda? -Har jag sårat någon? -Kunde någon annat skött frågan och kanske gjort det bättre? -Hade jag vunnit på att vara en aning mer diplomatisk? Så blir svaret OCKSÅ nästan alltid "Ja".
 
 
Aaaah vad jag blir trött på mig själv...
 
Läs om "Nyårslöfte 2012" på den här länken.
Och om "Nyårslöfte 2013" på den här länken.
Jädrar så klok jag verkar vara eller hur? Men ack så lite jag kan leva upp till mina egna "visdomsord".
 
Återanvänder bilden av Hornehelena, jamen vafasen den passar ju fortfarande.
Den dag (om någonsin) jag kan placera dit en gloria, då gör jag det.
 
 
 
 
 
 

Lyckligt...

Oj vilken jobbig helg det blev. Från att fira älsklingsgubbens födelsedag till att plötsligt leta liten kattkille. Hela lördagskvällen stack vi ut huvudet än på framsidan än på baksidan på kåken och ropade och hoppades se en liten frusen pälsboll. Det gicks igenom garage och förråd vi inte ens öppnat, utifall att. Under söndagen gick vi ut på promenad och lockade, lyssnade och nagelfor diken. Sedan blev det efterlysning bland grannarna.
Tack vare att alla omkring har allehanda djur så finns det förståelse över den panik man får då det älskade husdjuret är borta och det snöar och blir allt kallare. Ögon hölls öppna. Efter ett tips så ringde jag till polisen om en upphittad ung randig kattkille som enligt djurskyddets bild exakt liknade Morris Minor. Hur han hade kunnat bli funnen 1 ½ mil från oss förklarade jag med att han plötsligt skulle fått för sig att lifta in till stan. Men nej det var inte han, den kissen var varken chippad eller kastrerad, men en gullig polis även han kattägare var väldigt förstående och tröstande.
 
Med förra katten Ceasars försvinnande i bakhuvudet stirrade vi ut i vinter-mörkret och såg hur alla gamla kattspår och delar av vårat hopp försvann under fluffig snö. Temperaturen började sjunka ner mot -18 grader.
 
Oron och ovissheten som en blytung knut i magtrakten. Det är så utmattande att pendla mellan hopp och förtvivlan. Och nu pratar jag inte bara om vilsna katter. Jag tänker på alla de som inte är friska eller har sjukdom i sin närhet. En knöl som inte ska vara där, en smärta man inte tidigare känt, ett psyke som spökar eller ett hjärta som trilskas. Det är då allt ställs på sin spets, det är då de små problemen blir vad de förtjänar vara, endast futtiga bagateller.
Det är då man fattar att pengar, fina bilar och slät hud är helt oviktigt för allt handlar om att få vara frisk. Om att ha hälsan och varandra.
 
Till slut drygt två dygn efter det Morris gick ut genom ytterdörren fick vi veta att en randig väldigt social ungkatt hade dykt upp vid ett stall någon kilometer bort. Och när jag körde hem med Morris i bilen så grät jag, glad och tacksam över den hjälp vi fått, och överlycklig över den varma kattkroppen kurrandes i mitt knä.
 
Så vill jag alltid det ska sluta för alla... lyckligt...
 
 
 
 
 
 

Självbilden

Var på föreläsning med Mia Törnblom förra veckan, hon är verkligen ett intensivt energipaket med mycket tänkvärt att påminna oss om. Hon blev som en välbehövlig och positiv injektion så här i november-höstmörkret.
 
Förutom att man ska ge sig själv mer beröm för saker man gjort bra och lämna de dåliga bakom sig "hissa och dissa" rätt helt enkelt, så pratade hon om felaktiga självbilder. Hon gav ett exempel på en kvinna som såg håglös och less ut men som beskrev sig själv som sprudlande. Kanske hade hon varit mer "bubblig" tidigare men kolsyran hade tagit slut? Tydligt var att hon hade inte själv tänkt på hur hon kunde uppfattas av andra. Just det har jag gått och funderat på så här i efterhand. Vem tror jag mig vara? Stämmer det med min utsida? Vad ser och uppfattar andra mig som? Kanske det jag tror är mina goda egenskaper inte alls är särskilt tilltalande?
Hur sned är MIN självbild?
 
