Vill inte skryta, men jag är rätt bra på att fem minuter in i en film räkna ut vem som blir kär i vem, vilka som kommer att dö och uppge grundhistorien så att övriga undrar om jag inte redan sett den. Jag vet, ofta är de ju ganska förutsägbara, men jag brukar åtminstone lyckas imponera på man och barn.

Trots denna egenskap blev jag tack och lov ingen kräsen cineast som anser att smala lågbudgeterade franska filmer borde ha få mer plats på biograferna. Fick min beskärda del av svartvit kulturell film när jag som 17-åring såg ”De sju samurajerna” av Akira Kurosawa, i ett litet intimt biorum på Nordanå. Man kan säga det var början och slutet på en eventuell kärlekssaga mellan mig och en lätt rödhårig, väldigt filmintresserad ung man.

Jag är istället stort sett allätare. Kan tänka mig bli uppskrämd av en blodig massakerfilm. Ser gärna en lättsmält smetig kärlekskomedi, där jag kan stänga av större delar av hjärnan, men ändå sucka ”ååååh” på de rätta ställena. Ibland är en tragisk och sanningsbaserad historia som får tårkanalerna att arbeta på högvarv inte helt fel. Eller kanske något med spioner, lite science fiktion i rymden eller förresten, varför inte lite barnsliga, hysteriskt roliga dataanimerade filmer ?

Nej det finns egentligen bara en genre jag verkligen inte klarar av, förutom japanska konstverk från 1954 då, och det är katastrof-filmer.

Vad sägs om det här traditionella katastrof-filmscenariot;

Vanlig amerikans familj, mörk stilig familjefar, vacker mor med böljande blont hår samt son och dotter mellan 6 och 12 år. Icke att förglömma en lurvig hund med snälla ögon som tenderar att irra bort sig just i kritiska situationer.

När man kommer in cirka 55 minuter i filmen ser man den snygge fadern klättra uppför ett hopplöst brant berg, och där hänger familjens liv bokstavligt talat på en väldigt nött lina under honom.
Inte nog med det, alla har var sin ryggsäck fylld med nitroglycerin tillräckligt att spränga bort hela bergskedjan bara någon råkar göra en för hastig rörelse...

Varför klättar de uppför? Jo, för att rädda sig från lavan som bubblar och pyser allt närmare barnens små fötter. Sprängmedlet? Ingen aning, helt obegripligt, eller hur? Var är hunden? Ja, den försvann mycket riktigt tidigare i filmen då marken rämnade och den dödsbringande magman började välla upp.

Allt verkar hopplöst,  men…plötsligt klättar far mot en än brantare bergsvägg? Ååååh…där på en klippavsats sitter vovven! Den måste till varje pris räddas, även om priset i det här fallet kan innebära att hela familjen offras på kuppen!

Efter otaliga närbilder på rep som nöts allt tunnare, naglar som flisas sönder mot skrovlig bergvägg, lava som nästan slickar söt barnsko, ryggsäckar som skakas om och oroliga blickar som möts, bedjande ledsna hundögon…urk…lyckas fadern kravla upp på bergtoppen bara för att upptäcka en ny katastrof är i antågande. Förtvivlad sätter han ner hunden bredvid den omtumlade, tacksamma familjen som fortfarande är ovetande om den fara som tornar upp sig bakom deras ryggar. För i horisonten kan man se ett vitt frostigt moln likt en vägg närma sig. Tydligen har växthuseffekten orsakat total obalans i hela världen, endast ett litet område i norra USA har fortfarande inte omslutits av en gastkramande köld, inom någon timme kommer kylan vara över dem...
– 198,3 grader Celsius…och nu är frågan hur de ska hinna …

Då brister det för mig! Vid det här laget önskar jag av hela mitt hjärta den heroiske fadern en smärtsam frostdöd, att hundfan blir till aska i lavan och resten av familjen råkar spränga sig och sina fåniga ryggsäckar i småbitar. Jag vet, visst är det hemskt men jag rår inte för det. Det har gått för långt. Resten av filmen, om jag ens orkar fortsätta se den förstör jag för de övriga genom att väsa mellan tänderna; "tappa taget...fall nån gång då...snubbla..dööö”

Ja, nog är det en katastrof alltid, i dubbel bemärkelse…




När det börjar bli ljusare ute, och en lätt vårkänsla infinner sig trots att det bara är början av februari, så brukar jag bli lite beroende av tulpanbuketter.