…är mitt yrke sedan snart 6 år tillbaka. Jag jobbar hos två brukare med helt olika funktionshinder.

Jag tänkte börja med att förklara vad LSS är. För snart 20 år sedan kom Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade. Det är enligt socialstyrelsen en rättighetslag som jag citerar ”ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra”.

Man kan få sin assistans via kommunen eller privata företag, man kan även som handikappad starta ett litet assistansbolag som innefattar en själv som arbetsgivare och anställa ett antal personer utifrån de pengar/timmar man fått enligt beslut.

Jag kan räkna upp en massa nackdelar med det här jobbet, precis som man kan med de flesta jobb. I vårt fall är det väl främst lönen och anställningsvillkoren som kunde varit bättre. Bara en sådan sak att man aldrig har rast, inte ens under ett långt pass, tog tid att vänja sig vid. Men det finns även många fördelar med det här yrket som tack och lov oftast väger över. 

Det går inte tala generellt om fördelarna och charmen med att vara assistent.

Ingen arbetsplats är ju den andra lik.

Man kan jobba med en autistisk kille i 17-årsåldern, en MS-sjuk kvinna i 55-årsåldern eller en gravt utvecklingsstörd tjej i 30-årsåldern. Ja, som ni förstår innebär det helt olika förutsättningar, arbetsuppgifter och förhållningsätt.

Man brukar säga att detta är ett genomgångsyrke, men det är bara till viss del sant. Jag kan bara tala för mig själv och det jag upplevt och naturligtvis har det börjat och slutat folk, oftare av det lite yngre gardet. Men många blir kvar i flera år. På det ena stället där jag jobbar är vi flera som varit kvar de 6 år som assistansen funnits.

Man brukar även säga att det är ett ensamt arbete, med få arbetskamrater, men det har jag haft massor av tack vare den höga bemanning som hela tiden funnits kring min ena brukare. Och vilka typer är det då? Ja, det är en brokig samling av roliga, glada, blyga, helt underbara och vissa smågalna personer. De har jobbat eller är utbildade som systemvetare, sjuksköterskor och undersköterskor, sångerskor, lärare, sexologer och meterologer, samt jag (som är ett gammalt vidbränt vårdbiträde med halvtaskiga kunskaper i Webbdesign), och inte att förglömma en och annan vilsen liten nunna. Låter det konstigt? Okey, ingen meterolog har jobbat hos oss. Annars stämmer allt, jag svär!

Men hur vet man att man gör ett bra jobb? Ja, helst ska man ju vara osynlig, en förlängd hand, tolk och... ja, det skulle gå att göra den här listan hur lång som helst. Jag personligen har några mål jag satt upp. De är dels till för min egen skull, men naturligtvis även för den jag jobbar hos;

Vara nära- men hålla en distans
Hjälpa- men inte ta över
Tolka- men inte lägga in egna värderingar.
Känna empati- men inte tycka synd om.
Stötta - men inte bära.

Nå, går jag en perfekt balansgång på denna slaka lina? Når jag mina egna mål hela tiden, för vilken förträfflig person vore jag väl inte då? Men nej, tyvärr inte!
Det händer rätt ofta att jag glömmer bort mig, är för dominant eller har svårt att lyssna och förstå. Men att veta vad man vill uppnå, vad man strävar mot gör det lättare att åtminstone försöka göra ett hyfsat bra jobb.




När vi hade nyköpt kameran togs det en massa testbilder, gärna efter vi använt blomsprutan på blommor och frukt, ja allt tänkbart faktiskt.
Kan inte förklara denna förkärlek till att blötlägga allt? Kanske det mest var för att det var så kul se vattendroppar i närbild...
Det här är en del av en testbild på ett vattenbesprutad citron som jag sedan fixat lite med i Photoshop.