Jag tycker mig att vara en driven person med tydliga åsikter. Ung i sinnet, anser saker ska gå rätt till och är hyfsat duktig på att ge beröm, men kan bli mycket bättre.
Men det kan ju faktiskt vara så att jag uppfattas som en beskäftig, fördömande, kompromisslös, ogin och lismande gammal surkärring med åldersnojja?
Shit, vad knepigt isåfall???
Tack för det Mia, nu fick jag ännu mer att gå och fundera över...
 
Ibland inbillar till och med jag mig vara aningens sprudlande...
 
Mia Törnblom författare och föreläsare, kolla länk här!
 
 

På MIN planet

När vi bygger jag och maken så är vi inte alltid på samma våglängd, inte riktigt på samma plats. Jag vill inte generalisera om huruvida män endast kan göra en sak i taget, inte befästa trista stereotypa könskillnader eller säga något om Venus och Mars. Jag uttalar mig ENDAST om hur det fungerar hos OSS, that´s it.
Låt oss säga att handymannen och jag sätter foder runt dörrarna så kan jag samtidigt fundera över lösningar kring utebelysning, fönsterbleck eller nåt annat som ligger en aning fram i tiden. Men det löns inte tro att man får respons på sina resonemang, att vi tillsammans försöker lösa framtida eventuella problem för handymannen spikar foder, och när han gör det så är det det enda han tänker på och gör...punkt slut.
Jag fladdrar oftast iväg långt före i tid och rum. Men handymannen står helt enkelt kvar i nuet och jobbar på.
 
Ett exempel på då det faktiskt kändes som vi sitter på var sin planet var härom morgonen. Vi gick en före-frukost-promenad. Efter frukost skulle det läggas afsaltboard i botten på det blivande golvet på vårt framtida uterum. 
Jag funderar och drömmer sådär mer tyst för mig själv, i det här fallet är jag nog någonstans vid sommaren 2014 i full färd med att inreda... Handymannen funderar också, och pratar om det han ska snickra efter frukost.
 
Jag; ett olivträd vore ju fint, men säkert skitdyrt?
Handy; du vet det är ju 550 mms bredd mellan reglarna... 
Jag; hur får man ett olivträd att överleva på vintern, måste googla på det... 
Handy; skivorna är ju 1200, måste göra något typ av mall att såga mot...
Jag; tror jag ska ha en lavendel i en stor kruka, gud vad gott det skulle dofta...
Handy; I och för sig går de ju såga på längden men jag tror det blir för mycket spill...
Jag; i en låg bred kruka tror jag, undrar vad skulle Ernst välja? 
Handy; sedan är det ju bara rulla ut isoleringen vettdu, den är ju redan 550 ...
Jag; vita begonior.. eller nej det heter... eeeeh pelargoner! Ååååh så mysigt!
Handynär vi lagt golvspånskivorna på plats måste vi ju plasta för om det blir regn...
Jag; Åh, den stora glasdamejeannen på Åhlens, den skulle ju vara jättefin ju! 
Handy; Jättefin? Plasten?
Jag; Oj, sa jag det där sista högt? 
 
 
Utsida grundad och målad första varvet. Snart är jag inne i det hemska evighets-ekorrhjulet, bättrar på det vita, kladdar ner det röda, målar över kladdet med rött lyckas droppa på det vita, fixar de röda dropparna med lite vitfärg men lyckas...osv...osv...
 
 
 
 

Tiden

Oj, vi är redan två dagar in på en ny vecka? Herregud vad dagarna flyyyger iväg. Tycker nästan de "grå vardagarna" är nog så kvicka? Absolut så går en julhelg, en skön semestervecka i ett varmt land för att inte tala om sommar-semestern då man ska ladda batterierna inför en lång höst på TOK för fort. Men jag blir ändå mer överraskad över hur arbetsveckor, vanliga ledighelger men även arbetshelger liksom bara rinner mellan fingrarna.
 
Man håller på att närma sig mitten av sitt liv, underförstått att man nu får ha hälsan och kan hålla sig undan livsfarliga olyckor. Och tiden verkar gå fortare och fortare ju äldre man blir. Det kan få en att fundera, har man hunnit det man ska och uppnått det man borde med tanke på var man är i livet. Har man vuxit ifrån sina barnsliga nojjor, kan man acceptera den man är?
 
Följdfrågan blir vad ska man hinna? Resa överallt, rädda regnskogar och pandor, ha en framgångsrik karrär och tjäna massor med pengar, stå för förändringar värda en rad i historieböckerna? Tja, med de kriterierna för ett lyckat, icke förspillt liv då vore jag verkligen misslyckad hitintills. Men jag kan avslöja att jag faktiskt inte känner någon sådan stress, tror faktisk inte att livet är en tävling där man ska ha hunnit och uppnått så mycket som möjligt. Har ingen 100-saker-att-hinna-innan-jag-dör-lista att bocka av. 
 
Nä, mitt tidspressade medelålders-dilemma är nog mer att jag inte ännu blivit så gammal och klok att jag kan vara mer förlåtande mot mig själv. Kommer jag en dag att kunna tolerera min egen person med alla mina tillkortakommanden, de jag inte verkar kunna ändra? Tveksamt... kanske... om jag får fylla 100.
 
 
De dåliga nyheterna: tiden flyger iväg. De bra nyheterna: du är piloten.
~ Michael Althsuler ~
 
 
 
 
 
 
 

Vad är sant?

Ibland funderar jag på hur man framstår på Facebook? Nu ska man inte grubbla för mycket, man ska väl kunna delge små bitar av sitt liv utan att analysera och rätta till hela tiden. Fast undermedvetet utelämnar och mixtrar man nog en del ändå?
För folk skriver ju oftast om sådant som man tycker är roligt, viktigt eller sånt man är stolt över, inte så mycket om det som är tråkigt ( jodå det finns de som visst brukar beklaga sig). Det vi ser och läser är nog sant men mer en utvald del av sanningen för det kan ibland kännas lite ensidigt.
 
Godkänn att man lätt kan få för sig att vissa personer verkar träna OAVBRUTET, andra äta HELA TIDEN, en del städar STÄNDIGT & JÄMT, några är väldigt insiktsfulla för de delger oss kloka ord och citat i PARTI & MINUT för att inte tala om alla de som bakar i MASSOR eller MYSER med de "bästaste" KONSTANT?
 
Samma sak kan man ju fundera om en blogg. Hur framstår man där?  Där anses det ju till och med fiffigt att hålla sig till ett tema, även om man inte bör vara för enkelspårig.
Flera bloggar handlar mest om yta, smink och kläder. En del är provocerande och elaka, medan andra är otroligt präktiga och duktiga. Många har den som en dagbok för att dela med sig av sin vardag, en del mer för att skriva av sig ilska och ledsamheter. Inget sätt är fel, men vissa är mer framgångsrika än andra.
 
Jag vill att min blogg ska utmana mig att  fundera och sedan formulera mig i text. 
Leta synonymer för att inte upprepa mig allt för mycket, ibland medför det att jag lärt mig ett nytt ord. Att vända och vrida på funderingar och åsikter kan innebära att jag ser saker tydligare eller på ett annat sätt. Det är SÅ roligt.
Jag vill lägga upp foton och illustrationer, för då ser jag en anledning att öppna upp photoshop som jag ju också tycker är kul, men ibland glömmer bort. 
När sedan någon besöker min blogg (tex mamma?) så får mitt bekräftelsebehov sitt, jag ser ju att någon kikat in, för att inte tala om när någon kommenterar. Under perioder har jag dåligt med tid att uppdatera, och ibland hittar jag ingen inspiration alls. Den blir faktiskt som en... den ÄR nog en hobby när jag tänker efter?!
 
Hur sann är den då min blogg? Jo, jag kan verka väldigt självutlämnande, men jag berättar inte allt. Jag har hemligheter och problem som nog måste bearbetas, helst kommas över innan jag skulle skriva om dem här. Alla mina foton är beskurna och retusherade på ett eller annat sätt. Jag kan ibland framstå som klok och förståndig, men jag lever inte alltid som jag lär. Jag kanske inte är 100 % ärlig, men rätt nära...

Att ❤ färger

Allt är inte svart eller vitt med tydliga gränser, så när något är rätt är allt annat är fel.
Vore kanske okomplicerat... däremot så tråååkigt.
 
Nä, ta istället och titta dig omkring och upptäck oändligt många färgnyanser. 
Se olika alternativ, få perspektiv. Krångligare? Möjligen.
Men livet blir vackrare och mer kuuuul!
 
"Gå-bort-rosor" fotade på nyåsrafton +  penseln här
 
 
 
 

Samma löfte

En del tycker nyårslöften är larvigt och att det inte är troligare att lyckas med en förändring bara för att man passerar från ett datum till ett annat. Vissa blir provocerade av nyårslöften, troligtvis för att de flesta löften är så himla präktiga. Jag fattar att det inte finns något magiskt med tolvslaget på nyårsnatten, men åtminstone jag måste ha ett avstamp, ett mål, en ide. Så lika mycket som måndagar är "börja-tänka-på-vikten"-dagen, så är den 1/1 dagen på året då jag vill börja förändra de bitar jag inte är nöjd med hos mig själv. Dessa planer pajar oftast redan efter några dygn, ibland timmar, jag vet. Men när man misslyckats med att äta nyttig, hålla sig från ciggarna, läsa fler böcker, dricka eller svära mindre, motionera mera eller vad man nu lovat så måste man ju inte vänta till nästa nyår. Det måste ju få spricka, men så kan man komma igen? Inte ska man gå och vara besviken på sig själv utan ta nya tag, eller så VAR det ett skitlöfte och då skippar man det, svårare än så är det väl inte?
 
I mitt fall handlar det om att "vara snällare mot andra och mig själv", samma löfte som 2012 alltså. Det innebär inte att jag ska ta skit, niga och alltid svara "ja" med gullig och pipig prinsessröst. Nej, det betyder att jag ska försöka välja mina strider, de som jag fakiskt inte kan vinna eller behöver ta bör jag strunta i. Jag vill bli bättre på att släppa och gå vidare, inte älta det som av olika anledningar inte går reda ut, ändra eller förstå.
Jag vill lyssna mer på, berömma och uppmuntra mina vänner, familj och arbetskompisar i större utstäckning mot vad jag gör idag. Och slutligen börja viska vänligare saker till mig själv om mig själv, eller åtminstone inte mumla elaka....
Har insett att ju bättre jag själv mår desto trevligare är jag mot min omgivning.
 
Vara snäll?! Ja, för vissa är det ju inte.... SÅ lätt.... 

Slitet men sant

Man mår som man förtjänar heter det, men stämmer det?* Eller gäller det bara vid baksmällor och efter man förätit sig på julbord? Hur ofta tycker man sig aktivt ha åstakommit något som i sin tur gör att man mår skit? Nä, oftast känns det ju mer som man har drabbats. Eller det kanske är det som är grejen? Det är inte det man aktivt gjort utan det man INTE gjort som gör att man mår dåligt. Man har INTE tagit tag i och sett problemen utan man har förnekat, blundat och sprungit vidare. 
*(Nej, jag tycker inte man förtjänar må dåligt utom kanske just efter julmats-frosseri och eventuellt efter rejäla lördagsbläckor, men knappt ens då.)

Så en vacker dag kan det ta stopp. Det kan handla om att inte vilja/kunna gå till jobbet längre, man har ställt för höga krav på sig själv för länge och man hör plötsligt till de"utbrända" eller "vidbrända". Eller kanske man inte längre orkar hitta kraft för att hålla ihop ett dåligt förhållande en endaste minut till varken för sin egen eller andras skull. Efterklok förstår man de tips folk gav och den hjälp de försökte ge.
Men det är svårt lyssna då man har fullt upp med att styra och väja i alldeles för hög fart, man hittar inte bromsen och en vägg eller ett uppbrott ser ut att vara enda sättet att få slut på vansinnesfärden. Ja, bita ihop kanske inte är lösningen längre, man kanske måste tillåta sig att bryta ihop för att kunna gå vidare? 
Hur då vidare? För att fortsätta använda den slitna bilfärds-liknelsen så måste man plocka ihop de viktigaste delarna. Typ ratten, motorn och 4 däck, det är ingen vacker syn men man rullar i alla fall framåt, för vad är alternativet? Man har nu chansen att bygga ihop något nytt och förhoppningsvis bättre. Och förlåt detta totalt utnötta uttryck, men man måste försöka lära sig av misstagen. Klyschigt, men inte mindre sant.

För cirka 12 år sedan slog jag i botten på det mörka hålet och kom sakta upp igen efter ett år av terapi och mediciner. Nå, blev jag starkare och klokare då?
Tja, jag lärde mig mycket om mig själv. Jag motar numera knepiga och negativa tankespiraler i den mån det går. Jag är bättre på att definiera svagheter och styrkor hos mig själv och jag försöker hitta och välja bort de måsten som GÅR välja bort. Jag blev tyvärr ingen superwomen på kuppen. I perioder kan jag vara deppig, tycker mig inte räcka till, ifrågasätter mig själv och ibland känner jag mig fulast i hela världen. Men ja, jag är nog lite klokare och starkare och jag har lärt mig att ta till vara och uppskatta de dagar då allt känns så himla bra.


 

Lyckosmeden

Ett gammalt hederligt ordspråk. Låter det egoistiskt?  För visst ska man hjälpa och stötta varandra, speciellt om någon är olycklig? Absolut! Finnas där för att fixa praktiska saker, ge tips och råd eller bara lyssna. Den som behöver tröst och hjälp får känna sig sedd, uppskattad och stärkt och kan kanske lämna eländet bakom sig.
Men sen då, när man är på fötter igen? 
 
Jag tolkar ordspråket som att man själv ansvarar för sina tankar och sin inställning till det som sker. Att man medvetet väljer att se det positiva, de små roliga händelserna och fina sakerna i vardagen. Säga till sig själv, nu har jag nått hit, gud vad det blev bra, innan man rusar mot nästa mål. Det måste ju inte vara saker som att man själv byggt ett garage, sprungit Stockholm-maraton eller förhandlat fram fred. Man kanske skruvade ihop den sneda stolen, gick en liten promenad fast det kändes motigt, undvek att stiga på en skalbagge. Klappa dig själv på axeln ibland för att du är så bra! 
 
För mig betyder ordspråket också att den lycka som man smider på kan vara helt olika, en variant för varje smed. Jag kan tycka att andras smides-arbeten verkar konstiga och svåra förstå, men huvudsaken jag hittar min egen design, den jag tycker är vacker och funkar för mig. Det folk funnit som gör att de mår bra och förhoppningsvis blir lyckliga av kan ju inte andra lägga värderingar i? Även om vi har lust till det ibland.
 

. . .

 
"Men vad är lycka? Finns det ett svar på en sådan fråga?
Vad är lycka för just mig?" Funderar nog vidare...
 
Orginalbroderiet länk

Pengar & Lycka

Nå hur är det nu då, kan pengar ge en lycka???
-"Absolut inte" säger vissa, men är det naivt att tro det? -"Självklart kan de det" säger andra, kanske syniskt att tänka så?

Själv tror jag att den genuina lyckan man känner när man har en underbar familj, kärlek, man mår gott och får vara frisk, det går inte att köpa för pengar, men att det kan underlätta att fokusera på sådant om det finns lite pengar i bakfickan, man har ett bekymmer mindre att oroa sig för. För det kan ju inte vara lätt att vara tacksam och lycklig då hela ens tid går åt att gneta, prioritera och kompromissa?

Kom och tänka på en arbetskompis jag hade för ca 20 år sedan som berättade om hur usel ekonomi hon och killen hade. De väntade sitt första barn, hon sladdade omkring på sommardäck mitt i vintern och de hade inte köksstolar utan satt på gamla däck staplade på höjden (låt oss hoppas att det inte var där de förvarade vinterdäcken hon behövde till bilen). Så en dag då hon kommer hem ligger sambon i badkaret och testar dykardräkten han precis skaffat, snacka om prioriteringar??? Hon skrattade då hon berättade om det, kanske för att hon var lycklig...eller nä, jag tror inte det, hennes ögon sa något annat.
Om det varit jag misstänker jag rubrikerna dagen efter lytt " Man funnen död i badkar iförd gummidräkt och ett däck nerkört i halsen, polisen fortsätter utreda detta bestialiska mord"

Nu finns det ju undersökningar kring det här ämnet (tänker på pengar/lycka alltså, inte bestialiska mord, de får vi se över en annan gång). Jag kollade och fann två korta artiklar jag snabbläste, eftersom jag faktiskt inte orkade läsa hela avhandlingarna eller några längre artiklar om dem heller för den delen. 
Rubrikerna talar mot varandra men inte innehållet och jag tycker båda stämmer ungefär med hur jag tänkte innan jag läste dem. Intressantast var att en av dem kommit fram till en break-even summa där man liksom inte blev något lyckligare hur mycket mer man än tjänade. Dåså, det är bara dit man behöver nå...

Blir man lyckligare av pengar?

Nej säger den ena artikeln som baserar sig på en av världens största opinionsundersökningar om förhållandet mellan lycka och inkomst, här har de alltså har frågat hela 136 000 personer i 132 länder. Det går inte att köpa lycka för pengar, även det är viktigt att ha en god ekonomi för att känna sig lycklig. (Jaha???) Kopplingen mellan pengar och positiva känslor var påfallande svag hos de tillfrågade. Den som är rik är mer NÖJD med sitt liv ja, men att t.ex. vara respekterad är än mer viktigt för lycka. Vi i norden är exempel på lyckliga länderna med bra ekonomi, medan de latinska länderna visar prov på social-psykologisk rikedom/lycka.
Läs artikeln Nej här>>(länk)

Ja
säger den andra artikeln och hänvisar till en studie gjord av forskare på 1000 frivilliga. De påstår sig funnit att lycka och tillfredsställelse faktiskt tycks öka i takt med lönen, men bara upp till en den kritiska gränsen av 75 000 dollar, alltså 550 000 kronor om året (en månadslön på ca 46 000:-) Resultatet visar att för lite pengar kan förknippas med "känslomässig smärta”. Men väldigt mycket pengar medför nödvändigtvis inte större lycka. De som tjänade motsvarande mellan en och två miljoner kronor om året är inte lyckligare än de som tjänar just 550 000 kronor, denna summa anses vara "tröskeln". Efter det är det inte pengar som ökar en människas möjlighet att göra det som betyder mest för det emotionella välbefinnandet - nämligen att tillbringa tid med personer de tycker om, undvika smärta och sjukdom samt njuta av sin fritid.
Läs artikeln Ja här >> (länk)

Fotnot/ Vad är lycka? Betyder det samma sak för alla? Blir nog en senare fundering.
OBS, har INTE suttit och skrivit allt det här efter op, det har legat som utkast.


♥ - vännen



La ut den här "dikten" 18 /6 2011, känns helt enkelt rätt att göra det igen...

Orginalbild länk här

Förlåta


Jag är väldigt vuxen nu, mer än så här lär det knappt bli, nästa steg är väl att gå tillbaka i barndomen. Men har åren inneburit att jag verkligen blivit klok och förståndig? Tja, lite har det nog hjälpt, men inom vissa områden kan jag vara som en tjurig 3-åring. Jag är rätt lat och drar mig för att komma igång med sådant jag tycker är tråkigt. Jag har svårt ta uppmaningar formulerade som order, instinktivt vill och ibland gör jag tvärtom. Jag bryr mig på tok för mycket om materiella ting, är sällan noggrann, ser gärna tecknat och läser serier, älskar sovmornar och spela tokhög musik i bilen.
(Börjar osökt fundera över vad jag anser är ett klokt och vuxet beteende...)

Och nu till en av de knepigare bitarna, jag kan ibland ha svårt förlåta. Nu pratar vi inte om att någon stigit mig på foten och raskt ber om ursäkt och jag svarar att jag måste fundera på saken. Nej, det handlar om människor som gjort mig riktigt besviken, sådana som heller aldrig kommer att be mig om förlåtelse.  Så det handlar nog mer om att glömma och gå vidare för att slippa ha en massa gruskorn som skaver.
Kan säga att jag numera är nere på en liten och två halvstora stenar, för de flesta kornen jag dragit på mig genom åren har jag men främst tidens tand malt ner till sand och intet. Det här handlar om personer som enligt mig har betett sig riktigt illa, främst mot människor omkring mig, det är alltså inte så mycket jag som drabbats. De har visat prov på självupptagenhet, falskhet, elakhet, missunnsamhet och en massa andra knepiga egenskaper där flera av dem slutar med -"het" och de har sårat och delvis skrämt människor jag älskar och bryr mig om. Jag går omkring och hoppas att de ska avslöjas som de idioter jag anser att de är, men när allt kommer omkring är det jag som är den största idioten, som tillåter mig själv att fortsätta att fundera och älta.

Nä, vuxna och numera allt snällare??? Helena ta dig i kragen! Älska dem kan du väl ändå inte förväntas börja göra, men om inte annat för din egen skull, glöm och förlåt!
Seså, skärpning!!!
Jag knäpper ihop ögonen, håller andan och räknar till tjugo. Men när jag öppnar ögonen igen och förväntansfullt känner efter så har det inte blivit ett dugg bättre?
Eller få se nu, var det där botemedlet mot hicka?


Olle

Börjar återigen känna mig lite som en dysterkvist, nu när alla andra gläds åt solen och vårkänslorna spirar. Folk kvittrar som lärkor och jag känner mig som en av John Bauers vårtiga troll, de som eventuellt spricker om en solstråle nuddar dem... 
Jag är van att varje år drabbas av en liten vårdepp som vi för enkelhetens skull kan kalla för Olle. Vissa år är han mer försynt, men ibland tycker jag att Olle tar alldeles för stor plats, vem tror han att han är egentligen? I år ska jag försöka att inte låta honom komma innanför dörrarna, jag ska försöka mota Olle i grind helt enkelt.

Skriver inte dikter av den enkla anledningen att jag är en ordbajsare av rang, har stora problem att få en text kort och begriplig, gör den mycket hellre lång och obegriplig.
Trots det fann jag en liten dikt jag skrev då jag var lite missmodig för några år sedan. 
Tillägnad Olle;

"Vad var det som hände
när var det som det vände
plötsligt blev alla roliga möjligheter
tråkiga och motiga skyldigheter 
sol och ljus kryper in i dammiga vrår 
snart ingen skymning gömma sig i, det är vår"



Länk John Bauer / Elsa Beskow


Tidigare inlägg
RSS 2.0